Efter en kvällspromenad...

Denna vår ska jag se och känna. Inget ska ta denna vår ifrån mig.
Två års vinter utan vår, mycket finns att ta igen.

Jag går långa promenader i ljusa vårkvällar.
Scillan brer ut sig som ett blått hav och här och där lyser jublande påskliljor.
Kastanjens stora knoppar har brustit, gröna blad vecklas ut.
Och snart, ja snart tänder kastanjen sina vita ljus för mig!
Jag hoppas och ber att dom ska lysa ända in i mitt suckande mörker.

Jag följer dom med blicken.

Jag följer dom med blicken tills dom försvinner på sina cyklar. Varje morgon står jag där i fönstret. För att jag är orolig, nej inte så. Jag följer dom med blicken för att bitar av mitt hjärta finns där ute, fladdrandes iväg på tre små cyklar.

Jag följer er med blicken så långt jag når och kan.
Jag vill skydda så långt jag förmår.
Men min blick har en gräns och det bör vara så. Snart om några år är ni långt bortom min blick. Men lova mig då; gå varsamt fram med era hjärtan.
Håll dom lysande och varma, modiga och hoppfulla.
Ja, framför allt bevara era hjärtan!

Uppfällt parasoll!

Igår fälldes det gula parasollet ut! Vilken härlig seger, solen lyser och små, små ljusgröna blad syns på buskarna.
Vintern är förbi! Jag känner mig som en av det instängda gruvarbetarna som tillslut fick lämna sitt mörker. Jag överlevde, jag tog mig igenom den hårda vintern.
Det är som att vakna upp efter en mardröm; det var bara en hemsk dröm.
Nu ler ljuset vänligt igen. Nu sjunger koltrasten, nu cyklar barnen fort som vinden och nu springer Anna! Ja, för första gången på mycket länge så sprang jag så snabbt jag bara kunde.
I leken finns livet.

Artikel på Newsmill!

Läs min senaste artikel på Newsmill, klicka här