Hon frågar hur jag orkar.
Jag frågar hur hon orkar.
Vi förblir sedan tysta.
Båda vet svaret, inget mer behöver sägas eller förklaras. Vi vet att vi måste orka, fast orken inte finns där.
Vi måste gå ännu en bit fast hela kroppen och själen skriker efter vila. Vi bär det ingen annan kan bära.
Vi måste också bära vår egen rädsla, rädslan att gå under.
Tar aldrig mödans väg slut?
Jag ser på henne och tänker, är det inte nog nu, kan inte bara allt vända just nu!
Om jag bara kunde göra allt väl igen för dig min vän!
Så annorlunda allt kunde ha varit, ja så annorlunda.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
Det är detta endast detta skönheten kallar mig till Blommande grenar om våren Havets rullande vågor Kvällshimlens outsägliga färger Ögats...
-
“Västerlandets nederlag” Emmanuel Todd Medias ofta enögda analyser är både frustrerande och skrattretande. Därför var det med stort intres... -
Att växa i helighet Ibland i klara stunder ser jag alla förspillda tillfällen, så ofta de runnit mig ur händerna. Om och om igen har de lagt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar