Ensamma strumpor och borttappade pusselbitar

De ligger där och väntar i sin korg, ensamma är dom, ser lite ledsna ut faktiskt.
Jag får väl gör vad jag kan för dom idag! Jag har en sådan ensamma-strump-korg, där alla singlar hamnar som av en eller annan anledning blivit lämnade.
Sorterar strumpor gör jag ganska ofta. På en dag blir det 14 strumpor som hamnar i tvätten och på en vecka blir det 98 stycken! Lite statistik, bara så att ni vet hur det ser ut. Men riktigt så många strumpor är det faktiskt inte, för när jag ska sortera dom är det alltid några som saknas. Och där står man med dom ensamma strumporna! I bästa fall kommer de fram i nästa tvätt.
Det tar sin lilla tid detta ihopparande och när jag står där kan jag inte låta bli att tycka att denna uppgift är så erbarmerligt tråkig. Det känns som om man kunde göra något bättre av sitt liv än att försöka para ihop ensamma strumpor!
Dessutom tycker jag att det är jobbigt att inte hitta alla saknade strumpor. Precis som med pusselbitar som saknas. Särskilt om det saknas en bit i mitten, det är värst, det är så illa tråkigt. Ensamma strumpor och bortappade bitar, nej, det är inget jag gillar.
Men jag måste nog öva mig i det. För hela livet är det ju fullt av borttappande bitar, pussel som aldrig blir hela och klara. Man letar som besatt efter de sista bitarna men finner dom inte, inte än iallafall.
Och den nästan helt nya strumpan har mist sin vän långt borta i någon gympahall och kommer aldrig mer igen. Så är väl mycket i livet, halvdant och ofullkomligt. Man når aldrig riktigt fram, det blev inte ens nästan nära det man hoppats på.
Att lära sig leva med detta.