Förtröstan

Gryningen kommer till mig som ett smycke, en glänsande ädelsten i min hand. Daggen glittrar i den gröna höstsådden, fälten rena och nytvättade.

Träden har klätt sig i praktfulla högtidskläder för att stråla en sista gång.
I skogen råder ännu nattens mörker och kyla.
Stegen skyndas på, längtar mot solen som skymtar där framme,
mot ängen och den vita dimman som upplöses i ljuset, mot värmen.

Solens strålar träffar mig, värmen känns omedelbart.
Och jag andas ut bävan.
Andas in sällhet.

Märkligt nog tänker jag på döden.
Och i det ögonblicket vet jag.
Just precis så här kommer det att vara.
Just precis så här!

Jag är redan där.
Hade Han kommit vandrande mot mig på stigen, hade jag inte blivit förvånad.
Innerligt skulle Han sluta mig i sin famn.