“Människors barn” av P.D. James 

“Människors barn av P.J James är en dystopi som utspelar sig i England 2021. (Skriven år 1992)

En katastrof har drabbat mänskligheten: alla män i världen är sterila. All framtidstro är borta och hopplösheten breder ut sig. Inga skrattande och lekande barn, lekplatserna har tagits bort för att man ska slippa påminnas om den tragiska verkligheten. Kvinnor leker med dockor i sin desperata längtan efter barn. England styrs av en diktator.

I detta nattsvarta mörker finns en liten grupp människor som trots  allt tror på förändring. Jag fann romanen intressant och gjorde flera kopplingar till den värld vi idag lever i. 

Romanen beskriver hur det mänskliga suddas ut. Att kunna föröka sig, lämna efter sig en ny generation, detta självklart mänskliga existerar inte längre. Vad människan skapat suddas också ut. Byggnader och vägar förfaller, byar står öde. Åkermark förvildas och spåren av människan sopas igen. De äldre uppmanas att begå självmord, för vem ska kunna ta hand om alla äldre? Mer eller mindre frivilligt skickas de ut på “den sista färden” i en båt på havet. 

Jag tänker på debatten om assisterat självmord. Idag är 40 procent av Sveriges läkare positiva till en legalisering. En siffra som ökat enormt. För alla ska ju få välja själva och ingen vill lida. Vad det gör med synen på människan och hennes värde tycks inte ingen bekymra sig över. Denna förskjutning kommer att få och får redan stora konsekvenser. 

Omegorna, den sista generationen av barn har vuxit upp. De har under hela sin uppväxt blivit bortklemade och ompysslade på alla sätt och vis. Man har satt allt sitt hopp till att i alla fall någon ska vara fertil, men ingen har infriat förhoppningen. Istället har de vuxit upp till arroganta och direkt grymma människor. De är de vackraste och de största, men samtidigt de mest ensamma och ömkansvärda, den sista generationen någonsin.

När jag läser om omegorna kan jag inte låta bli att tänka på vår tids curlingföräldrar och curlingbarn. Alla hinder sopas undan och barnen blir kungar i ett rike med en makt de inte är mogna för.

Att ingen kan få barn får stor konsekvenser för människors sexliv. Sex har blivit något helt oviktigt och ger inte längre någon njutning. Sex som är helt skilt från fortplantning beskrivs som “näst intill meningslös akrobatik”.

Är det inte något liknande vis ser i vår värld? Vi har tappat mycket av mystiken och heligheten kring det sexuella, tappat förtroligheten och närheten, den djupa kärleken. Istället handlar det mesta idag om att ta för sig, hitta den rätta tekniken och skydda sig mot graviditet och könssjukdomar.

Men har människor blivit så mycket lyckligare av den frigjorda sexualiteten?   

I denna mörka tid är det en diktator som styr, under någon slags demokratisk täckmantel. 

Ja, här har vi sannerligen paralleller till våra västerländska samhällen. Den hyllade demokratin sjunger sin svanesång. Det mesta är nog dessvärre bara ett spel för gallerierna. Makten säger gång på gång att man måste skydda demokratin genom att stoppa desinformation. Vad man egentligen vill göra är att begränsa yttrandefriheten. Man menar alltså att begränsad yttrandefrihet ska rädda demokratin. Var och en kan ju dra sina egna slutsatser.

Vad har vi vanliga medborgare för makt egentligen? När politikerna allierat sig med de globala storföretagen är den lilla människan överkörd för länge sedan. Man säger sig värna demokrati, vad vad värnar är nog snarare den egna makten.

I romanen sker äntligen det fantastiska, en kvinna blir gravid. Barnen som växer i henne är det värdefullaste världen har. Ingenting blir viktigare än att hon ska kunna föda sitt barn. Barnet är en ovärderlig skatt, en gåva, ett mirakel! 

Och jag tänker, tänk om vi kunde se varje graviditet på detta sätt! Tänk om vi skulle kunna förstå den gåva varje barn är. Så mycket som skulle se annorlunda ut i vår värld. Allt tal om människovärde ekar beklämmande tomt så länge som vi inte värnar de allra minsta i vårt samhälle. Hur kan vi hålla högstämda tal om människovärde när vi samtidigt slänger foster efter foster i soporna?

Romanen väcker tankar om det sant mänskliga. Vad händer med samhällen och länder där det mänskliga går förlorat, suddas ut och bleknar bort?

 

"Det perfekta plåstret" av Stina Oscarson

Jo, jag tycker mycket om den, diktsamlingen “Det perfekta plåstret” av Stina Oscarson.

Hon sätter fingret på det som skaver. Hon reser runt i vårt land, möter människor och sätter ord på det hon ser och hör. Hon finner att under det perfekta plåstret är det sårigt och blodigt.

När jag läser diktsamlingen får jag bilden av ett en gång vackert och ståtligt hus, som med åren har förfallit. Fler och fler bitar har lossnat och hänger lösa, vissa har redan ohjälpligt fallit till marken. Sverige, ett nedgånget hus med läckande tak. 

Men syrenen blommar och doftar ännu i trädgården. 

Hon vill tro på demokratin och på de fina idealen, men gång på gång får tron sina törnar. En demokrati i sönderfall.

Går den ännu att rädda?

Går samhällsgemenskapen att återskapa?

Det trygga folkhemmet?

Åh, jag känner hennes hopp och längtan. Något måste väl ändå gå att rädda?

Så mycket som vittrar sönder inför våra ögon.

Hon ser och beskriver den tunna fernissan som skiljer ett liv i en bostadsrätt och ett liv i rännstenen. Falluckan kan öppnas när som helst. Det blir smärtsamt tydligt, man kan inte vända bort blicken. Maskorna i skyddsnäten är alltför grova, många faller igenom. 

Hon vill in i det längsta tro att politikernas beslut vilar på goda ideal. Hon vill tro att den frihet (jämfört med andra länder) som vi i Sverige fick åtnjuta under coronatiden vilade på en ideologisk grund. Insikten att så inte var fallet smärtar. 

Själv tror jag att vi slapp lockdown av två anledningar, dels vår grundlag och dels att vi med vår polis inte skulle kunna upprätthålla en lockdown. Vi saknar helt enkelt kapacitet. 

Att vi slapp en lockdown handlar överhuvudtaget inte om politikernas önskan om att bevara vår frihet. Det ser vi ju nu när man vill ändra i just grundlagen för att vid nästa pandemi kunna genomföra en lockdown. Mycket obehaglig läsning här!

Trots allt hon ser tror hon på “den enskilda handlingens omätbara betydelse”. Mycket må falla, men detta kan leva kvar genom allt. 

Och hon lever som hon lär. Hon vågar själv vara lojal mot sina ideal och inte mot något varumärke. Hon låter det vara högt i tak, hon lyssnar och vågar ta debatten.

Och då blir hon varse hur smal korridoren är, trots att hon står på rätt sida, värnar flyktingar och papperslösa. Men att på ett bibliotek samtala med Nordisk ungdom, det slår tillbaka, ett enda litet felsteg tar henne ut i kylan. Hon ses som en förrädare. 

Men hon tror envist på samtalet, hon står fast och det hedrar henne.

En ärlighet lyser igenom i diktsamlingen “Det perfekta plåstret”

Och en desperation.

Vad händer med ett land där grundfundamenten har djupa sprickor?

Finns det någon framtid?

Vårmorgon

Min svältande blick äter hungrigt

trevande skir grönska

träd i flortunn vit skrud

glänsande svällande knoppar

fälten knappt skönjbart gröna 

Själens svältnöd stillas

Lättnad

Vinden bär med sig löften

Våga tro

Borta är nordan, vass och vrång

En ensam tumvante vid staketet

- en mardröm som inte finns mer

Se allt gör Han nytt! 

Märker du det inte?