Kardemummaskorpor

Idag blev det bakning! Härliga kardemummaskorpor! Dom är inte svåra att göra men det är lite pyssel och så ska dom torka i ugnen i två timmar. Och då sprider sig en varm och ljuvlig doft av kardemumma i hela lägenheten. Det är så hemtrevligt!

Recept:
100g smält smör
5 msk honung
5 dl mjölk
1 paket jäst
1 tsk salt
2 msk kardemumma
8 dl grahmasmjöl
4-5 dl vetemjöl

Smält smöret och honungen i en kastrull.
Häll i mjölken o låt det bli fingervarmt.
Smula ner jästen i en bunke, häll i saltet och lite av mjölkblandningen.
Rör om tills jästen löst sig. Häll på resten av blandningen.
Tillsätt grahamsmjöl och kardemumma.
Tillsätt vetemjöl.
Arbeta ihop degen. Täck med handduk. Låt jäsa i 30 min.

Häll sedan ut degen på mjölat bakbord och knåda igenom den.
Dela den i 4 delar.
Dela sedan varje del i 10 bitar.
Forma delarna till runda bollar. Lägg dom på smorda plåtar och platta ut bollarna.

Jäs 15 min.
Grädda i 225 grader i ca 13 min. (En plåt i taget!)
Dela sedan varje bulle med en gaffel på mitten, så att det blir en överdel och en underdel.
Rosta bullhalvorna med snittytan uppåt i 225-250 grader i ca 5-6 min.

Sänk värmen till 100 grader. Torka nu skorporna i ca 2 timmar.
Sätt in båda plåtarna, en i mitten och en precis under. Efter halva tiden, byt plats.
Obs! Ugnsluckan ska stå på glänt under torkningen.
När tiden är slut brukar jag stänga av ugnen och sedan får skorporna stå i ugnen någon timme till så att de verkligen är helt torkade.

Husdjur

Hela dagen har hon uttryckt sin hetaste önskan:
"Mamma jag vill ha en elefantunge!"

Först ville hon ha en panda också men den rationaliserades bort sådan tur var.
Ja, vad säger man. Aldrig på tiden! Man kan inte ha elefanter som husdjur!
Nej jag säger inte så, jag lyssnar på hennes drömmar. Den ska bo i hennes säng och där ska dom sova tillsammans. Jag undrar om hon tror att den verkligen får plats, då säger hon med eftertryck att hon minsann VET att den får plats. Det är ju klart, det är sådant som man vet när man är tre år och önskar sig en elefantunge. Klart att den får plats!
Men hur man införskaffar ett sådant husdjur är hon inte lika säker på. Netto eller Konsum
kanske? (Hon trodde ju själv att hon var köpt på Netto!!)
Ja, där blir hon lite konfunderad, men det ska väl gå att ordna! Mamma ordnar ju det mesta.

Nu sover hon och kanske hon drömmer om sin elefatunge. Jag låter henne drömma.

Stormen

Det är visst storm på väg. I natt ska den visst komma. Vinande och tjutande som ett hungrigt vilddjur. Det varnas och skrivs; vinterstormen är på väg, se upp!

Min egna storm föregicks inte av några varningar. Den bara kom, utan förvarning, utan en chans att förbereda sig och hinna söka skydd. Skoningslöst kastade den sig över mig. Rev och slet i allt jag trott och hoppats på. Min drömmar trasades sönder. Nu hänger dom där sorgligt vajande i vinden. Urblekta drömmar som förlorat sin färg och form, med knappt synliga mönster.

Hon skriver till mig. Hon undrar hur jag har det nu för tiden. Det är flera år sedan vi sågs. Det var fint att hon tänkte på mig. Jag tror att hon verkligen bryr sig, men jag vet inte vad jag ska svara.
Vad ska jag säga henne? Att inget blev som jag tänkt? Att stormen kom och tog tills det inte fanns mer att ta. Skulle hon förstå?

Vad ska jag visa henne? Mina trasor till drömmar? Det är inget att visa upp, ingen som vill se. Jag vill inte visa upp ett misslyckat och tröstlöst liv. Och sedan stå där med skammen.

Vad ska jag säga henne? Att livet stundtals knappt är uthärdligt. Det är inget man vill höra. Inget som någon annan ska behöva bära.

Jag skriver inget svar. Smärtan är för hård och svår.

Ensamma strumpor och borttappade pusselbitar

De ligger där och väntar i sin korg, ensamma är dom, ser lite ledsna ut faktiskt.
Jag får väl gör vad jag kan för dom idag! Jag har en sådan ensamma-strump-korg, där alla singlar hamnar som av en eller annan anledning blivit lämnade.
Sorterar strumpor gör jag ganska ofta. På en dag blir det 14 strumpor som hamnar i tvätten och på en vecka blir det 98 stycken! Lite statistik, bara så att ni vet hur det ser ut. Men riktigt så många strumpor är det faktiskt inte, för när jag ska sortera dom är det alltid några som saknas. Och där står man med dom ensamma strumporna! I bästa fall kommer de fram i nästa tvätt.
Det tar sin lilla tid detta ihopparande och när jag står där kan jag inte låta bli att tycka att denna uppgift är så erbarmerligt tråkig. Det känns som om man kunde göra något bättre av sitt liv än att försöka para ihop ensamma strumpor!
Dessutom tycker jag att det är jobbigt att inte hitta alla saknade strumpor. Precis som med pusselbitar som saknas. Särskilt om det saknas en bit i mitten, det är värst, det är så illa tråkigt. Ensamma strumpor och bortappade bitar, nej, det är inget jag gillar.
Men jag måste nog öva mig i det. För hela livet är det ju fullt av borttappande bitar, pussel som aldrig blir hela och klara. Man letar som besatt efter de sista bitarna men finner dom inte, inte än iallafall.
Och den nästan helt nya strumpan har mist sin vän långt borta i någon gympahall och kommer aldrig mer igen. Så är väl mycket i livet, halvdant och ofullkomligt. Man når aldrig riktigt fram, det blev inte ens nästan nära det man hoppats på.
Att lära sig leva med detta.

Låt oss flyga!

Hon kommer smygande i mörkret och kryper upp i min famn. Lägger armarna runt min hals och så viskar hon sin dröm i tidig morgon:"Mamma jag vill flyga upp i himlen som fåglarna gör!"

Ja, mitt barn låt oss flyga! Du får hjälpa mig att göra vingar, jag har glömt hur man gör förstår du. Det var så länge sedan. Kom så flyger vi högt mot ljuset och friheten, mot glädjen och livet.
Ja, en dag som denna vill jag flyga bort, långt, långt bort. En dag som denna när den ena pilen efter den andra kommer farande då vill jag bre ut mina vingar och låta mig bäras av starka vindar. Bort från allt som ständigt jagar, allt som hotar. Bort från allt som håller mig vaken under nattens hårda mörka timmar.
Kom mitt barn så flyger vi! Jag lovar att du ska få hoppa bland molntussarna, mjuka och mulliga.
Jag vet att du kommer att skratta då! Vi kan leka kurragömma också om du vill. Och flyga till en glimmande och gnistrande stjärna.
Kom så flyger vi!

Uppdrag granskning om barnfattigdom.

Jag såg "Uppdrag granskning " igår på Svtplay om barnfattigdom. De senaste åren har det skrivits mycket om barnfattigdom och att det blir allt svårare för barnen i Sverige. Men efter att ha sett programmet visar det sig att de siffror som Rädda barnen slänger sig med inte har något egentligt underlag. Enligt Rädda barnen lever ca 220 000 barn i Sverige i fattigdom.

I samband med Almedalsveckan 2011 lanserade Rädda barnen kampanjen Black. Kampanjen skulle lyfta frågan om fattiga barn i Sverige. I kampanjen ingick bland annat en kort film där det framställs att 220 000 barn inte kan äta sig mätta och inte har tillräckligt med kläder.
Kampanjen lyckades mycket väl. Håkan Juholt ägnade en stor del av sitt tal i Almedalen åt att prata om barnfattigdomen och mediarapporteringen om barnfattigdom ökade markant.
Ett lyckat drag! Problemet vara bara att siffrorna inte var sanna.
I inslaget blir det mer än pinsamt när Janne pressar Rädda barnen generalsekreterare Elisabeth Dahlin. Även andra barnrättsorganisationer har missvisande siffror, som de själva inte kan svara på vad de fått ifrån.

Vad ska man då säga om detta? Ja, anledningen till att de överdrivna siffrorna torde vara att lyfta frågan om fattigdom i Sverige och få ett genomslag i media. Att man valde att överdriva handlar troligtvis om att man anser sig arbeta för en god sak, enligt devisen; målet helgar medlet. Detta är olyckligt och undergräver helt förtroendet för dessa organisationer.
En annan anledning kan vara att det fanns någon form av samarbete mellan Rädda barnen och sossarna. Detta är givetvis spekulationer och inget jag har belägg för, men det är ju helt klart att Rädda barnens rapport och siffror användes av sossarna för att visa på ökade klyftor i samhället och på så vis vinna fler röster.


Jag har flera gånger de senaste åren reagerat när jag läst om barnfattigdom i Sverige. Jag har helt enkelt undrar om det verkligen kan vara så illa som det beskrivs. Jag har själv bott i ett ganska utsatt område och blev ofta förvånad över hur folk trots "fattigdom" hade råd med nya fina barnvagnar och snygga vinteroveraller till barnen.
Jag säger inte att det inte finns fattiga barn i Sverige, det finns det. Många har det oerhört tufft, men jag tror att det är ytterst få som inte har mat för dagen. Kläder är visserligen dyrt att köpa till växande barn men kan man tänka sig att köpa på loppis så kan man komma billigt undan. Det går faktiskt att leva på nästan ingenting, tro mig jag vet. Även om det inte är så roligt...
I inslaget kommer också frågan upp om en mamma som röker kan räknas som fattig eftersom hon inte har råd att betala några hundra kronor till en skolutflykt. Jag tycker det är löjligt att kalla henne fattig. Kan man inte offra några paket cigg för att barnet ska få följa med så är det dax att ta tag i sitt liv. Hur många gånger har man inte som föräldrar offrat egna nöjen, kläder osv för att istället ge något till barnen. Jag gör det iallafall ofta. Prioritera kallas det. Man kan inte få och ha allt.
Men åter till frågan om det finns fattiga barn. Ja det finns fattiga barn som inte har det "alla andra har" dvs nya kläder, egen dator, tillgång till bil, semesterresor osv.
Men att inte ha detta är väl snarare att ha det sämre ställt. Jag tycker inte det ska kallas barnfattigdom.
Fattiga barn är barn som inte har mat för dagen och tak över huvudet. Finns det i Sverige?
Jag tror det, men knappast i den omfattning som Rädda barnen beskriver. Barn till missbrukare, illegala invandrare och möjligtvis även vissa barn till ensamstående. Ja, där tror jag att man kan finna fattiga barn. Och där finns det alla anledning att göra det man kan.

Låt bankerna gå under!

Jag har länge undrat över varför staten ska gå in och rädda banker.
Det känns fint att idag få medhåll från Frank Partnoy, en av världens stora auktoriteter inom komplicerade finansiella produkter. Hans uppmaning till världen: nästa gång bankernas finansiella trixande leder till att de hamnar i svårigheter - låt dem gå under.'
Läs hela intervjun i Svd Näringsliv

Jag anser inte att det är statens sak att rädda bankerna. Bankerna borde om någon kunna räkna, plus och minus. Bankerna borde ha betydligt mer täckning för vad de lånar ut, men det har de inte. De lånar ut pengar som bara är siffror på ett papper.

Jag tror inte på tanken att förstatliga bankerna, verkligen inte, men det måste till något mer för att göra bankerna ansvariga för sin utlåning. De svenska hushållen sitter idag med mycket höga bolåneskulder, det är i sig inget problem så länge det sker en fortsatt prisökning på bostäder. Problematiken kommer först när det sker ett prisfall, vilket troligtvis inte ligger långt borta. Och då sitter både privatpersoner och banker i klistret.

Därför ökar SD

Under hösten har både tidningar och Tv gång på gång debatterar vad SD:s framgångar beror på. Till och med när partiet råkar i rejält blåsväder så ökar de ändå i opinionsmätningarna. Vad beror detta på? Är var tionde invånare verkligen rasist?
Jag tror knappast det. Det troliga är istället att folk inte har något alternativ att rösta på.
De flesta svenskar är i allmänhet välvilligt inställda till människor från andra kulturer och vi vill hjälpa till. Vi vet att många människor i världen är betydligt sämre lottade än vi. Vi vill göra det vi kan, men frågan är i vilken omfattning och till vilket pris. Och det är här det skulle krävas en verklig debatt, men det är tyst. De enda som säger något är SD.
Jag läste en intressant artikel i "Dagens Samhälle" av Björn Schaerström ledamot (M) kommunfullmäktige i Vallentuna. Han menar att framgången beror på att:

"Liksom regeringen är de nämligen i otakt med opinionen. En mer verklighetsnära bakgrundsbild kan se ut så här: SD vinner mark därför att allt fler väljare tycker att invandringen är för stor och måste begränsas."

Hans analys är inte att fler och fler blivit rasister utan att man helt enkelt inser att det nuvarande systemet inte är hållbart.

"Verkligheten har nått ifatt oss. Invandringspolitiken kunde sväljas i en tid när alla ekonomiska pilar pekade uppåt och i en atmosfär som stigmatiserade den som ens knystade om invandring eller flyktingmottagning i ekonomiska termer. Verksamheten kostar nu enligt migrationsverkets egna uppgifter allt mellan en handfull och flera tiotals tusenlappar per person och dag och sammanlagt tvåsiffriga miljarder årligen. Skillnad mellan flyktingar och invandrare är utsuddad. Allt fler räknas in. Flyktinghandel har blivit business inte bara för skrupelfria och hjärtlösa flyktingsmugglare utan också för kapitalstarka affärsmän och kändisprofiler som Bert Karlsson, Pelle Svensson och Robinson-profilen Jan Emanuel Johansson."

Att ens tala om pengar när det gäller invandring är fult och omänskligt. För då är man en hård och kall rasist. Men jag tror att vi faktiskt måste våga tala om det, för invandringen kostar faktiskt pengar och det finns inte obegränsat med pengar som en del tycks tro. Så här funkar det; om det tas pengar från en verksamhet så blir det mindre till något annat. Svårare än så är det inte. Någon annan blir lidande. Grupp ställs mot grupp. Även om vi inte vill det, även om vi vill hjälpa och rädda alla. Det är här någonstans debatten borde stå. Hur långt sträcker sig vårt ansvar som land och hur långt sträcker sig mitt ansvar som enskild individ?
Jag har inga klara svar där, men en del tankar som jag ska ta upp vid tillfälle.

Björn Schaerström skriver avslutningsvis:

"Det är fullt möjligt att vara motståndare till massinvandring utan att vara vare sig främlingsfientlig eller rasist"

Läs hela artikeln här:
"Verklighetsförfalskning förklarar SD:s framgång"

Sömnmedel till barn ökar

En artikel i Svd idag tar upp barns ökande användningen av läkemedel. Det är en skrämmande läsning. Något måste vara allvarligt fel i ett samhälle när så många barn tvingas äta mediciner för att passa in. I slutet av artikel ges en tänkbar förklaring. Det är bara synd att den inte utvecklas lite mer:

"Psykiater Anna Lundh tar också upp att förändringar i vårt sätt att leva har en del i barns ökade psykiska besvär. När det gäller sömn lider barn med neuropsykologiska störningar, som adhd, ofta av sömnstörningar. Men även barn som utsätts för stress och överkrav kan få sömnstörningar och ångest, även om de inte syns i läkemedelsstatistiken.

– Vi måste fråga oss om vi ska ha ett samhälle där 10 procent av barnen kvalar in under diagnosen adhd eller om det också har att göra med hur vi organiserar vårt samhälle?"

Jag tror att hon är något på spåren. Det är inte fel på barnen utan på hur samhället är organiserat. Vi har ett samhälle idag som inte har tid eller ork för små barn som inte sover hela natten. Barnen måste sova annars faller hela dagen eftersom föräldrarna ska upp och jobba och barnen iväg till dagis. Det finns inget utrymme för nätter utan sömn. Det måste funka.
I desperation tror föräldrarna att det är fel på barnet och söker läkare och får sömnmedel ordinerat. Ingen vill eller vågar gräva djupare; varför sover inte barnet, hur ser dagarna ut? En del barn kanske överhuvudtaget inte klarar av alla intryck som de får på dagis. De behöver ett helt annat sätt att leva, men det utrymmet ges inte.
Jag vill inte klandra hårt arbetande föräldrar. Jag vet hur tufft det är att inte få sova på nätterna, men det hör småbarnsåren till. Jag har många gånger tänkt efter en dålig natt att det är ändå inte så farligt. Visst man är trött, men jag behöver inte stressa iväg till jobb och dagis och på eftermiddagen kan man ibland få lite vila. Det går att vara trött hemma, man kan dra ner på tempot lite. Men ett jobb kräver mer och då måste barnen sova på nätterna.
En snabb lösning måste till. Ett litet piller får det hela att funka.

Den stress och press som små barn idag utsätts för visar sig inte alltid direkt, för en del kommer det i tonåren istället. Svenska tonåringar ligger i topp när det gäller psykisk ohälsa, särskilt flickorna mår dåligt.
Och receptet är mer mediciner, fler diagnoser.
Tänk om man istället kunde få att recept där det ordinerades mer tid med föräldrarna!

Allt är oss givet

Hon sover nästan, hopkrupen ligger hon där i sängen utan täcket. Hon fryser lite och försiktigt lägger jag på täcket igen. Hon vaknar till och tar tag i täcket och sveper det tätt omkring sig. Sen sover hon strax, lugna trygga andetag.
Och jag står stilla en stund, uppfylld av stor tacksamhet.

Jag tänker att detta inte är en självklarhet. Jag tänker på alla mödrar som inte ens har ett varmt och torrt täcke att svepa om sitt barn. Jag tänker på kvinnan som låg och sov på en planka på gatan med sitt barn i famnen.
Att se sitt barn frysa och hungra, vilken smärta. Att vilja men inte kunna ge det barnet behöver. Det måste vara något av det värsta. Jag har svårt att föreställa mig det, visst har vi det knapert, men mat har vi alltid haft. Men det rycker närmare, svälten och fattigdomen är inte så långt borta som förr. Jag läste i tidningen om att Röda Korset varnar för upplopp och oroligheter till följd av den ekonomiska krisen. Människor har helt enkelt svårt att skaffa mat.

Hotfulla moln tornar upp sig.
Det självklara är aldrig självklart. Allt är oss givet.