Gå ännu en bit

Hon frågar hur jag orkar.
Jag frågar hur hon orkar.
Vi förblir sedan tysta.
Båda vet svaret, inget mer behöver sägas eller förklaras. Vi vet att vi måste orka, fast orken inte finns där.
Vi måste gå ännu en bit fast hela kroppen och själen skriker efter vila. Vi bär det ingen annan kan bära.
Vi måste också bära vår egen rädsla, rädslan att gå under.
Tar aldrig mödans väg slut?
Jag ser på henne och tänker, är det inte nog nu, kan inte bara allt vända just nu!
Om jag bara kunde göra allt väl igen för dig min vän!

Så annorlunda allt kunde ha varit, ja så annorlunda.