onsdag 13 september 2017

Förnuftet och visheten har flytt

Jag har många gånger de senaste åren frågat mig vart vanligt förnuft tagit vägen. Vanligt hederligt förnuft. I fråga efter fråga tycks det vara som bortblåst i vårt samhälle. Var finns de väl genomtänkta besluten? Konsekvensanalyserna? Logiken?
Nej, det är känslor som tycks styra och snabbt hopsnickrade "lösningar". Hur ska vi kunna få fast mark under fötterna när vi står på en gungfly? Hur har det blivit på detta sättet?
Jag ska här försöka samla ihop mina lösa tankar.

I det postmoderna samhället finns inga objektiva sanningar, vi bygger istället våra egna sanningar, våra berättelser som ingen kan eller ens får ifrågasätta. Som jag ser det är vårt samhälle allt mer styrt av enskilda berättelser och känslor som för dagen är på modet. Något långsiktigt tänkande, några funderingar på vart vi vill komma eller vart vi är på väg är det ingen som egentligen vet, eller kanske vill veta. För det finns ju inga gemensamma mål att sträva mot.
Låt mig ta tre exempel på hur långt detta postmoderna tänkande har gått.

1.När Ygeman i vintras uttalade sig om övergreppen på festivaler är det utifrån sin egen bild:

"Sexuellt ofredande på festivaler är i mina ögon mindre förekommande nu än för 20 år sen, men vi pratar mer om det nu."

I hans ögon?! Allvarligt talat, jag bryr mig inte det minsta om vad han ser i sina ögon, det är på intet sätt relevant. Vad som ska lyftas fram är naturligtvis statistik och analyser. Vad någon minister upplever hör överhuvudtaget inte hit. En politiker ska definitivt inte uttala sig på det viset. Det märkliga är att just statistik och siffror, numera per automatik betraktas som populistiskt! Självklart ger siffror ingen vägledning när det sedan gäller HUR man ska agera, men de utgör en neutral bas varifrån diskussionen kan föras vidare.

2.Ytterligare ett exempel är de "ensamkommande barnen" där ett stort flertal med största sannolikhet varken är ensamma eller barn. (De undersökningar som gjorts visar att tre av fyra av de testade är över 18 år). Man har under många år enbart lyssnat på deras berättelser och godtagit de som sanning, trots att det med relativt enkla metoder går att fastställa en människas ålder. Den objektiva sanningen efterfrågas inte utan hånas och ställs i skamvrån. Åter igen, det är de enskilda berättelserna som äger scenen.

3.Under sommaren hade Svd en artikelserie om att allt fler människor upplever att de har blivit "tilldelade fel kön". Utifrån detta förväntas sedan sjukvården anpassa sig och stå till buds med vård som bland annat består av dyra operationer. Individernas egna berättelser och mående blir här avgörande för de beslut som fattas.
Rent biologiskt finns det bara två kön. Det är ytterst få som föds med oklar fysisk könstillhörighet. (De ska naturligtvis få all hjälp de behöver.) Jag anser att denna objektiva sanning är något som man kan och bör förhålla sig till. Utan en bas finns det inget att förhålla sig till och vi blir helt utlämnade åt den enskilda människans berättelse som i det postmoderna samhället är ĺika sann som något annat.

Och det är precis detta som jag tror är en av orsakerna till alla oförnuftiga och ologiska beslut som genomsyrar vårt samhälle. Det finns ingen objektiv sanning att förhålla sig till. Jag säger inte att det är den enda orsaken, men en delorsak är det definitivt.
Jag ifrågasätter inte olika människors berättelsers och upplevelser, men jag ifrågasätter starkt om det är deras berättelser som ska vara överordnade och styrande i beslut och samhällsutveckling.

Varje människas upplevelse av något är unikt, på ett sätt har hon sin egen sanning, men problematiken uppkommer när olika berättelser krockar. Vem ska då få företräde när det inte finns någon objektiv sanning? (Den enda objektiva sanningen som tycks finnas är "allas lika värde", hur man nu har kunnat komma fram till den är en intressant fråga!)
Naturligtvis är det ingen lätt uppgift att nå en objektiv sanning i olika frågor, men första steget på vägen är att erkänna att den finns.

När jag ser ut över Sverige ser jag ett land som är höljt i dimma och töcken, lågt liggande moln som inte släpper igenom en gnutta ljus. Och där famlar vi i blindo, vi tror att vi är fria, vi tror att vi är klarsynta. Om vi bara visste hur förledda vi är!
Jag ser ett land där krig är fred och fred är krig. Sanning är lögn och lögn är sanning. Det finns inget fast att hålla sig i, allt medan skeppet kränger i en allt hårdare vind.

Ödmjuk vill jag kalla på visheten, vädja om att hon ska komma åter med sin lykta och lysa för oss.
Jag hoppas och ber att det inte ska vara försent.

onsdag 23 augusti 2017

Tunnklädd

Säg mig, varför var hon så tunnklädd?
Skira, lätta luftiga tyger, böljande som ett rågfält i vinden.
Barhudad och barfota stod hon där.

Hon gick ut för att möta sommaren, i all sin glädje och fägring.
Hon gick med öppna armar, i tillförsikt, med solskenet som en krans kring sitt hår.
Ogrumlad och oskuldsfull, klar som en skogstjärn.

Hur skulle hon kunnat ana?

När den stålgrå himlen kastar ner de första flingorna, lyser vantron i hennes ögon.
Förvirrad, förvånad, förskräckt.
Inte ens när stormen drar och sliter i henne är hon förmögen att fatta det ofattbara.

Värnlös står hon kvar, barfota i snön ur stånd att skydda sig.
Vad skulle hon skydda sig med? Hålla upp sin stråhatt mot vinden kanske?
Ensamma isnätter med värkande kyla, där målet ligger en minut fram i tiden.
Överleva.
Illa rustad var hon, så illa rustad.

Hon gick ut för att möta sommaren,
vintern kom henne tillmötes.

Mörkersyn. En vandring med Job.

Jag har precis läst boken "Mörkersyn"  skriven av Ellen Merete Wilkens Finnseth. Det är en fin liten bok om Jobs lidande och här tror jag att varje lidande människa kan finna beröringspunkter. 
Vad gör man som människa när man bryts ner tills ingenting finns kvar? Vad gör man när man faller handlöst schakt efter schakt? När det lilla hopp som ändå finns kvar brutalt dras upp med rötterna, vad gör man då?
Författare har ett poetiskt språk som verkligen tilltalar mig och får mig att se saker ur ett nytt perspektiv. På ett plan är det en enkel bok att läsa, språket flyter på och det är inga krångligheter, samtidigt är budskapet omöjligt att helt famna. Helt enkelt därför att inför lidandets problematik finns inga enkla färdiga standardsvar.
På ett ställe i boken skriver hon om våra rent mänskliga behov. Det vi lider brist på och saknar kan bli vägen hem. Hon jämför med den förlorade sonen som lider brist på något så grundläggande som mat. Det är inte hans andliga behov som leder honom hem till Fadern, inte hans djupa längtan efter att försonas, utan basala behov som mat och skydd. Väl hemma möter honom Fadern och mättar honom både andligt och kroppsligt.
Och jag tänker att våra basal behov kan bli en språngbräda rakt in i Guds famn. Det vi lider brist på kan bli den öppning som för oss in i Guds närhet.




fredag 11 augusti 2017

Sverige på fallrepet

"Det är kris! Nu räcker det!"
Orden dyker upp gång på gång i nyhetsflödet och på Facebook. Det är upprörda tongångar nu.
Det är svårt sjukt barn som nekas assistans, det är pensionärer som knappt har mat för dagen och än mindre råd att gå till tandläkaren. Det är kris i vården, skolan är på fallrepet och polisen står mer eller mindre uppgiven inför alla skjutningar, våldtäkter och bränder.
Att så många viktiga bärande samhällsfunktioner är i kris är ytterst allvarligt. Folk börjar bli rejält oroliga och upprörda. Jag delar verkligen den upprördheten, men man ska komma ihåg att det stora flertalet röstade FÖR denna utveckling (avveckling). Som man bäddar får man tyvärr ligga. Sverige har under många år lekt socialbyrå åt hela världens befolkning och låtsats som om det inte skulle få några som helst konsekvenser.

Till alla som nu gnäller:
Trodde ni på fullaste allvar att massinvandringen inte skulle få konsekvenser för välfärden?
Trodde ni verkligen att ingen skulle få betala priset?
Trodde ni att det skulle gå spårlöst förbi med vidöppna gränser och att tryggheten som vi åtnjutit i Sverige skulle vara intakt?
Jag måste säga att det är naivitet på högsta nivå.

De som röstat för öppna gränser och som nu gnäller över konsekvenserna bör verkligen ta sig en funderare på orden orsak och verkan. De bör även fundera på ordet konsekvensanalys. Öppna gränser innebär per automatik sänk, eller i värsta fall raserad välfärd. När det inträffar borde man finna sig i det, knipa ihop munnen och uthärda välfärdens ras utan att gnälla. Alternativt erkänna att man hade fel. Val medför alltid konsekvenser.

Jag är ledsen att behöva säga det men resurser är ändliga och även om Sverige är ett rikt land finns det även här en gräns. Dessutom handlar det inte bara om pengar, det handlar i minst lika hög grad om vilken kultur vi vill ha. Den frihet och jämlikhet som vi haft är på väg bort i en rasade fart. Kvinnors frihet i det offentliga rummet krymper för varje dag som går. Trodde ni verkligen att det inte var någon skillnad på olika kulturers kvinnosyn? Eller trodde ni att alla som kommer hit per automatik skulle anamma den svenska kulturen?
Återigen, total avsaknad av konsekvensanalys.

Att det har blivit som det har blivit i Sverige hänger samman med att man inte förmår att skilja på allas lika värde och ansvar. Dessa två blandas ihop och ses som en oskiljaktig enhet.
Man kokar ihop en soppa där den ena ingrediensen är "allas lika värde" och den andra ingrediensen är "ansvar" och så kryddar man med lite skuldkänslor. Denna geggiga osanna soppa tvingar man sedan alla att svälja. Och nåde den som låter bli, då åker det slitna rasistkortet fram som man snabbar än kvickt får nedtryckt i halsen.

Vi måste lära oss att skilja på allas lika värde och ansvar. Dessa två saker ska vara åtskilda. Jag tror att varje människa oavsett ålder, etnicitet eller begåvning har ett unikt oersättligt värde, men det betyder inte att jag personligen har ansvar för alla människor i hela världen!

Som kristen tror jag att Gud ytterst är ansvarig för alla människor, men i en kultur där Gud har avskaffats träder i stället de begränsade människorna in som ansvariga. Att tro att vi har ansvar för alla människor måste väl ändå betecknas som hybris utan like. Vi gör oss själva till gudar och försöker ta ansvar för något som många gånger ligger utanför vårt område och vår kontroll.

Som förälder har jag främst ansvar för mina barn, jag månar om dem så gott jag kan. Jag månar inte om andras barn på samma sätt. Betyder då detta att jag skulle anse att andra barn har ett mindre värde? Nej, knappast, alla människor har ett oersättligt värde, men jag är inte satt att ta ansvar för dem på samma sätt som för mina egna barn.
Jag skänker en del pengar till olika hjälporganisationer, en god handling, men tänkt om jag skulle skänka så mycket att mina barn inte fick mat för dagen. Då skulle min goda handling få negativa konsekvenser för de som jag främst är satt att ta ansvar för. Handlingen skulle inte längre räknas som god.
Om ditt barn faller i vattnet samtidigt som tio andra barn, så vill jag lova att du kommer försöka rädda ditt eget barn först. Och det är rätt och moraliskt riktigt, eftersom du är satt att ta ansvar för ditt barn. Förhoppningsvis gör du sedan ditt yttersta för att rädda resten av barnen.

På samma sätt har ett land ansvar först och främst för sina egna medborgare. Självklart ska ett land göra vad det kan för att lindra nöd och lidande i världen, men inte på bekostnad av den egna befolkningens väl och ve. En medborgare ska kunna räkna med att få den hjälp och den trygghet hon/han behöver, precis som ett barn kan räkna med att få detta från sina föräldrar.

Att låta den svenska välfärden krossas är ett stort svek mot det egna landets befolkning. Vi har ett samhällskontrakt där vi medborgare betalar in skatt för att få åtnjuta förmåner som skola, vård och trygghet. Vad som sker nu och har skett under lång tid är att detta kontrakt upplöses. (En titt på regeringens budget visar vad man prioriterar, ifall någon undrar.)

Att leka humanitär stormakt får konsekvenser. Det märkliga är att så många helt blundar för detta. Uppvaknandet lär tyvärr bli brutalt.





onsdag 7 juni 2017

Närmare i natten

För ett ögonblick strålar ljuset, slöjan lyfts av.
Alla mina bittra varför får ett svar. Förklaringsbergets ljus når mig.

Jag har ju kommit närmare Gud och mig själv.
Vad mer kan jag önska och begära?

Hela min kropp och själ vet i den stunden att det inte finns något större, inget annat att längta efter.
Vad gör väl det som har varit? Jag har ju kommit närmare!
Vad gör väl det som skall komma? Bara det för mig närmare!
Vilken gåva att få se och erfara detta, om än bara för ett ögonblick.

Hur ont och smärtsamt allt har varit och stundtals är, det för mig närmare.
Och inget kan vara större eller mer värt än det.

Mitt liv är inte misslyckat eller förfelat som jag ofta frestas att tänka. Allt är väl, så länge det för mig närmare. Ja, allt är väl! Guds plan är inte avkapad eller förstörd, den fortsätter och den för mig närmare.
Vad mer kan jag önska och begära?

lördag 13 maj 2017

Därför är Sverige i kris

Ett land med ett skattetryck som internationellt sett ligger väldigt högt, ett land som befinner sig i en högkonjunktur, ett land som inte drabbats av några naturkatastrofer.
Ett sådant land borde ju rimligtvis kunna ha en välfungerande sjukvård, en bra skola, en effektiv polis och ett hyggligt försvar. Så är dock inte fallet.
Sverige är ett land i kris. Överallt saknas det resurser. Överallt talas det om nedskärningar och stora brister. Vad är det egentligen som händer?

Som jag ser det finns det tre förklaringsalternativ:

a. De styrande är totalt inkompetenta. 
Detta är ett möjligt alternativ med tanke på hur illa det ser ut i Sverige. Nyligen framkom det att det framöver saknas 40 miljarder i kommunerna! Exakt hur kan det saknas så mycket pengar!?
Det tycks finnas en total oförmåga i hur man lägger upp en budget. Finns det ingen lägsta nivå på matematikkunskaper hos de styrande? Borde de inte i alla fall ha nått 6:ans mål och ha koll på de fyra räknesätten? Det är väl inte för mycket begärt? Har de aldrig kollat på lyxfällan? Har man inte pengar så ska man inte heller göra av med pengar. Och man lånar inte!
En budget handlar alltid om prioriteringar och långsiktigt tänkande. Det som man anser vara högprioriterat lägger man överst i högen av räkningar. I normala fall prioriterar man hyra, el och mat.
Ett land bör prioritera viktiga samhällsfunktioner som sjukvård, skola, polis och försvar. En snabb blick på landets budget visar att så inte är fallet.
Det verkar också totalt saknas förmåga till konsekvenstänkande. Perspektiven sträcker sig inte mer än några månader framöver och vad som händer sedan står skrivet i stjärnorna eller i leran...

b. De styrande trasar medvetet sönder Sverige. 
Ja, jag vet att detta alternativ är både motbjudande och svårsmält, men man bör laborera med tanken. Det är alltför många beslut och alltför många galenskaper som pågår i Sverige för att kunna avfärda detta alternativ. Alltför mycket som sker strider mot sunt förnuft, logik och moral.
Anledningen till att detta alternativ är svårt att ta till sig är att våra psykologiska förvarsmekanismer slår till med full kraft, vi vill helt enkelt inte att detta ska vara sant, eftersom det rubbar hela vår världsbild. Det är för smärtsamt och skrämmande att ta in att de styrande medvetet skulle fatta beslut som direkt eller indirekt kommer att skada oss. Vad som då sker är att man istället bortförklarar och helt enkelt blundar för det som egentligen är uppenbart. Man vägrar att ta in det som sker för att kunna leva kvar i sin trygga föreställningsvärld.
Samma mekanismer är det som styr i en destruktiv relation. Den misshandlade, oftast en kvinna, stannar kvar hos förövaren trots att hon om och om igen blir gjord illa. Hon hoppas och tror på hans löften om att allt ska bli bra igen, men hon lurar bara sig själv och blir återigen slagen. Utifrån kan detta vara mycket svårt att förstå.
Vad som sker är helt enkelt att hon försvarar sin bild av relationen. Hon försvarar sig med näbbar och klor mot tanken på att det skulle vara något som inte stämmer, för hon vill till varje pris bevara sin bild av den lyckliga och trygga relationen. Bilden av att vara älskad. Det är för smärtsamt och för tungt att ta in en annan bild.

Det är precis detta som jag tror att vi ser idag i Sverige! Samma försvarsmekanismer som hos en misshandlad kvinna som inte vill och vågar se det uppenbara. Trots det som sker röstar människor år efter år på samma partier och får mer och mer av samma vara! Ser man det bara på ett ytligt plan kan man tycka att människor helt enkelt är dumma, men försvarsmekanismerna är otroligt starka och det är omvälvande att bryta upp från invanda tankemönster.

Att ta in att de styrande inte tjänar befolkningen utan sina egna och storföretagens intressen är så klart skrämmande och deprimerande. Vi vill tro att det är valda politiker som styr och att demokrati råder, men som jag ser det så existerar demokrati i verklig mening knappast längre. Jag tror att det är oerhört viktigt att vi vågar se bakom det som händer. Vi måste se vilka som egentligen styr, se vad som egentligen händer. De styrande är t ex experter på att skapa problem med ena handen för att sedan erbjuda en lösning med den andra. De säger att de vill oss väl, men vi ska inte lyssna på orden, det enda vi ska se på är konsekvenserna av deras förda politik. Leder det till ett harmoniskt och tryggt samhälle eller ett samhälle i förfall och splittring? På frukten känner man trädet.

c. En kombination av ovanstående alternativ.
Det troligaste alternativet. Naturligtvis finns det en hel del totalt inkompetenta politiker, men det är svårt att skapa så stor oreda i Sverige utan att det finns vissa styrande som har en medveten agenda.
Det handlar helt enkelt om att söndra och härska. Detta är inget nytt under solen, men ack så effektivt.

(Varför skriver jag allt detta? Det är ett försök att reda ut alla tankegångar som far runt i huvudet. Jag vill försöka förstå vad som händer i Sverige. Kanske är jag helt fel ute? Det är möjligt, men jag har hittills inte hittat någon annan förklaringsmodell som kan ge en mer rimlig förklaring. Jag är naturligtvis öppen för andra förklaringar, det hade ju varit trevligt med en förklaring som är mindre skrämmande än min!)

torsdag 27 april 2017

Sanningens återkomst? Om fake news och populism.

Den senaste tiden kan man om man följer medierna få intrycket av att sanningen är på frammarsch. Härligt eller hur? Är det en sanningens renässans vi ser, en soluppgång för det sanna och rätta?
Det talas om falska nyheter och att vi måste stå upp mot desinformation. Det talas också om tvingande åtgärder om inte sociala medier inför någon slags kontroll.

Varför denna plötsliga längtan efter sanningen kan man fråga sig. Vid en första anblick kan det tyckas som något positivt och upplyftande, ropet efter sanningen, men vid en närmare granskning så står det ganska klart att syftet är något helt annat.
Som jag ser det är syftet att man vill behålla kontrollen över informationsflödet och på så vis kontrollera den stora massan. Det handlar som alltid om makt och pengar. Den som kontrollerar medierna kontrollerar massorna.
Internetrevolutionen har gjort att människor kan ta del av information på ett helt nytt sätt. Människor kan bilda sig egna uppfattningar, de kan ta del av information som aldrig publiceras i MSM. Detta rubbar hela maktbalansen och ses naturligtvis som ett hot. Människor som vill tänka själva och som inte vill bli styrda har alltid varit ett hot mot eliten.
Så hur råder man bot på detta? Jo, genom att lansera begreppet fake news! (Självklart har fenomenet funnits långt tidigare.)
Begreppet fake news är väldigt användbart för att kunna fortsätta kontrollerna vad folk ska tänka och tycka. Informationen och nyheter som inte faller eliten i smaken stämplas helt enkelt som fake news och på så sätt trollar man bort den informationen och även all kritik mot de styrande. De som då fortsätter tro på fake news klassas som dumma i huvudet, foliehatter och faktaresistenta. Och vem vill vara det?

Det är tydligt att människor idag i allt högre grad hämtar information från andra informationskanaler än de etablerade. Anledningen är naturligtvis att man är besviken över hur nyheter och information framställs i MSM. Det är mer regel än undantag att informationen är kraftigt vinklad och även osaklig, opartiskhet är något man bara kan drömma om. Så att folk nu vänder sig bort från detta är helt naturligt, för man vill veta och förstå vad som händer. Man vill inte bli uppfostrad och påtryckt ett visst sätt att tycka och tänka. De etablerade mediernas vinklade nyheter och förtigande av händelser slår nu tillbaka, som man bäddar får man ligga. De har helt enkelt inte gjort sitt jobb, tyvärr.

Det är intressant i sammanhanget att notera att de som tidigare var de starkaste förespråkarna för ett relativistiskt och postmodernt synsätt, nu är de som ropar högst efter den förlorade sanningen.
Den naturliga följdfrågan blir om de faktiskt menar att det finns en objektiv sanning. Om vi ska tala i termer sant/falskt så måste det finnas en objektiv sanning. Då börjar det bli intressant på riktigt! Vad är då sanningen om hur vi ska leva våra liv? Vilken religion vi ska tillhöra? Vilken moral vi ska omfamna? Finns det sanningar på dessa områden också?
Att helt plötsligt börja tala om sanning i en postmodern kultur är inte okomplicerat, en rad följdfrågor måste då ställas. Och sist men inte minst: vem ska bestämma vad som är sanning?
Detta är en oerhört viktig fråga! MSM har villigt tagit på sig den uppgiften i samarbete med den styrande makten, en oerhört farlig kombination.

Jag menar att det finns en objektiv sanning, men att nå fram till den är oftast en lång process. Många gånger är det knappast glasklart vad som är sanning och då behövs diskussioner, olika infallsvinklar, en pågående debatt där olika röster tillåts att höras. Framförallt krävs det ödmjukhet och villighet att ändra sin ståndpunkt. Vi måste komma ihåg att det som är dagens sanning kan bli morgondagens lögn. Detta ser vi inte minst på det vetenskapliga området. Hur många vetenskapliga sanningar har inte fått omvärderas eller helt skrotats genom historien? Och politiska händelser, hur ofta har det inte efter en tid framkommit helt andra uppgifter om vad som egentligen hände.
Återigen, vi vet inte allt, vi vet ganska lite egentligen och då är det passande med en viss ödmjukhet.

Idag utmålas populismen som den stor faran, det är knappast en tillfällighet. Detta är ytterligare ett sätt att kontrollera vad människor ska tycka och tänka.
Människors oro över den rådande samhällsomvandlingen förringas och förminskas. All kritik ska tystas, kosta vad det kosta vill. Passar inte informationen eliten så är det populism!
Till och med de som påtalar brister inom välfärden och vården utmålas som populister. Det avfärdas som skrämselpropaganda och därmed inget man behöver diskutera. 
Populiststämpeln börja nu användas lika flitigt som den slitna rasiststämpeln. (Kanske för att folk börjat genomskåda rasiststämpeln.)

Jag tror att det är en förödande utvecklingen om vi inte kan diskutera en brännande fråga utan att det blir klassat som populism. Vi måste också kunna diskutera nyhetshändelser på ett konstruktivt sätt. Självklart finns det information som är helt igenom lögn, det är ju uppenbart, men återigen, vem är det som ska sortera ut och avgöra vad som är sant och vad som är falskt?
Den utveckling som vi ser idag pekar mot att det knappast kommer var den enskilde individen som får avgöra detta, utan avgörandet kommer att ligga hos den styrande eliten.

För vidare läsning om man så vill!
http://kvartal.se/artiklar/eliten-som-forsvann

onsdag 26 april 2017

The Swedish theory of love

"The Swedish theory of love" är en film som beskriver individualismens fruktansvärda pris i Sverige.
Det är en deprimerande bild som målas upp. Den ensamma människan som gått vilse i individualismens labyrint och som inte finner någon väg ut. Vi blir mer och mer oberoende och "fria" och samtidigt mer och mer ensamma.

Självklart kan man tycka att filmen enbart fokuserar på det negativa med individualismen och att bilden blir för extrem och onyanserad, för i ärlighetens namn så finns det ju flera positiva saker med att kunna leva ett självständigt liv. Att slippa leva kvar i en familj som är destruktiv, att faktiskt ha möjlighet att försörja sig själv även som kvinna och att själv få bestämma över viktiga saker i ens liv. Det är betydelsefullt och värdefullt.
Med det sagt kan man ta till sig filmens budskap; drivs individualismen för långt blir vi främlingar för varandra. I vår strävan efter oberoende till varje pris, hamnar vi tillslut i isolering och ensamhet. Vår frihet blir aldrig den lycka som vi så innerligt längtar efter.

Detta är ingen recension av filmen utan ett försök att samla mina egna tankar och reflektioner.


Så ensam människan är med bara sig själv som livsprojekt, så oändligt ensam. 
Självständighet och oberoende berövar människan hennes förmåga att umgås och därmed hennes förmåga att skapa sann gemenskap, som är hennes djupast längtan. Hon tror hon skapar frihet och lycka genom att kapa alla banden, men hon skapar en ogästvänlig ödemarken som är outhärdlig att leva i. 

Att vi inte skulle behöva varandra är en fasansfull lögn, som tyvärr nått djupt in i det västerländska och i synnerhet det svenska samhället. 

Lögnen säger att vi klarar oss själv, att vi inte behöver andra människor, att de bara är en belastning, en börda som vi måste göra oss av med för att kunna börja leva.
Lögnen säger att sårbarhet och svaghet är något vi omsorgsfullt måste dölja och skämmas för. Vi tillåts inte se att det är just där i sårbarheten och skammen som gemenskap kan skapas. I den svarta mörka myllan som tycks så ful och smutsig, just där kan fröet börja gro och hämta sin näring, men vi får lära oss att dölja och täcka över. Och så missar vi alla möjligheter att låta någon komma nära, vi missar möjligheten till gemenskap.
Lögnen säger att beroende per definition är något dåligt och förkastligt. Vi luras att tro att vi kan vara oss själva nog, vi blir vår egen gud som aldrig kan ge oss den tillfredsställelse vi längtar efter.

Vi blir främlingar inför oss själva och inför andra. Och vi finner inte vår plats i tillvaron.

Vi jagar vårt självförverkligande i allt snabbare takt, kanske här eller där står det att finna? Men vi söker på fel ställen och därför når vi aldrig fram.

Ett samhälle utan Gud förlorar sakta men säkert förmågan till gemenskap, hon fråntas det som hennes kropp och själ är skapad för. Hon fråntas möjligheten att nå sin sanna identitet. Den kan bara uppnås i mötet med Gud och med andra människor. Vi blir till i blicken, i leendet, i mötet med den andre. Vi får hjälpas åt att skapa varandra och försiktigt mejsla ut det sanna jaget. Vi får vara Guds medskapare.

Inget värdefullare och inget vackrare finns än djup sann gemenskap med Gud och med människor. 
Gud är ju i sig själv gemenskap!
Och det är dit vi är kallade, in i denna gemenskap! 

Vår djupaste längtan möter här sitt fulla svar.


tisdag 31 januari 2017

Underkastelse av Michel Houellebecq

Romanen handlar om hur Muslimska Brödraskapet vinner valet i Frankrike år 2022. Övergången till ett muslimskt styre går förvånansvärt smidigt och utan något större tumult. Visserligen är landet först i chock, men anpassar sig otroligt snabbt till det nya.
Upplysningsidealen som länge varit vägledande och självskrivna sviks snabbt och hamnar på soptippen, allt i toleransens namn.

Kanske är skildringen inte helt trovärdig, men med tanke på hur snabbt man i Sverige övergivit självklara värderingar på väldigt kort tid, så är scenariot inte helt otänkbart. Skilda badtider, barnäktenskap, småflickor med slöja, etc var för inte så länge sedan helt otänkbart.


Boken kan läsas på många olika sätt, personligen tyckte jag mig i huvudpersonen Francois se en spegling av det moderna västerländska samhället och dess förfall.


Francois undervisar på universitetet och är en desillusionerad man utan några egentliga ambitioner. Det han lever för är den sexuella njutningen han får av olika studentskor, relationer som är kortvariga och ständigt följer samma mönster. Alkohol skänker också en viss tillfredsställelse. Det finns dock en underliggande längtan efter något mer, men det är bara viskningar. Han beger sig en kort tid till ett kloster. För att finna något? För att komma i kontakt med den inre viskningen? Han avbryter dock klostervistelsen, han fann inte det han kanske sökte. 

Vid ett besök i Rocamadour inför den svarta madonnan är det ändå något som tycks hända inom honom, men han tappar kontakten. Och det är med sorgsna steg han går ner för trapporna. Han nådde inte ända fram.

I boken beskrivs Francois förfall, både moraliskt och kroppsligt. Han bekänner sig inte till några fasta värden, njutning är det enda som betyder något. Han får eksem och blåsor och "tillståndet förvärrades av ett svampangrepp, orsakat av parasiter som passade på att tillfälligt kolonisera det berörda området".

Han lider också av västvärldens vanligaste sjukdom, ensamheten. Han har dålig kontakt med sina föräldrar. När modern sedan dör sörjer han inte det minsta.

Francois liv kan tolkas som en spegling av västvärlden som har gått vilse och befinner sig i fritt sönderfall. Vi försöker hitta det vi förlorat, väcka liv i den rykande brasan, men när vi sträcker oss bakåt och vill återuppliva det som en gång var kommer genast anklagelsen om bakåtsträvare och moralism. Nationalismen är ett försök att blås liv i det som en gång var, men allt man lyckas åstadkomma är en uppblåsbar hoppborg som när som helst kan punkteras och skrumpna ihop. De krafter vars mål är nationernas upplösning är för starka och nationalismen har inget att sätta emot.

Det konstateras i boken att familjens och den traditionella moralens återkomst är en omöjlighet, den vägen kan ingen ge sig in på

"utan att bli stämplade som reaktionärer eller rentav fascister av de sista sextiåttorna, dessa döende progressiva mumier som torkat ut rent sociologiskt men förskansat sig i sina mediafästningar varifrån de fortfarande kunde slunga ut sina förbannelser om tidens ondska..."


De enda som kan ge sig in på den vägen utan att riskera något är Muslimska Brödraskapet, eftersom de är skyddade mot all kritik bakom antirasismens rustning. Och denna möjlighet tar dom tillvara fullt ut.


Västvärlden har under lång tid medvetet kapat trådarna bakåt, kopplat loss från alla förtöjningar. Stigarna bakåt är igenvuxna, de sedan århundraden upptrampade stigarna är knappt skönjbara längre. Vi hittar helt enkelt inte det vi söker efter. 

Vi vill vara autonoma, kasta av oss alla ok, vara fria och självständiga.
Och ändå kan vi inte leva utan något mer!
Det vi ser är en civilisation famlande och stapplande i blindo sökande efter det förlorade. 
Det är som om människan måste ha en tro, liksom andningen är en självklarhet, utan den dör vi. Den ateistisk materialistiska västvärlden är en illusion som nu upplöses inför våra ögon. Projekt "Gud finns inte" är dömt att misslyckas. Något annat kommer alltid istället. 
Vi måste andas. 

Är det detta som är bokens budskap, att det moderna västerlandet är vilset utan tron på en Gud? Och att det per automatik måste komma något annat. Jag tror inte att boken är islamofobisk, utan mer ett konstaterade; utan en tro på Gud kommer något annat, materialism, islam, New Age etc


Intressant är också att mycket i boken kretsar kring 18oo-tals författaren Huysman, som Francios skrivet en doktorsavhandling om. Husyman blev i slutet av sitt liv bekännande katolik. Han nådde fram.





  Att vara bön  När människan själv blir till bön Bönen förkroppsligad, tar gestalt  Som ett träd som i sig själv är bön  sträcker sina gren...