Radioprogram!

Den 1 oktober sändes ännu ett radioprogram av mig, lyssna gärna, se högra marginalen!
I våras skrev jag ett par till texter som det inte blev några porgram av, men jag lägger upp dom här i stället. Den första handlar om döden.

Det är få som tänker på döden, när man är mitt i livet och allt snurrar på; man skaffar nytt jobb, köper ny tjusig lägenhet och man gör spännande resor, vem har då tid att tänka på döden? Vi är alltför upptagna av allt som ska hinnas med. Vi är upptagna med att försöka tillhöra det “lyckade folket”. Det “lyckade folket” har det som andra vill ha. Priset är visserligen många gånger högt för att tillhöra detta folk, men ytterst få verkar reflektera över om det är värt sitt pris. Orden som ekar i huvudet är; bättre, dyrare, snyggare och än mer framgångsrik. Vem hör då den stilla rösten som säger till oss; en dag ska du dö. En dag ska du tvingas lämna allt vad du har och äger, en dag är allt förbi. Har du levt ditt liv väl?

Jag tror vi skulle behöva lite fler påminnelser om att vi faktiskt är dödliga.
I romarriket kunde en fältherre som varit segerrik beviljas triumf. Det festliga intåget i Rom var ståtligt och triumfatorn kom åkande stående i en fyrspänd vagn. Han var klädd i en tunika broderad med palmkvister. I handen höll han en elfenbensstav.
Bakom honom sägs det att det stod en slav som höll en gyllene lagerkarns över hans huvud, allmedan han viskade till triumfatorn: “Kom ihåg att du är dödlig! Kom ihåg att du är dödlig!”

Kanske är det något vi också skulle behöva höra lite då och då. Vi har ju inte någon slav som kan viska det i vårt öra men tänk om det fanns en app som man kunde ladda ner till mobilen och som sen någon gång per dag blinkade till med texten: “Detta kan vara din sista dag!”

Denna påminnelse är inte något som ska skrämma oss eller göra oss nedstämda, utan snarare är det en hjälp att leva fullt ut, en hjälp att se det viktiga i livet och leva väl.
Jag läste i en boken att vad människor ångrar när deras liv går mot sitt slut, var detta det vanligaste:
Jag skulle ha älskat djupare.
Jag skulle ha skrattat oftare.
Jag skulle ha varit mer generös.
Jag skulle ha levt djärvare.
Det är få om ens någon som ångrade att de inte tjänade mer pengar. Inför döden så är pengar inte mycket att hålla i handen. Dom är kalla och hårda. Inför döden vill vi ha en varm hand att hålla i, vi vill ha någon där som känner oss och älskar oss. Jag tror att det viktigaste i livet helt enkelt är relationer. Det är där vi ska lägga vår tid och kraft. För mig som kristen handlar det om att fördjupa min relation till Gud och till människor. Enkelt uttryckt tror jag att det är vad livet handlar om!

Trots att vi alla vet att vi en dag kommer att dö så lever vi som om det aldrig skulle ske.
Jag har hört att folk som tar kontak med en begravningsentrepenör ofta uttrycker sig ungefär så här: “Om jag skulle dö en dag, då vill jag ha det ordnat i förväg...”
Om jag skulle dö! Som om det skulle vara något som bara drabbar vissa människor. Det är få som rakt ut vågar säga “när jag ska dö”. Det är kanske något vi skulle öva på att våga tänka och säga “när jag ska dö”. För den dagen kommer ju att komma. Hur mycket vi än försöker undvika det. Hur bra vi än äter och hur många varv vi än springer i joggingspåret. En dag kommer dagen, när det är slut. Oundvikligt.

Vi är alla dödsmärkta. På askonsdagen, som inleder fastan tecknar prästen ett kors av aska i pannan på alla deltagare. Detta kors är en tydlig och konkret påminnelse om att vi människor är stoft och aska. Vi är alla korsmärkta, vi är alla dödsmärkta.
Jag tror att det är en viktig påminnelse särskilt i vår tid, det är en uppmaning att ta till vara på det liv jag har fått och leva det sant och kärleksfullt. Det är en påminnelse om att allt jag har och äger en dag ska lämnas tillbaks, ingenting kan jag ta med mig när jag dör, ingenting. Korsmärket vill få mig att tänka på det som är väsentligt i livet, att rikta min blick och vilja till det som består.
Men korsmärket är inte bara ett dödsmärke det är också ett livets tecken! Ett segertecken!

Döden är för många människor den största och mörkaste rädslan. En avgrund full av fasa. Döden är det hårdaste slaget mot människan, så definitiv och skoningslös. Vi är chanslösa, hur vi än försöker kämpa emot så kommer vi alltid att förlora. Striden är redan avgjord och döden är segerrusig. Vi är maktlösa mot döden. Det är en viktig insikt; döden kommer en dag att vinna över mig och över de människor som jag älskar mest.

Men detta är inte slutet, detta är inte allt! Nej, jag tror att det finns något mer, jag tror att det finns en strålande morgon. Tro inte att allt är slut, tro inte att döden har sista ordet. Det finns en seger över döden som är väldigare än någon annan seger. Det finns ett hopp som lyser genom död och skärande förtvivlan.
Jag tror att dödens makt är bruten. Vi kunde inte besegra döden, men Han som
har kämpat vår kamp han har vunnit seger! Att vinna över döden, finns det någon större seger?
Det är ett hopp att bära med sig när man ser ut över en sargad och bedrövad värld, där det finns så mycket lidande och död. Och så mycket ondska som man inte kan förstå.

Det hoppet vill jag bära med mig när jag en dag ska dö. Då vill jag att Hans kors ska skina klart för mig som det segertecken det är. Döden är inte längre det stora mörkret, döden är bara en övergång till livet. Dödens port är nu livets port. Och jag tror att Han kommer mig tillmötes på andra sidan och att han tar mig i sin famn.