Sömnmedel till barn ökar

En artikel i Svd idag tar upp barns ökande användningen av läkemedel. Det är en skrämmande läsning. Något måste vara allvarligt fel i ett samhälle när så många barn tvingas äta mediciner för att passa in. I slutet av artikel ges en tänkbar förklaring. Det är bara synd att den inte utvecklas lite mer:

"Psykiater Anna Lundh tar också upp att förändringar i vårt sätt att leva har en del i barns ökade psykiska besvär. När det gäller sömn lider barn med neuropsykologiska störningar, som adhd, ofta av sömnstörningar. Men även barn som utsätts för stress och överkrav kan få sömnstörningar och ångest, även om de inte syns i läkemedelsstatistiken.

– Vi måste fråga oss om vi ska ha ett samhälle där 10 procent av barnen kvalar in under diagnosen adhd eller om det också har att göra med hur vi organiserar vårt samhälle?"

Jag tror att hon är något på spåren. Det är inte fel på barnen utan på hur samhället är organiserat. Vi har ett samhälle idag som inte har tid eller ork för små barn som inte sover hela natten. Barnen måste sova annars faller hela dagen eftersom föräldrarna ska upp och jobba och barnen iväg till dagis. Det finns inget utrymme för nätter utan sömn. Det måste funka.
I desperation tror föräldrarna att det är fel på barnet och söker läkare och får sömnmedel ordinerat. Ingen vill eller vågar gräva djupare; varför sover inte barnet, hur ser dagarna ut? En del barn kanske överhuvudtaget inte klarar av alla intryck som de får på dagis. De behöver ett helt annat sätt att leva, men det utrymmet ges inte.
Jag vill inte klandra hårt arbetande föräldrar. Jag vet hur tufft det är att inte få sova på nätterna, men det hör småbarnsåren till. Jag har många gånger tänkt efter en dålig natt att det är ändå inte så farligt. Visst man är trött, men jag behöver inte stressa iväg till jobb och dagis och på eftermiddagen kan man ibland få lite vila. Det går att vara trött hemma, man kan dra ner på tempot lite. Men ett jobb kräver mer och då måste barnen sova på nätterna.
En snabb lösning måste till. Ett litet piller får det hela att funka.

Den stress och press som små barn idag utsätts för visar sig inte alltid direkt, för en del kommer det i tonåren istället. Svenska tonåringar ligger i topp när det gäller psykisk ohälsa, särskilt flickorna mår dåligt.
Och receptet är mer mediciner, fler diagnoser.
Tänk om man istället kunde få att recept där det ordinerades mer tid med föräldrarna!

Allt är oss givet

Hon sover nästan, hopkrupen ligger hon där i sängen utan täcket. Hon fryser lite och försiktigt lägger jag på täcket igen. Hon vaknar till och tar tag i täcket och sveper det tätt omkring sig. Sen sover hon strax, lugna trygga andetag.
Och jag står stilla en stund, uppfylld av stor tacksamhet.

Jag tänker att detta inte är en självklarhet. Jag tänker på alla mödrar som inte ens har ett varmt och torrt täcke att svepa om sitt barn. Jag tänker på kvinnan som låg och sov på en planka på gatan med sitt barn i famnen.
Att se sitt barn frysa och hungra, vilken smärta. Att vilja men inte kunna ge det barnet behöver. Det måste vara något av det värsta. Jag har svårt att föreställa mig det, visst har vi det knapert, men mat har vi alltid haft. Men det rycker närmare, svälten och fattigdomen är inte så långt borta som förr. Jag läste i tidningen om att Röda Korset varnar för upplopp och oroligheter till följd av den ekonomiska krisen. Människor har helt enkelt svårt att skaffa mat.

Hotfulla moln tornar upp sig.
Det självklara är aldrig självklart. Allt är oss givet.

Välfärdens baksida

Jag har nu jobbat extra ett år inom hemtjänsten. Varannan helg beger jag mig ut på cykel och tar mig runt till de gamla. Många har det bra och får vad dom behöver, men jag måste säga att jag också ibland blir beklämd när man ser hur en del har det.
Hur kan man låta sin gamla mamma eller pappa leva i sådan smuts och röra? Det är inte bara lite stökigt utan vi talar om årtionden av ingrodd smuts, trasiga kläder, sängar som knappt håller ihop och kök som närmast kan beskrivas som hälsovådliga.
Var finns barnen? Jag tycker faktiskt att det är skrämmande att man inte bryr sig mer om sina föräldrar!
Men detta är väl välfärdsstatens baksida. Vi har fostrats i att staten tar hand om våra familjemedlemmar. Redan från ett års ålder överlämnar vi dem i statens vård och sedan är det statens ansvar att ta hand om dom och fostra dom till goda samhällsmedborgare.
Vi blir befriade från att ta ansvar för våra barn och våra gamla föräldrar, så att vi kan ägna oss åt viktigare saker.
Självklart behövs samhällets insatser. Det kan vara tungt och påfrestande att själv helt ta hand om sina gamla föräldrar, men det finns en fara i att tro att staten ska lösa allt. Det är en falskt trygghet att överlämna allt i statens händer, för dom kan faktiskt vara både hårda och okänsliga.
I dagens samhälle är det individualism som gäller, fokus ligger på individen och inte på familjen. Jag hoppas att mina barn ska få med sig något mer, en önskan om att finns till för andra och inte bara sig själv. Jag hoppas att de alltid ska ställa upp för varandra. Jag vill att de ska känna att de hör ihop.

Jag tror att mycket kommer att se helt annorlunda ut när man själv blir gammal. Jag tror knappast att det kommer finns någon hemtjänst på samma sätt som idag. Det kommer helt enkelt inte finnas pengar till det. Så antingen ser man till att skaffa mycket pengar så man kan köpa sig hjälp eller så skaffar man många barn och hoppas att någon hjälper en!

Själv känner jag mig trygg, prinsessan har lovat att bo kvar hos mig hela livet och hjälpa mig när jag är gammal! Jag har flera gånger förklarat att hon kommer att vilja flytta när hon blir vuxen men hon svarar bara att hon vill bo kvar hos mig för alltid!

Nyår 2013

Irrande nattbloss mot dunkel himmel. Jag följer dom med blicken, och vill hoppas och tro igen. Så många ljus jag har följt under det gångna året. De har tänds för ett kort ögonblick och hoppet har kommit åter, kanske, kanske nu. Men sedan har de försvunnit i grå dimmig rök.
Om ändå bara något kunde få fortsätta lysa på min himmel.
Något enda litet ljus, jag ber.

Liten hall, smart förvaring!

Hallen är alltid ett problem. Av någon anledning är den alltid för liten. Detta gäller för de flesta familjer och är man då så många som vi är, sju personer så är hallen verkligen för liten.
En dag i höstas när jag knappt kom in genom dörren fick jag nog. Dax att att göra något åt röran!

Före:

Men det var lättare sagt än gjort. För det första, det är så mycket som ska få plats i en hall; kläder, skor, hjälmar,rullskridskor, väskor, gympapåsar mm. Och så en cykel! Det kändes som en omöjlighet redan där! För det andra saknar jag totalt spatial förmåga, jag kan helt enkelt inte föreställa mig i huvudet hur det kommer att se ut och bli. Det är ett verkligt handikapp, jag känner mig så dum på det området. (Jag kan tänka på att det är något liknande för de som har svårt att orientera sig. En del har ju till och med svårt att hitta ut från ett varuhus!) Jag måste helt enkelt först prova på riktigt för att få en uppfattning! Det gör att minsta lilla projekt tar sin tid och att man får släpa hem både det ena och andra innan det blir som jag tänkt.
Jag ville ha någon form av hylla som finns i kapprummen på dagis. Men var köper man det? Jag hittade inget liknande i vanliga möbelaffärer och de som fanns i nätbutiker var fruktansvärt dyra. Så vad gör man? Bygger själv! En viss utmaning för mig som har tummen mitt i handen!
Jag hittade denna lagerhylla på "Biltema". Jag köpte två stycken och lyckades få hem dom i cykelkärran!

De främre långa benen satte jag på sidan istället för där framme. Då fick jag plats med fler korgar! Jag veta inte om detta påverkar hyllans stabilitet men hur som helst så sitter hyllan fast ordentligt i väggen. Jag monterade inte ihop hela hyllorna utan satte ihop dom på mitten med några skarvjärn. Då blev det två långa ben kvar och ett av dessa satte jag på tvären på mitten av hyllan och kruvade på en massa krokar!
Och sedan målade jag allt med vit lackfärg!
Så här blev det tillslut:

Upploppen i Göteborg

Det är tur att det i alla fall finns någon som skriver något vettigt om upploppen i Göteborg. Idag skriver Sakine Madon i Expressen om upploppen och hon gör det bra!
"En annan utbredd teori är att det råder ekonomisk kris och utanförskap, och att det förklarar bråken.
Tonåringar som springer runt och "instagrammar" från smartphones kan visserligen ha det ekonomiskt knapert.
Men ni som ännu tror att "ungdomarna har ingen lokal" förklarar alla världens problem har en övertro på fritidsgårdens magiska krafter (och det säger jag som tidigare fritidsledare).
Vad man däremot kan konstatera är att ungdomar testar gränser, och behöver gränser.
Vad de däremot inte behöver, när de gör fel, är att vuxenvärlden låtsas att felet är samhällets, sociala mediers eller någon annans."

Jag är ganska trött på medias rapportering där det talas om de sociala mediernas ansvar, utanförskap och att det faktiskt är bra att ungdomarna reagerar.
Jo visst är det bra att reagera på något som uppenbart är fel, men det finns ju olika sätt att reagera på. Att försvara upploppen och tramsa på om fattigdom är knappast rätt väg. Jag är också fattig (iallafall som svensk, men rik om man ser det globalt!) kanske man skulle ge sig ut och kasta lite sten och bränna en flagga så får man mediernas sympati och förståelse.

Julpyssel!

Idag har vi klätt julgranen! Roligt och mysig! Vi brukar inte ha julgran så det var verkligen speciellt. Vi började med att göra lite pynt till granen. Jag hittade ett pysselpaket på Panduro förra året på rea som kom väl till pass nu. Barnen tyckte det var så roligt att få måla med guldfärg, klippa och klistra. Så här fint blev det!

Som vanligt när man klär granen gäller följande; de fina pyntet högst upp, sedan lite diverse olika kulor i mitten och längst ner alla smällkarameller som barnen massproducerat i skolan de senaste dagarna. Jag fick frågan idag varför de ska hänga längst ner, det undrade jag också som barn. Nu vet jag:)

Uppdatering Idag välte granen! Och jag är inte förvånad. Hon är vildast av alla lilltjejen! Men både garnen och barnet klarade sig förvånansvärt bra!