Ingenting kan hindra natten

Jag har denna höst haft sällskap av fransyskan Delphine de Vigan. Jag har läst "Dagar utan hunger", "Om det inte vore för dig", "Lojal", "No och jag" och senast "Ingenting kan hindra natten". Hon skriver bra och det har varit ett nöje att läsa.

"Dagar utan hunger" har vackrast språk tycker jag, men den bok som sticker ut mest är "Ingenting kan hindra natten". Det är en svindlade bok, egentligen en omöjlig bok, för hur skriver man om sin egen mor, om sin släkt och om det onämnbara?

Detta blir ingen regelrätt bokrecension, de blir lätt så tråkiga. Jag delar istället med mig av de tankar som väcktes.

Boken handlar om författarens mor, Lucile. Hon växer upp i en stor familj med nio barn. Utåt sett en härlig bohemisk familj som väcker beundran, men innanför mitt i värmen och skratten finns fasan. Där finns sveken, självmorden och tystnaden. Lucile bär detta med sig och lyckas aldrig få sina sår läkta. Hennes egna barn, får ingen egentlig barndom. De växer upp under fruktansvärda omständigheter. Moderns psykiska sjukdom överskuggar allt.

Jag tänker på skulden. Skulden när en generation inte vill, nej vill är nog oftast fel ord, det riktiga ordet är förmår. När en generation inte förmår rengöra sina sår, inte har kraften och verktygen att göra det som måste göras, ja då överförs det till nästa generation. Och skulden blir dubbel, mer än så. De taggiga snåren växer sig ohjälpligt allt högre, allt mer ogenomtränglig blir snårskogen. Att ta sig igenom detta läggs som en börda på nästa generation.

Jag vill som sagt inte kalla det skuld. Det för ju tankarna till att någon har gjort fel, att de på något sätt hade ett val. Jag vet allt mindre om det verkligen är så. Jag landar allt mer i att de inte fick den hjälp de behövde och därför var den enda lösningen som stod till buds för att överleva att kapsla in och täcka över. Visst finns det skuld också, men det kanske inte är det primära. 

I boken gör Lucile ett tappert försök att avslöja lögnen. Hon håller upp sitt smärtsamma sår så att hela familjen kan se de smutsiga sårkanterna och varet som rinner ut. Men familjen vänder bort sin blick i vämjelse. Vad återstår då? Då återstår galenskap, för detta sår är för stort att dölja, för stort att vifta bort och låtsas som ingenting. På något sätt måste det ges uttryck, gestaltas och förkroppsligas. Luciles återkommande psykoser och hennes bipolaritet är såret som visas upp, bara från en annan sida. 

Genom hela livet svävar hon över avgrunden, står åtskilliga gånger och balanserar med ena foten på kanten, för att tillslut ta steget, när hon inte ser någon annan utväg.

Jag har funderat mycket på detta de senaste åren. Smärta som ärvs, lidande som vandrar vidare i blodomloppen generation efter generation. Livsvägar som ohjälpligt slutar i ödemarkens karga ensamma landskap. Spetälskan förs vidare som en förbannelse i släktled efter släktled. Visst, inte alla blir psykiskt sjuka bara för att det finns obearbetade trauman i släkten, det krävs någon form av disponibilitet också. 

De Vigans släkt bär på många trauman. Att skriva boken var inget lätt beslut, men en nödvändighet. Parallellt med händelserna bakåt i tiden beskriver hon sin egen vånda med att skriva boken. Ett arbete som kostar henne enorm möda. Ett värkarbete under ohygglig smärta. 

Jag ser det som om hon håller upp boken som ett svärd som hon svingar genom generationerna, försöker ta sig fram genom de snåriga och igenväxta stigarna. Som hon får kämpa, som hon får lida. Men det är inte med ett ursinne hon går fram, nej, det är varsamt och med ömhet. Hon blandar de allra vackraste och varmaste scenerna i släktens historia, med fasansfulla scener. Hon visar upp den komplexa och motsägelsefulla människan, sällan är det så svartvitt som vi vill tro. Det är inte hämnden som driver henne att skriva, det är viljan att förstå och att komma nära. Viljan att försonas.

Ingenting kan hindra natten, det vet hon, men ljus kan tändas. Kanske är det det hon gör med boken, tänder en fyrbåk i natten och hoppas och ber att nästa generation inte ska vandra vilse. Att förbannelsen ska brytas. 

Omslagsbild Lucile, författarens mor.

Gryning

Jordens andedräkt svävar över åkrar och ängar

Sveper sin mjuka filt

Slipar av det vassa och kantiga

Solens milda varsamma strålar

Och jag andas

Fårbondens dagbok av James Rebanks

En dagbok av en fårbonde kanske inte låter så spännande, men i denna fina bok ryms mycket intressant och framförallt väcker den tankar om ett annat liv.

James Rebanks som skrivit boken kommer från en familj, som arbetat som fårbönder flera generationer bakåt i tiden. De gröna fälten i Lake District i norra England har brukats på ungefär samma sätt i århundraden, visserligen med lite modernare metoder idag, men mycket är sig likt. Det är fåren, det är vädret och det är naturen i en ständig växelverkan. En rytm som håller, som är anpassad för människan. 

I boken finns fina naturskildringar och jag önskar att jag kunde få se detta område med egna ögon. Slående är James otroliga kärlek till fåren, en kärlek som alltid gör sitt yttersta, som inte tvekar. Att jobba som fårbonde är inte ett jobb, det är ett liv, något som präglar dig helt och hållet. 

Nej, man ska inte romantisera ett liv på landet. Det är smuts, blod och svett. Det är väta, vind och värkande muskler. Och inkomsten blir ingen rik på, men ändå finns här något som vi stadsbor har förlorat.

I denna tid när globaliseringen gör sitt segertåg över världen och suddar ut våra identiteter och vill få oss att bli "världsmedborgare" som hör hemma överallt och ingenstans. Ja, då behövs någon som berättar för oss om värdet av tillhörighet.

Vi vill höra till, nej vi inte bara vill, vi måste höra till. Veta var vi hör hemma, veta att det finns människor runt omkring oss som känner oss och vår historia. Storstädernas anonymitet kan se lockande ut på ytan, men vilsenheten och ensamheten lurar bakom den glänsande fasaden. 

När allt ska gå snabbare, allt blir ytligare och allt ska göras med minsta möjliga motstånd. När rötter kapas och det naturliga, sedan länge givna hånas, då är en bok som denna en motvikt, något att hålla upp som en fana. 

Genusdoktrinen av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn

”Jämställdhet handlar om att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Området omfattar bland annat frågor som makt, inflytande, ekonomi, hälsa, utbildning, arbete och fysisk integritet.” (Från regeringens hemsida)

Det låter ju fint och något de flesta kan skriva under på.Vad många inte vet är att jämställdhetsarbetet idag är något helt annat än vad det var för några år sedan. Då handlade det mest om jämställdhet mellan könen och lika lön för lika arbete. Idag är det dock begreppet jämställdhet en täckmantel för en betydligt mer radikal och djupgående process. Det menar i alla fall Arpi och Wyndham i sin bok ”Genusdoktrinen”, där de beskriver hur denna process påverkar universiteten, forskningen och samhället.

Regeringen har beslutat att verksamheter på universiteten ska göras mer jämställda. Ansvariga för att genomdriva och stödja processen var först Nationella sekretariatet för genusforskning och sedan Jämställdhetsmyndigheten.

Anna-Karin Wyndham arbetade tidigare på nationella sekretariatet för genusforskning. I boken beskriver hon hur jämställdhetsarbetet bedrevs inifrån och hur hon alltmer började ifrågasätta sekretariatets arbete och ideologin. Bland annat ifrågasätter hon tanken på att kön inte skulle existera.

Vad som har skett är nämligen att jämställdhetsarbetet har anammat queerteorin. Queerteorin går ut på detta att det inte finns någon naturlig kärna när det kommer till kön och sexualitet. Målet är att “frigöra” människor från det “förlegade” tankesättet att det skulle finnas kön. Problemet är att queerteorin krockar med teorin om könsmaktsordningen där kön spelar en oerhört central roll.

Könsmaktsordningen utgår från att könen är ojämställda och att kvinnor per automatik befinner sig i underläge i makthierarkin, där vita, heterosexuella män står överst. Å andra sidan är kön enligt queerteorin bara en social konstruktion och tanken på att det skulle finnas givna kön är något vi ska frigöra oss ifrån. Det hela blir tämligen schizofrent med andra ord.

Författarna ifrågasätter inte jämställdhet mellan könen, men de ifrågasätter agendan som nu innefattas i jämställdhetsarbetet- tanken att kön inte existerar.

Detta att kön inte existerar och bara är en social konstruktion är ett helt ovetenskapligt synsätt, men det är just denna “sanning” som genus- och jämställdhetsarbete idag utgår ifrån. Genusideologin bortser ifrån biologiska könsskillnader som forskningen presenterar. När data man får presenterad för sig inte passar in väljer man helt enkelt att ignorera den. I sann postmodernistisk anda finns det ingen sanning och alltså behöver man inte ta hänsyn till biologin. 

I boken framkommer det att all forskning idag ska ha ett genusperspektiv oavsett om du forskar på glaciärer eller brokonstruktioner. Utan genusperspektiv ges helt enkelt inga anslag. Så alla forskare tvingas plita ner något krystat om genusperspektiv för att kunna forska. Vilka viktiga forskningsområden kommer att förbises eftersom det helt enkelt inte går att få in genusperspektivet?

Författarna tar också upp problematiken kring Chalmers Genie-projekt som är ett jämställdhetsprojekt där målet bland annat är att åtgärda könsbalansen genom att rekrytera kvinnliga forskare. De äldre manliga forskarna kallas ”mediokra” och köps ut för att kvinnor ska kunna ta deras plats. Man menar på fullaste allvar att fler kvinnor mer automatik leder till bättre forskning.

 Att tjänster på universiteten viks och designas för kvinnliga sökande är enligt författarna vanligt. Denna särbehandling är en form av diskriminering och rimmar illa med likabehandling. Men jämställdhet ska uppenbarligen nås till varje pris och målet helgar medlet. Man måste krossa några ägg för att få en omelett.

Det är en ambitiös bok där författarna gräver djupt och ingående i hur jämställdhet och genusfrågor påverkar universitet, forskning och hela vårt samhälle. Många exempel är hårresande och det är beklämmande att läsa hur genusperspektivet upphöjs till den högsta normen och mal sönder de som dristar sig att ifrågasätta. Vi får ta del av ingående beskrivningar (lite väl ingående enligt min mening) om vad som händer människor som inte rättar sig i genusledet.

Man måste dock höja ett varningens finger. Är dessa exempel i boken bara anekdotisk bevisföring? Pågår det verkligen en genomgripande revolution på universiteten? Det är inte helt lätt att uttal sig om, men det är uppenbart och tydligt att det finns stora problem med det jämställhetsarbete som bedrivs på universiteten.

Den verkligt stora faran är när det inte tillåts en saklig diskussion. Det måste kunna föras en vetenskaplig diskussion om genusvetenskap. Saklig kritik ska bemötas sakligt och inte tystas och benämnas som hot och hat. I en akademisk miljö är det rimligt och nödvändigt att kunna föra en öppen diskussion om alla områden, annars upphör akademin och får isället drag av en sekt.

Universiteten borde i ett demokratiskt land vara den givna plattformen för en sådan diskussion. Genusvetenskapen vill gärna kalla sig just vetenskap, då är det också rimligt att den underkastar sig de måttstockar som gäller övriga vetenskaper.

Boken väcker viktiga frågor. Vad händer när vi lämnar upplysningstraditionen bakom oss? När åsikt och känslor gång på gång tillåts trumfa fakta? Vad händer med universiteten och med samhället när genusdoktrinen lägger sig som en kvävande filt över allt? Vad händer när givna normer kring kön och sexualitet upplöses? Vilka konsekvenser får denna normupplösning för samhället?

Och vad händer när människor anser sig bli kränkta av fakta? Hur ska vi då kunna leva tillsammans?

 

 

 

 

Med tåget far mina drömmar

Jag hör tåget i fjärran. 

Löftesrikt, hoppfullt. 

Skyndar mig att kasta upp mina drömmar. 

Nu är tiden! 

Håll i er, håll hårt! 

Springer längs med spåret. 

Vinkar och ler. 

Utskickade på en vådlig resa. 

De kommer inte att orka hålla ut, det vet jag. 

Ohjälpligt glida av, krossas mot räls och sten. 

Men någon, någon hoppas jag att håller sig kvar. 

Följer med tåget ut i världen. 

Och sedan. 

Bringar hem det jag längtar efter. 

Ta med dig skrattade hav, lekfulla vindar och visa olivträd.

Ta med sjungande blommor, spirande vänskap och kartan som leder hem.

Och mängder av färgstarka ord att måla med, det vill jag också ha.

Ta med dig han som kan höra mitt hjärtas sång och som gläder sig därvid. Du vet var han finns.

Och du, ta med dig Sintras skönhet, glöm inte det! 

SvaraVidarebefordra

Globaliseringens följder - med utgångspunkt i “Det individualiserade samhället” av Zygmunt Bauman

Denna artikel publicerades den 9 augusti på "Global Politics"

Coronakrisen klär av globalismen in på bara skinnet. Vi tvingas inse den hårda vägen att det kanske inte var så lämpligt att förlägga viktig läkemedelstillverkning och sjukvårdsmaterial i länder tusentals mil bort. Det kanske inte var så lämpligt att inte ha viktiga komponenter på lager utan att allt sker just-in-time. 

Med samma snabbhet som viruset, färdades  även den ekonomiska oron. Börserna föll världen över. Företag varslar och spår sin egen undergång. När produktionsleden bryts slås allt sönder och samman på ett ögonblick. Allt är brickor i ett dominospel - faller en faller alla.Världsekonomin står nu och gungar på sin globalistiska lerfötter.

Jag har den senaste tiden läst boken “Det individualiserade samhället” av Zygmunt Bauman. Boken har snart 20 år på nacken, men den känns mer aktuell än någonsin. 

I denna artikel kommer jag att belysa hur Bauman ser på globalismen och dess konsekvenser. Jag gör inga anspråk på någon heltäckande beskrivning av han tankegångar, utan detta kommer att vara några axplock och ett par reflektioner kring det han skriver.

I boken är han uppenbart starkt kritisk till globaliseringen och dess följder. Jag instämmer i hans kritik. Men de allvarliga avigsidorna med globaliseringen måste belysas starkare och kritiseras mycket hårdare.

Politik handlar idag i stora stycken om att locka och pocka med kapitalet. Man vill stryka medhårs på alla sätt och vis och underlätta för fri företagsamhet. Bauman menar att regeringar underdånigt går med på kapitalets krav och lättar upp regler tills det snart inte finns några kvar. Till varje pris vill man få kapitalet att inte bryta upp och flyga vidare. För vad händer med landet och folket om kapitalet drar vidare?

Politikerna är låsta i kapitalets järngrepp och i princip är det kapitalet som styr. I praktiken har varken folket eller regeringen något att säga till om, makten är för länge sedan förlorad till den globala eliten.

Just detta tror jag är av stor vikt att folk börjar inse. De globala multinationella företagen har idag en makt som sträcker sig långt bortom regeringar, vilket gör att demokrati i praktiken är en illusion, vars syfte är att hålla massorna i schack.

I boken belyser Bauman skillnaden i arbetarens villkor innan globalismens segertåg över världen. Under industrialiseringen fanns ett tydligt beroende mellan företaget och arbetaren.

Visserligen var arbetaren, som alltid mer beroende av företaget för sin överlevnad än tvärtom. För företaget fanns det nästan alltid någon annan som kunde träda i arbetares ställe, men det var ändå uppenbart att de var i beroendeställning av varandra.

Idag har kapitalet befriat sig från sitt beroende av arbetare. Den ökande rörligheten och det faktum att vi lever i en global värld innebär att man utan dröjsmål kan hitta arbetare någon annanstans. Denna frihet har fått långtgående konsekvenser inte minst för politiken och självfallet även den enskilda människan.

Idag är det en flexibel arbetsmarknad som gäller och målet är att helt luckra upp anställningsrätten och strejkrätten. Kapitalet vill inte ha några förpliktelser någonstans. Vad innebär då detta för den enskilda människan? Bauman visar på ett antal konsekvenser.

Det leder till en otrygg arbetsmarknad med korta anställningar och med få rättigheter. När som helst kan den fruktade katastrofen inträffa och den slår blint. En omorganisering eller en visstidsanställning som inte förlängs och livet kastas omkull i ett nu.

Bauman jämför med vår kulturs övergång från äktenskap till samboskap. När det inte passar längre kan man enkelt bryta förbindelsen. En frihet utan förpliktelser.

Denna frihet är kapitalets dröm, men arbetarens mardröm. All förutsägbarhet går förlorad och framtiden framstår mer som ett hot än en möjlighet.

Bauman beskriver hur kraven på människan har ökat enormt. Det räcker inte längre att utbilda sig och få tag i ett jobb. Du måste dessutom ständigt uppdatera dig och ligga i framkant. Du ska var flexibel och kunna byta jobb, kunna hantera korttidsanställningar med all den ovisshet det innebär och vara beredd på att du när som helst är överflödig.

Vi ska tävla och ständigt vara på topp. Arbetet har blivit en "elitidrott" (Geert van der Laan) som helt enkelt överskrider de flesta arbetssökandes förmåga.

Och det är precis detta vi ser idag med en allt större del av befolkningen som står utanför arbetsmarknaden, en del på grund av att de aldrig ens givits tillträde och en del på grund av att de helt enkelt inte klarar det hög, omänskliga tempot. De blir utbrända och vägen tillbaka är lång och svår. Många bannar sig själva för att de inte orkade, men hur skulle de kunna orka när kraven är groteska?

Att arbetslivet är så otrygg får konsekvenser när det gäller förtroendet för arbetsplatsen. Bauman menar att tilliten sjunker när man vet att det inte finns någon fasthet och att allt är flytande. Det får också konsekvenser för gemenskapen på en arbetsplats. Varför bygga relationer när allt snart kommer att ändras och upplösas i nästa omorganisering eller omplacering? 

Konsekvenserna av kapitalets frihet och rörlighet är också att möjligheten för arbetarna att förhandla i det närmaste har omöjliggjorts. Förr fanns det en möjlighet för arbetarna att gå samman och tvinga fram bättre villkor. Idag kan företagsledningen bestämma att fabriken flyttar om inte arbetarna tycker att villkoren passar. Förhandlingsutrymmet har krympt betänkligt och många människor upplever en maktlöshet över situationen.

I den globala världen är ledorden: snabbare, effektivare och smidigare. Rörelsehastigheten är avgörande för framgång. Alla förpliktelser utgör hinder på vägen som sinkar och detta misshagar aktiemarknaden. Halkar företaget efter är det helt enkelt hjälplöst förlorat.

Bauman skriver så träffande:

 "Efter att ha gjort sig av med de skrymmande maskinerna och de väldiga arbetsstyrkornas barlast färdas kapitalet enbart med handbagage-portfölj, bärbar dator och mobiltelefon. Denna nya flyktighet har gjort förpliktelsen både överflödig och oklok: en ingången förpliktelse skulle hämma rörelsen och därmed reducera konkurrenskraften..."

Att företagen inte har några förpliktelser skapar en stor otrygghet för arbetaren. Bauman menar att otryggheten är den viktigaste byggstenen i den globala makthierarkin. Människan blir helt enkelt handlingsförlamad. Till på köpet står hon ensam i allt detta. Den gemensamma kraft som förr fanns när människor gick samman, har gått om intet i vår individualiserade och globala värld. 

Visst stämmer det som Bauman säger att både viljan och möjligheterna att gå samman för att skapa en bättre morgondag, har minskat i takt med globalisering och individualisering, men “Gula västarna” i Frankrike kan trots allt ses som ett exempel på att människor ännu kan gå samman, ännu kan förena sig.

I boken ställer Bauman kultur och globalisering mot varandra. Kultur står för ordning, förutsägbarhet, indelning och klassificering. I motsats till detta ställer han globalisering som kännetecknas av instabilitet, förändring utan fast styrning och förutsägbart resultat. Globaliseringen kan ses som en nedvärdering av ordningen som sådan. 

Denna nedmontering av ordningen är som vi tidigare konstaterat fullt uppbackad av regeringarna. De röjer ständigt bort hinder och rullar ut mattan för kapitalet och inför regellättnader, men i sin iver skapar de en oordning som få av oss kan leva i.

För att kunna leva och dra nytta av globaliseringen krävs att du klarar av att leva under oordnade förhållanden och att du trivs i turbulensen. Vilka människor platsar i denna kategori? De rörliga människorna. Människor som har ytliga relationer, människor som inte binder sig eller har några förpliktelser. Människor som värderar makt och rikedom som det högsta goda att sträva efter. Här finns vi den globala eliten.

Bauman menar att förlorarna i detta spel är människor som trivs med förutsägbarhet och ordning. De som är bundna till människor, som har familj och barn att tänka på. De som inte kan rycka upp sina barn från skolor och kompisar eller överge sina gamla föräldrar. De sjuka och resurssvag som helt saknar möjlighet till att förflytta sig. Kort sagt: de människor som är bundna till den lokala platsen och till gemenskaper. För dessa människor är hotet om ständig förändring en klump i magen, hotet som kan krossa deras lilla värld.

För eliten saknar allt detta betydelse. Eliten befinner sig helt enkelt högre upp ” …och hyllar vad andra genomlider." (Bauman)

Sammanfattningsvis kan sägas att Bauman menar att globaliseringen slår undan den lilla människans möjligheter till ett drägligt liv. Under globaliseringen har demokratin havererat och makten ligger nu hos den globala eliten. Sist men inte minst slår globaliseringen och individualismen sönder verklig gemenskap människor emellan. Vi tvingas ensamma möta alla hot.

Vilka lösningar står till buds? Jag tror att vägen framåt först och främst är att klä av globalismen och visa på dess negativa följder. Detta har ju blivit uppenbart med all tydlighet under Coronakrisen. Redan nu börjar företag tala om att flytta hem produktionen. Och kanske det snart står “Made in Sweden” på fler produkter?

Vi måste också klä av hyperindividualismen. Den är en lögn och en illusion, som har bedragit alltför många och genomsyrat vårt samhälle alltför länge. Hyperindividualismen bär inom sig ett frö som hotar att förgöra vår möjlighet till gemenskap och därför är den på sikt ett hot mot hela samhället och mot människan själv.

Vi måste sedan erkänna vårt behov av varandra och söka sann gemenskap. Erkänna att vi vill och behöver  höra hemma någonstans.

Vinden drar sin hand genom rågens blonda hår.

Böljande.

"Serotonin" av Michel Houellebecq

"Serotonin" av den franske författaren Houellebecq, är en samtidsroman och tar upp flera aktuella frågeställningar.
Romanfiguren Florent-Claude, är här liksom i romanen "Underkastelse", en sorglig och uppgiven figur. Trots sitt yttre välstånd och till synes välordnade liv ser han sig som misslyckad och som en som missat och inte tagit till vara sina få, men ändå verkliga chanser till lycka. Han har aldrig funnit sin plats i livet, sitt sammanhang. Aldrig funnit en anledning. Han upplever en alienation som inte går att komma ur. Rotlösheten gör att han svävar i tomma intet.
Visserligen har kvinnor och mat berett honom en viss glädje och tillfredsställelse, men han har inte nått hela vägen fram. Tillslut ser han ingen anledning att fortsätta sitt tröstlösa liv, han finner inga giltiga skäl. 

Han börjar sin resa bort, för att tyvärr aldrig finna en väg hem. Han säger upp sig från jobbet, lämnar flickvän och flyr ut på den franska landsbygden. Här möter han människor som kämpar en ojämn kamp mot globalismens följder.
I romanen kan man se ett tydligt ställningstagande för nationell protektionism. Globalismen lämnar blodiga spår varhelst den drar fram; krossade och förtvivlade människor som tar till desperata åtgärder. Livsutrymmet kryper ständigt för den lilla människan. Bönderna offras som bekant alltid först på schackbrädet.
Det multinationella företaget Monsanto får sig en rejäl känga och det man all rätt, vidrigare företag får man leta efter.

Ett genomgående tema är sexualiteten och vad det innebär att vara man. Sin vana trogen skildrar Houellebecq sexscener ingående och minst sagt osmakligt. Han gräver djupt i den förvrängda sexualiteten och utforskar den moraliska dekadensen inom detta område. En pedofil får gestalta den värsta avarten. 
Florent-Cluade blir på grund av sin medicin impotent. Detta tolkar jag som en symbol för den västerländska mannens oförmåga att finna sin roll som man och den kris som manligheten genomlider. Och finner han inte sin identitet upphör han att vara en verklig man. I romanens inledning beklagar sig huvudpersonen över sitt namn som han avskyr. Detta slår an tonen för fortsättning och genomsyrar hela handlingen; en man som inte funnit vem han är och som inte kunnat ta till sig den han är. 

Titeln "Serotonin" ger en tydlig vink om i vilken riktning man ska gå för att förstå romanen. Huvudpersonen ser sig tvungen att göra något åt sitt uppgivna och deprimerade tillstånd och söker följaktligen upp en läkare, som skriver ut antidepressiva tabletter.
Att äta psykofarmaka är ett kännetecken för vår samtid, ofta i kombination med någon form av utbrändhet. I Sverige räknar man med att över 1 miljon människor äter antidepressiv medicin. Otroligt många alltså. Jag tror inte att det är frågan om en överutskrivning av medicin, folk mår verkligen så här dåligt. Och det är just där vi borde ställa frågan: Varför? Vad har hänt med vårt samhälle, med vår kultur? Vad är det vi har tappat bort? Varför har vi skapat ett samhälle som inte tar hänsyn till människans beskaffenhet? Ett samhälle som driver och pressar människor in i hopplöshet och förtvivlan. Och som bara kan erbjuda en enda lindring: medicin och mer medicin. Tankarna går osökt till "Du sköna nya värld" där alla invånarna knaprar piller för att undslippa jobbiga känslor och därmed undslippa livet självt.

Just denna fråga tror jag att Houellebecq vill få oss att ställa: Vad är det vi har gjort med vår kultur och med oss själva?
Vi har skapat ett samhälle som inte längre är till för människan. Där hon inte kan stå ut. Där hon inte längre har en plats. Varför har vi gjort oss själva så illa? På sista sidan konstateras att individualismen är en illusion och priset har varit högt, mycket högt.

Under romanens gång, som hela tiden är en ofrånkomlig vandring nedåt, lyses ändå mörkret upp av den typiska Houellebecqska humorn och stundtals kommer jag på mig själv med att småle mitt i all hopplöshet. Och trots den motbjudande människa huvudpersonen på många sätt är, väcks ändå ett medlidande. Det är inte lätt att vara människa. Det är som det har sagts: synd om människorna.

De avslutande meningarna i romanen är trots allt förlösande, i alla fall i mitt tycke.  

En grön kvist

Kränger och knakar betänkligt.
Väldiga vågor.
Visst var det så att båten höll?
Säg att det var så!

Att hålla ihop
- att inte springa läck.
- inte krossas mot klipporna.

Visst var det så att vattnet sjönk undan?
Att skyn gnistrade i klara färger.
Säg att det var så!

Släpper ut min duva mot himlen.
Hopp och tvivel mellan två vingar.
Spanar mot horisonten.
Hon återvänder utmattad, tomhänt.

Kväll efter kväll.

En liten, bara en liten grön kvist i näbben ber jag om.
Darrande släpper jag ut min duva igen.

Närmare

Just när jag rätat på ryggen.
Vinden mojnat, ljus vid horisonten
och skimmer i vattnet.

Just då, isande kastvind.
Båten kränger till.
Vet vad som gäller omedelbart.
Vet att sträcka mig långt över förmåga.
Vet att orka fast kroppen klagar.

Kämpar mig blöt i dånade storm.
Halar segel, styr och öser vatten.
Samtidigt.
Själv.

Svär åt vind och brottsjöar. 
Vill inte mer. 
Slås omkull.
Magra armar håller fast.

Förbinder ett gapande sår.
Blöder igenom om och om igen.

Återstår; surra fast mig vid masten.

I vanmakten
I bitterheten
I förtvivlan

Där väntar Han.
Som alla vindar och vågor lyder.

Segersången

Fruktan, sorg och död.
Svidande nederlag för livet.
Hoppet lider skeppsbrott
i vedermödan.

Och ändå är detta inte allt.

Under det multnande, under all död,
under det gråa och tröstlösa.
Där väntar livet.

Vem ser liv i död?
Seger i nederlag?

Han som besegrade döden med döden.
Med genomborrade händer vred han 
vapnet ur ondskans hand.
Vände allt!
Ja, allt för evigt.

En dag bryter det igenom.
En dag täcks den svarta mullen av grönt liv.
En dag triumferar livet över döden.

Genom universum, från galax till svarta hål,
genom all obeskrivlig plåga,
genom förlamande vanmakt
- bryter segersången fram.

Mäktigare än allt.

Under natten

en dov smärta
en fladdrande längtan
en gråstum sorg

Mina tre följeslagare i livet.

I vilket ärende kommer ni?
Vad vill ni?
Vill härleda och förstå.

Famlar efter ledtrådar.
Efter botemedel.

Skaver och gnager.
Själens kroniska katarr.

Vill mota mina besökare på porten. 
Visa er inte här igen.
Envist kommer de åter. 

Under slitna kåpor en flyktig skymt av glänsande tyg.

En inbjudan. 
Kanske är det så, en påminnelse.
Och en vänlig sådan.

Hemlandet som kallar.

I dessa märkliga tider

Kassörskan sitter med blå plasthandskar, havregrynen är slut på hyllan och vaksamma blickar på bussen; det gäller att inte sätta sig bredvid någon som hostar. Nyhetssändningarna handlar bara om en sak. Allt hände så snabbt. 

Denna helg har jag ställt mig vid sidan av, försöka för en kort tid att hålla mig utanför den strömmande floden av information som ständigt kallar på uppmärksamhet. Det är svårt att tänka klart i allt det som händer. Jag försöker reda i tankarna. Här kommer några lösa trådar som jag tror hänger samman.

Det är uppenbart att det vi nu ser hända till viss del är en följd av den så hyllade globalismen. Aldrig tidigare har människan kunnat röra sig så snabbt och enkelt över jordens yta. En människa som ständigt är på språng och egentligen inte hör hemma någonstans, eller snarare överallt. Hon hyllas, hon är den nya världsmedborgaren. Utan ansvar och förpliktelser rör hon sig obehindrat över jorden. Detta är framtiden. Bort med alla gränser, nationer och stater är förlegat. Att virus färdas lika snabbt och lika långt som människan har man dock pratat tyst om. Baksidan av globalismen är inte lika skinande.

Med samma snabbhet som viruset färdas även den ekonomiska oron. Börserna faller världen över. Företag varslar och spår sin egen undergång. Alla är brickor i ett dominospel. Faller en faller alla. Världsekonomin står nu och gungar på sina globalistiska lerfötter. Och ropen höjs om en världsregering som ska rädda mänskligheten.

Vårt ekonomiska system är oerhört sårbart eftersom vår tillvaron är uppbyggd på konsumtion och ökade lån. Konsumerar vi inte faller mycket samman i samhället. Vi måste upprätthålla allt genom att hela tiden köpa och låna ännu mer, gör vi inte detta är krisen ett faktum. Grunden vi byggt vår tillvara på är byggd på lösan sand. Det ekonomiska system som vi byggt upp faller med jämna mellanrum samman, det har vi sett tidigare, för att sedan återigen byggas upp på exakt samma bräckliga grund. Nej, vi lär oss inte.

Men något kan vi kanske ändå lära, något verkligt och avgörande står på spel. För nu blottas livets och människans intighet som ett fult öppet sår och alla tvingas se vad som tidigare täckts över. 
Nakna, avklädda all vår självsäkerhet och självtillräcklighet tvingas vi stå inför livets alla pockande frågor. Och frågorna är många, det vi mödosamt försökt att täcka över med all vår ordning, effektivitet och rationalitet. Alla frågor vi ständigt dövat med underhållning, resor, shopping och mat. Under allt detta finns de verkliga frågorna: Vem är jag? Vart är jag på väg? Finns det en Gud? Vad händer när jag dör? 

Nu framträder en tydlig spricka i den välputsade fasaden. Där bakom finns människans alla stor varför, alla obesvarade frågor. Det är därför en sådan här kris inte bara handlar om själva krisen i sig, nej, det handlar om något mycket större och djupare: Vad är meningen med allt? Vi tvingas stirra det vi fruktar mest rakt i ögonen.

Och svaret, den verkliga lösningen är inte ett nytt vaccin, inte börsuppgång, inte mer effektivitet, inte större framgång. Dessa svar håller inte och någonstans är människan smärtsamt medveten om det. När allt går sin gilla gång då känns det fortfarande rationellt att hålla fast vid det man alltid gjort. Men nu vad ska man då hålla i? Vad är fast, vad består?

Mitt hopp och min tröst är detta enda: 
Jag tillhör Honom. 

Allt ska tagas ifrån mig.
Och allt ska ges mig!

Askonsdagen

Vi blir alla tecknade med svart aska. 
Av jord är du kommen. Jord ska du åter bli.
Omvändelse, sorg över orätt.
Påminnelse om döden som väntar. 

Och ett segertecken! 
Vi är alla hans.
Vi tillhör honom.

Vart jag än vänder mig lyser korset. 
Varje människa bär hans sigill.
Jag uppfylls av jubel.
Detta är mitt vapen i alla min kamp.

När fruktan kommer och vill gripa mig vill jag ropa:
Jag tillhör Honom!

När onda minnen plågar vill jag ropa:
Jag tillhör Honom!

När min dödsstund kommer vill jag ropa:
Jag tillhör Honom!

Det hyperindividualistiska samhället

Idag är jag gästskribent på "Det goda samhället"

Jag lägger även upp texten här:

“Brukar ni fråga era elever vad de vill bli kallad?” 

Föreläsaren tittar uppfordrande på oss. Hon går igenom diskrimineringsgrunderna och har kommit fram till könsöverskridande identitet. Det blir knäpptyst i rummet, uppenbarligen är det inte så vanligt att någon lärare ställer den frågan till sina elever. Så nu får vi skämmas! Föreläsaren förklarar att det finns elever som kanske inte alls vill att vi använder det namn som står på klasslistan med tillhörande pronomen. Detta är något vi som lärare måste tänka på. Hon fortsätter tala om att vi måste respektera allas olikheter och allas lika värde.

Och det köper jag rakt av. Vad jag inte köper är kravet på att rätta sig efter och anamma en annan persons ideologi.

Vad innebär det att visa respekt för en annan människa? Ordet respekt används idag med en skulle jag säga förvrängd innebörd. Att visa respekt för någon är att visa aktning för annan människa, det är vad ordet egentligen betyder, men idag har det kommit att betyda mer än så. Den nya betydelsen är att du ska anpassa dig och anamma den andra personens ideologi eller religion. 

Det är en milsvid skillnad från den ursprungliga betydelsen och vi ställs idag inför helt orimliga krav. Anledningen till denna utveckling har att gör med att vi lever i ett 

hyperindividualistiskt samhälle.

Att visa någon respekt innebär att jag inte skrattar åt eller hånar en annan människa för hennes syn på sexualitet, religion, politik etc, men det innebär inte att jag måste anamma synsättet och anpassa mig. 

Jag kan fråga om en annan människas religion, visa intresse och lyssna. Jag visar respekt och förståelse, men jag anpassar mig inte. Jag går inte in under den andres regler och föreställningar. 

Jag kan lyssna på en annan människa som berättar om sin gränsöverskridande könstillhörighet. Jag kan visa respekt och förståelse, men jag anpassar mig inte till hennes ideologi. 

Denna distinktion mellan att visa förståelse och att rätta sig efter en annan människa, är otroligt viktig. Respekt för en annan människa kan omöjligt  innebära att jag ska inordna mig under hennes synsätt. I det sekulära samhälle som vi lever i måste vi kunna leva sida vid sida med varandra utan att ställa det orimliga kravet på att alla andra måste anamma någon annans synsätt. Idag finns det många högljudda grupper som kräver just att alla andra ska anpassa sig till deras synsätt. Och gör man inte det blir man anklagad för att vara respektlös och för att göra sig skyldig till diskriminering. 

Det finns de som menar att man inte ska ta kvinnor i hand när man hälsar och som menar att de inte vill bli expedierade av ett kvinnligt butiksbiträde. Är det min skyldighet att inordna mig under det synsättet?

Det finns de som ena dagen vill bli kallade Sara och nästa dag säger sig vara en Stefan, eller kanske till och med en rosa attackhelikopter! Är det min skyldighet att rätta mig efter den människans föreställningar?

Det säger sig självt att den blir ett omöjligt samhälle att leva i om vi ständigt ska inkorporera alla olika synsätt. 

Som svar på föreläsarens fråga: Nej, jag frågar inte mina elever vad de vill bli kallade. Lika lite som jag frågar om de kan tänka sig att ha en kvinnlig lärare. 

Jag använder det namn som står på klasslistan. Först och främst för att det är enklast. Klasslistan utgör helt enkelt en fast och tydlig utgångspunkt. Jag anser inte att detta på något sätt skulle vara respektlöst. 

Vi måste hitta sätt att kunna leva tillsammans i samhället. Lösningen kan inte vara att vi tvingas anamma alla möjliga och omöjlig synsätt. Detta är fel väg att gå och leder oss bort från verklig gemenskap. Om vi ska kunna leva tillsammans i ett samhälle måste vi leva utifrån vissa fasta punkter som är oss givna. Vi måste ha fasta hållpunkter som ger stabilitet. Är allt flytande har vi ingen grund att stå på och vi kan omöjligt bygga ett fungerande samhälle. 

Jag undrar om föreläsaren verkligen förstår vilka enorma konsekvenser det får om vi ska fråga eleverna vad de vill kallas. Detta måste sättas i ett större sammanhang. Vi måste våga se att konsekvenserna av individualism i förlängningen leder till att sann gemenskap omintetgörs. Individualismen är en bedräglig illusion som berövar oss det vi djupast längtar efter.

Idag är vi våra egna gudar och kräver att alla andra ska anpassa sig. Vi är alla härskare över våra privat små öar. Och de som närmar sig ska minsann erkänna mig som härskare innan de kliver ur båten. På min ö bestämmer jag vad andra ska tycka och tänka. På min ö är jag fri - det är bara jag!

Priset för denna frihet är dock svindlande högt: isolation. 

Vi är kungar på våra öar, härskar i ensamt majestät. I själva verket är vi skeppsbrutna, men det vill vi inte ens erkänna istället höjer vi våra röster och proklamerar vår fantastiska frihet, utan att begrunda det fängelse som vår ö har blivit. 

För människan har gemenskap i alla tider varit en fråga om överlevnad, ty så är människan konstruerad. Ett samhälle där möjlighet till sann gemenskap omöjliggjorts  är ohjälpligt på väg mot sin egen undergång. Att lämnas ensam i vildmarken var att gå en säker död till mötes. 

Isolation leder till död. 

Sann gemenskap leder till liv. 

Om vi skulle erkänna detta, erkänna att vi är skeppsbrutna och skicka upp våra nödraketer. Erkänna att vi inte är Gud, erkänna vårt behov av andra. Ja, då finns det en väg hem till sann gemenskap.

I skruvstädet

Det undre stenblocket: minnestortyr

Det övre stenblocket: framtidsfruktan

Inkilad däremellan 

Låst i ångeststädet 

Under dess tyngd

Sprattlande

Kämpande 

Väntande 

En ton

ett gryningsljus

en enda blick från Han som är

Och jag skulle bliva

Befriad

Väntar och förtröstar

Några tankar om vår tids tillstånd.

Jag läser mycket nyheter och tar del av samhällsdebatten, men under de senaste veckorna har jag klivit av det framrusande tåget och stått vid sidan av, försökt få perspektiv.
Och på något sätt framträder den absurda samhällsutvecklingen (snarare avvecklingen) nu i ett ännu starkare sken. På mycket kort tid har samhället förändrats till näst intill oigenkännligt.
Våldsdåd som för 15 år sedan skulle skapat rubriker i veckor blir bara en notis idag, det är helt enkelt vardagsmat med sprängningar och skjutningar.
Barn rånar andra barn mitt på dagen, i området där de bor. Polisen tycker inte att föräldrar ska ge sina barn dyra märkeskläder.
Att skära i fullt friska ungdomar ses om en god gärning så kallad "könskorrigering". Och det anses hemskt att det är så långa köer till denna enastående behandling!
Kristna hotas, kyrkor vandaliseras och en Mariastaty styckas.
Kommunerna är bankrutta och detta sker trots att det inte är lågkonjunktur. Nedskärningar inom vården och skolan har bara börjat. Orättfärdigt är ordet. 
Och jag funderar på om det är farligt att låta en 15-årig flicka åka till ett köpcenter i Malmö mitt på ljusan dagen! Hur blev det så här?

Att det gått med en sådan hastighet och med i det närmaste obefintliga protester hänger samman med att marken redan var förberedd. Under lång tid har man medvetet underminerat grunden. Den kristna grund som vårt samhället vilat på i århundraden har nötts ner och frätts bort och man har på detta sätt berett vägen för andra ideologier och synsätt.
Materialismen, sekularismen, radikal feminismen och postmodernismen har med sina långa betar bökat upp rötterna och gnagt sönder fästena bit för bit. Målet är att bryta sönder allt som håller samman ett land och ett folk. Vad man inte har förstått (eller är det kanske just det man har förstått!?) är att när man på detta sätta löser upp alla bindningar går nationalstaten ohjälpligt under och därmed demokrati i verklig mening. Det som under lång tid utgjort fundamentet för vårt land håller nu fullständigt på att eroderas.

Nej, jag tror inte att det som sker i vårt land och i stora delar av västerlandet är ett Guds straff, somliga menar ju att Gud har tagit sin hand ifrån vårt land, snarare förhåller det sig så att när ett folk vänder Gud ryggen börjar man fatta allt fler dåraktig beslut och det får som bekant konsekvenser.
Det vi ser i vårt land är helt enkelt en naturlig följd av vad som sker när ett folk lever i bortvändhet från Gud. Vansinniga politiska beslut följs upp med ytterligare vanvett, en nedåtgående spiral.
Förvirring, dårskap och ibland ren ondska tycks följa på varandra. Gott kallas ont och ont kallas gott.

Utan karta är det omöjligt att finna en väg framåt.
Utan mål och riktning irrar vi bort oss.
Utan någon färdled att hålla sig till är vi utlämnade åt vildmarkens öde vidder.
Utlämnade åt oss själva.
Vilket mörker.

Ett svajigt träd är vår samtid. Minsta vindpust kommer att få det på fall, vad kan vi sätta emot? Måtte några undangömda rötter ännu förse trädet med näring, måtte några rötter skonas.
Det hoppas jag och ber om, inför det nya året.