I denna dunkla tid 2
Ensamheten, förvirringen, det gnagande tvivlet. Kanske jag trots allt har fel, det är fullt möjligt. Vem är väl jag att tro något annat? Sätta mig upp mot auktoriteter. Och ändå, jag kan inte kompromissa, kan inte hålla tyst och böja mig. Jag ser orättfärdighet och oförnuft, ja ren dårskap.
Kan jag lita på mina sinnen? Kan jag lita på den inre kompassen? Dag efter dag, månad efter månad nås jag av helt andra budskap.
Vi har sett hur fundament för västerländska demokratier rivs ner på ett ögonblick. Det som nyss tycktes vara orubbligt och fast, en självklarhet, löses upp och blåser bort i vinden. Givna rättigheter som alla åtnjöt tas ifrån oss, sedan ger man tillbaka en del av rättigheterna till de lydiga, de som följer makten.
Den senaste tiden har jag upplevt en illavarslande utsatthet. Jag utmålas som osolidarisk, en fiende, någon som människor spottar efter. Man fann i denna kris, liksom i alla kriser en syndabock. En syndabock är ett lovligt byte, saknar rättigheter och skydd.
Vi som inte delar det rådande narrativet ska kartläggas; de ska ta reda på var vi bor, vad vi gör och hur gamla vi är. Vi förvägras att delta i samhället på lika villkor som alla andra. Vi har förtjänat att bli illa behandlade, förtjänat att lida. Människovärdet devalveras. Genom devalvering kan man rättfärdiga sitt beteende. De orena kan behandlas hur som helst.
Tydligare diskriminering kan det inte bli, mitt framför ögonen sker det. Prova att sätta in vilken annan grupp som helst, som skulle vara tvungna att visa intyg för att komma in på restauranger, i kyrkor och som nekas anställning osv, då framstår det än mer absurt. Dock har vi än så länge kommit relativt lindrigt undan i Sverige jämfört med många andra länder, där man nu bokstavligt kämpar för sin frihet.
Hur kan totalitära stater uppstå? Hur kan en massformation äga rum? De senaste åren har jag förstått allt mer av detta.
Ett budskap kan vara hur ologiskt som helst, men trummas det in dag för dag som en sanning, i kombination med rädsla och skräck, ja då sker något med dina sinnen. Du börjar tvivla på vad du ser, du vacklar och kan inte stå emot. Alla säger ju något annat och det är alltid tryggare att tillhöra den stora massan. Ensam är du svag och utsatt. Hånad och bespottad. Dömd. Nej, då är det enklare att höra till, följa strömmen.
Vi vill dessutom så gärna göra rätt. Lyda regler, vara duktiga och ordentliga och det är gott. Problemet är när reglerna är omoraliska. Kanske det finns ett visst inre motstånd, men det bryts snabbt ner, för vi gör ju rätt. Vi följer lagen, följer reglerna. Vi är föredömliga och det känns bra att tillhöra de laglydiga.
Vad händer sedan, när tvivlet trots allt växer sig större. Sprickan vidgar sig och ansträngningen att hålla ihop blir allt svårare. Sanningen tränger sig på, slår in en kil. En dov oro, man har kanske blivit lurad, manipulerad trots allt. För mycket som inte stämmer. De sa ju att om bara alla tar injektionerna kommer smittan vara över. De sa att injektionerna skulle skydda mot att bli smittad. Två skulle räcka. Nu är det tre och i vissa länder fyra.
Detta är det svårast, när tvivlet fått fäste och den kognitiva dissonansen blir allt större. Till varje pris vill man hålla fast vid sin trygghet, man vill inte och vågar inte tro att de man satt sin lit till kanske inte stått för sanningen, ja kanske till och med medvetet ljugit. Det är helt enkelt för skrämmande. Hela världsbilden skulle då slås omkull, allt läggs i ruiner. Man vill inte se. In i det sista slåss man med näbbar och klor, försvarar det vacklande fuskbygget.
Jämför lojaliteten ett barn känner till sina föräldrar, trots misshandel och vanvård, eller den misshandlade kvinnans vägran att se det uppenbara. Att våga se är för smärtsamt. Vem skulle man då sätta sin lit till? Att stå ensam är för de flesta värre än allt.
Kejsaren är naken redan innan någon säger det, men det krävs att någon vågar höja rösten för att alla ska se.
Ett enda litet barn.
Tillägg: Någon jag känner sa att tilltron till vetenskapen och läkarna idag är av existentiell art. Och jag instämmer. Människor idag har tappat tron på Gud, men håller ännu fast vid tron på vetenskapen. Forskare och läkare är prästerskapet som man nu till varje pris vill hålla fast vid. Vaccinexperternas ord blir då heliga och sanna, omöjliga att ifrågasätta. Det de säger måste till varje pris stämma, för vad skulle man annars hålla fast vid?
