“Jag fattar inte hur du klarar av fem barn själv!”
Hur många gånger har jag inte fått höra den kommentaren. Åh, vad tror du själv? Tror du verkligen att jag klarar det? Tror du det? Nej, det är klart att jag inte gör! Jag klarar inte det, nu vet du det. Jag klarar inte det om du med det menar att jag har tid och orka att möta barnens alla behov, jag klarar det inte om du med det menar att jag alltid är lugn och aldrig blir arg, om du menar att jag alltid serverar god och näringsrik mat, att lägenheten är välstädad och tvättkorgen tom, att barnen har nya kläder och fem aktiviteter per vecka, att måltiderna är trevlig gemenskap och läggningen en mysig liten stund. Nej, var så viss, inget av detta klarar jag eller kommer att klara, någonsin.
Det är hallen full med grus, överfulla tvättkorgar, irritation och hårda ord, skrik och bråk. Det är korv och ketchup, smulor i smöret och klet på kylskåpet. Det är stress och förlamande trötthet, hjärtklappning och tryck över bröstet. Det är så det är.
Och där emellan inklämt bland allt detta bråte, något som skimrar och lyser.
En varm kram, ett skratt, en blick av ömhet.
Ögon som ler.
