"Lila" av Marilynne Robinson

"Lila" är en ömsint och vacker bok. Den handlar om den trasiga och illa tilltygade kvinnan Lila, som får möta en oändlig kärlek genom den gamle prästen John. Det är en fantastik berättelse, en askungesaga, som väcker den eviga längtan efter att bli ovillkorligt älskad.

Tillit är ett bärande tema i boken och något som varje människa måste brottas med, att kunna lita på andra människor och att kunna lita på Gud. Flera gånger funderar Lila på att bege sig iväg. Och den gamle prästen vet, men han låter henne ha sin frihet.
"Jag vill ta hand om dig, även om det betyder att jag en dag följer dig till tåget."
Tilliten växer sakta fram, men den måste hela tiden stadfästas.
"Detta är min hustru!" Gång på gång säger prästen de orden när de möter folk i byn. För att presentera henne, ja, men minst lika mycket en påminnelse för Lila. Hon är verkligen hans hustru!

Prästens kärlek och tålamod med Lila tolkar jag som en bild av Guds kärlek till människan. I det ljuset blir boken en djupt andlig upplevelse. Utan detta perspektiv tror jag att man missar mycket av det som boken vill förmedla. Jag läste någon recension om att det minsann inte kunde finnas någon man som var så god som den gamle prästen och att det bara blev för mycket ibland. Och det är ju klart, saknas det andliga perspektivet blir boken på många sätt oförstålig och riskerar att falla platt.

Lila är bränd av solen och märkt av livets vedermödor och ändå är hon älskad! Jag ser bruden i Höga Visan och Guds sökande och letande. Guds oförtröttliga kärlek, som aldrig tränger sig på, men som alltid stilla finns där och önskar och längtar.

Liksom boken "Gilead" är "Lila" inte skriven i kronologisk ordning. Läsaren får lite pusselbitar här och där och på så sätt har boken hela tiden ett driv framåt. Bilden blir allt klarare och tydligare. De stora livsfrågorna är ständigt närvarande i boken och jag tycker det är modigt av en författare idag att våga ställa dem.
Man kan ha vissa teologiska betänkligheter när det gäller en del av bokens innehåll, men jag måste säga att det inte är ofta man får läsa en skönlitterär nutida författare som skriver så väl och så sant om Gud och livet.

I bönens hav

Böljande, stigande och sjunkande ljuder orden.
Mjukt rullar vågorna oupphörligen mot Guds strand;

Kyrie eleison
Christe eleison
Kyrie eleison

Du är mitt mörkers ljus,
min längtans uppfyllelse
min ångests frid.

Bön för Tjernobyl

Jag inser att jag omedvetet har undvikit denna bok. Jag har inte velat ta del av detta lidande, det är för skrämmande, för tragiskt och hopplöst svårt att förstå. Jag har tidigare velat hålla det ifrån mig, men nu har jag läst "Bön för Tjernobyl" av Svetlana Aleksijevitj. 

Det är en bok alla bör läsa. Ja, den är fruktansvärd och ändå finns det värme och skönhet. En bok fylld av reflektioner och filosofiska tankar. Vad innebär det att vara människa, att älska, att leva, hoppas och tro? 

Boken bygger på intervjuer med ett stort antal människor som på olika sätt upplevde Tjernobyl. Det som många återkommer till är att katastrofen är omöjlig att förstå. Det finns inga referensramar i litteraturen eller konsten. Människorna vet vad krig är, de har levt med krig i generationer. Det vet vad svält och umbäranden är, men detta är något nytt, en gåta som är omöjlig att förstå. Man tappar fotfästet, vem ska förklara denna gåta?

Under katastrofen skickas mängder med soldater till Tjernobyl. De kommer dit med kulsprutor, som om de skulle kunna skjuta på strålningen! Människor evakueras, människor dör, allt påminner om ett krig och ändå är detta något annat. Fienden är osynlig. Den vackra överflödande naturen, jorden som ger sin skörd och skogens rikedomar, allt är som vanligt och ändå är landskapet dödligt.

Det är en smärtsam läsning.

Det är en berättelse om den stolta Sovjetmänniskan som levde i atomåldern och kunde bemästra världen in i minsta atom. Tjernobyl tar ner henne på jorden, Babels torn krossas. Hon inser sin litenhet och sin fåfänglighet. Härdsmältan är en föregångare och en katalysator för hela det väldiga Sovjetunionens fall. 

Den första tiden efter katastrofen mörkas omfattningen av myndigheterna, man vill inte skapa panik och man vill inte erkänna sig besegrad av denna osynliga fiende. I TV och i tidningar basuneras det ut gång på gång att man har kontroll över situationen och det inte finns något att oroa sig för. Några ämbetsmän och forskare försöker desperat att få myndigheter att vidta nödvändiga åtgärder och informera om den farliga strålningen, men de blir motarbetade och locket läggs på. Och människorna låter sig luras. Så småningom inleds dock sanering av stora områden. Människor tvingas flytta, det översta jordlagret tas bort, hus begravs och människor förbjuds att återvända.

Känns detta igen? Allt är lugnt, ingen panik, vi har kontroll. Är människan alltid så lättlurad? Är det för att vi inte vill tro det hemska, för att vi inte orkar ta in det?

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Det är första gången jag läser något av Svetlana Aleksijevitj, men definitivt inte sista gången! I boken "Kriget har inget kvinnligt ansikte" låter hon hundratals kvinnor som stred i Röda armén bilda en kör av röster. En kör som aldrig någonsin kunnat eller vågat sjunga, men Svetlana lockar varsamt fram sången. Och sången är smärtsam, nästintill outhärdlig.

Svetlana vill fånga känslan, själen hos människorna som upplevde kriget. Hon är inte intresserad av var och när de stora slagen stod, av mängden vapen eller militära strategier. Nej, hon vill komma djupare än så och det lyckas hon med.

Man räknar med att ca en miljon kvinnor från Sovjet var med och kämpade i andra världskriget. I boken är det flera av kvinnorna som beskriver hur de frivilligt gick med i armen, ja, de bönade och bad om detta! Jag kan inte undgå att bli djupt fascinerad av denna fosterlandskärlek. Halvvuxna flickor som kastar sig ut
i kriget, som om det vore det enda rätta. Sovjetmänniskan, som offrade allt för sitt fosterland, känns väldigt främmande i dessa dagar.

Krigets fasor och ohyggligheter beskrivs med känslor, lukter och färger, men kriget rymmer också kärlek, glädje och stark gemenskap. Allt kommer nära och blir levande.
Många har längtat efter att äntligen få berätta, att få lov att säga det som ingen ville höra, få säga det förbjudna och berätta om det som man egentligen inte kan sätta ord på. Och sedan kommer tårarna, det är också ord. Tårar är ord som är outsägliga.

En reflektion med anledning av regeringens budget

Jag har den senaste tiden funderat mycket över godhet och ansvar.
Jag har fem barn som jag ansvarar för och försörjer. Varje månad ska mat, hyra och kläder betalas och det är jag som ska se till att det görs. Som förälder är det min primära uppgift att tillgodose mina barns behov nu och på sikt. Låt säg att jag inte skulle göra detta, låt säga att jag skulle välja att tillgodose andra barns behov på bekostnad av mina egna barn. Vad skulle hända då?

Tänk er att jag skänker bort det mesta av min lön till ett barnhem i Etiopien. Visserligen en god handling i sig, men mina egna barn skulle bli lidande. Konsekvensen skulle bli sämre mat, dåligt med kläder och i förlängningen vräkning. Jag kan lova er att folk skulle bli upprörda och det med all rätt!
Det skulle inte dröja länge innan socialen kom! En till synes god handling kan alltså trots allt vara av ondo. Att vanvårda sina barn är aldrig godhet hur goda intentioner man än har när man skänker bort pengarna till ett barnhem!
Låt säga istället att jag inte har några egna barn och skänker bort i stort sett hela min lön, eftersom jag är övertygad om att det är min uppgift att hjälp andra barn. Då kan vi tala om godhet eftersom konsekvenserna enbart drabbar mig och jag är villig att göra denna uppoffring.

I veckan som gick presenterade som bekant regeringen sin budget. Det som är slående är de ökande kostnaderna för migrationen. Det är den kraftigaste ökningen för en enskild budgetpost på flera decennier.

Är detta moraliskt riktigt? Jag anser att svaret på den frågan är nej av tre skäl:
För det första, vad är statens primära uppgift? Det givna svaret är att sörja för och ta ansvar för sitt lands medborgare i första hand. Det är därför det finns stater. Att då lägga enorma summor (som man dessutom lånat till) på människor från andra länder är inte försvarbart. Det är vanstyre och ett svek mot det egna folket.
Men är då inte alla människor lika mycket värda? Självklart är det så, varje människa har ett unikt människovärde, men det innebär inte att en enskild människa eller en stat ska ta ansvar för hela världens befolkning.
Jag som förälder prioriterar mina egna barn. Ingen skulle komma på tanken att anklaga mig för detta! Att jag ger mer till mina barn än jag ger till de hjälporganisationer som jag stöder, är inte ett uttryck för att jag skulle mena att barnen i andra länder har mindre värde, nej det handlar om hur långt mitt ansvar sträcker sig.
Principen är densamma för en stat, den primära uppgiften är och förblir det egna landets medborgare.

För det andra är detta inte ett kostnadseffektivt sätt att hjälpa människor. Kostnaden för migrationen beräknas bli 80-90 miljarder per år.  Jämför detta med UNHCR:s finansiering på 30 miljarder för 60 miljoner flyktingar. Mer läsning om detta: http://www.tino.us/2016/04/ny-prognos-for-asylkostnader/
De pengar vi lägger på ca 130 000 människor skulle alltså kunna hjälpa lågt räknat över 120 miljoner människor. Otroliga siffror om man tänker efter!
Det Sverige gör är inte godhet utan vansinne. Dessutom ska man komma ihåg att Sverige tar från sin biståndsbudget för att kunna finansiera migrationen. Det är oerhört cyniskt att ta pengar som skulle gå till de som har det allra svårast.

För det tredje bör man se på de långsiktiga konsekvenserna av migrationen. Vad är det för samhälle vi skapar? Blir det ett lugnare och mer harmoniskt samhälle? Om inte så är det inte rätt väg att gå. Som jag sagt tidigare, statens främsta uppgift är att värna och sörja för de egna medborgarna. Den migrationspolitik som har har förts under en lång tid skadar och underminerar den trygghet som vi haft i Sverige.
Bara under mars månad begicks 12 mord och 40 mordförsök enligt journalisten Elisabeth Höglund https://elisabethoglund.se/blogg/12-mord-och-40-mordforsok-sverige-mars-2016/
Vi kan inte förneka att detta har en stark koppling till den ökande migrationen. Sverige har ju också som bekant blivit ett fäste för terrorister. Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Är det ansvarsfullt att föra en sådan politik? Det kan aldrig vara godhet att förstöra ett land.
Jag har på kort tid talat med ett par helt vanliga småbarnsföräldrar som överväger att lämna landet på grund av den otrygghet som råder. De ser ingen ljusning för Sverige som land. Riktigt så pessimistisk vill jag inte vara, men man måste vara realist och se verkligheten som den är. Det kommer bli oerhörda slitningar i Sverige framöver, med olika grupperingar och falanger som drar åt olika håll.

Jag är mycket kritisk till den migrationspolitik som idag förs i Sverige, men det innebär inte per automatik att jag skulle vara kritisk till de människor som kommer hit. Det tycks många ha oerhört svårt för att förstå.
Att kritisera en förd politik är inte detsamma som att kritisera de människor som kommer. De som kommer hit gör inget fel, jag hade gjort på samma sätt; tagit mig till det land som erbjuder bäst villkor.

Statens huvuduppgift är det egna landets medborgare men detta fråntar självfallet inte staten från ansvar för det lidande som pågår i världen. Som land kan vi och ska vi hjälpa! Men vi ska hjälpa där nöden är som störst och på ett kostnadseffektivt sätt. Och de människor som vi väljer att släppa in här ska vara de som bäst behöver vår hjälp!

Boktips: Gilead av Marilynne Robinson

Gilead av Marilynne Robinson är en lågmäld och finstämd roman om en gammal människas funderingar över livet. Prästen John Ames skriver till sin son för att lära honom något om livet som alltid är så mycket mer komplicerat och så mycket djupare än vi anar och förstår. Med värme vänder och vrider han på händelser och känslor. Han dissekerar sina egna motiv och känslor och väjer inte för det fula och mörka inom sig själv, samtidigt finns det hela tiden en blick av värme och medkänsla.

Berättartekniken är linjär, samtidigt som den är cirkulär. Robinson väljer att berätta kort om en händelse för att sedan flera gånger i romanen återkomma till samma händelse och gång på gång bygga på händelsen.

Robinson behärskar denna teknik till fullo, det är som om hon har förstått att om man ska förstå avgörande händelser i ens liv så måste man lämna de ett tag, för att sedan återvända med nya ögon och nya insikter.

Inget är så enkelt som det kan se ut vid första anblicken.

Ett tema som är genomgående i boken är en förälders kärlek till sitt barn och Guds kärlek till människan. Den förlorade sonens återkomst gestaltas av unge Boughton på ett mycket fint sätt.

Det som berörde mig mest i boken var reflektionen över Hagar och Ismael. (Berättelse från bibeln, Hagar och Ismael skickas ut i öknen och går en säker död tillmötes men de blir räddade av en ängel som visar en vattenkälla.)

Robinson skriver:

"Sådant är livet- vi skickar ut våra barn i vildmarken. Vissa av dem samma dag som de föds, tycks det mig, så lite som vi gör för att hjälpa dem. Vissa av dem tycks vara ett slags vildmark i sig själva. 

Men det måste också finnas änglar och vattenbrunnar. Också vildmarken, schakalernas hemvist, tillhör Herren. Det får jag inte glömma."

Så sant och så vackert skrivet! Hur gärna vill man inte skydda sina barn från allt ont och hur oförmögen är man inte till denna uppgift. Men änglar finns, det vet jag, och vattenbrunnar också. Det får vi aldrig glömma.

Gulag-arkipelagen

Jag har under denna fastetid tagit sällskap av Alexander Solsjenitsyn och hans verk "Gulag-arkipelagen" som består av 7 delar. Verket är omfångsrikt och knappast någon upplyftande läsning och ändå är det oerhört givande att läsa dessa böcker. När man läser om allt vansinne, miljoner människor som blir fängslade utan anledning, torterade, tvingade till omänskligt slavarbete och dödade, då kan man inte annat än bli tacksam, oändligt tacksam för alla saker i vardagen som är så självklara.
Jag behöver inte slåss för brödet, jag slipper sova direkt på frusen mark i sibirisk vinterkyla, ingen loppor och löss som biter sönder hela kroppen. Ingen som misshandlar mig, ingen isoleringscell och inga vakter som riktar sina gevär mot mig. Med detta i bakhuvudet känns sängen och täcket mjukare och varmare, maten ljuvligare och duschen en ren lyx! Perspektiv mina vänner, perspektiv!

Han skriver febrigt och hetsigt, som om han är rädd att tiden eller minnet inte ska räcka till. Tempot är högt, händelser och namn staplas på varandra som stenar i ett bygge. Och lidandets katedral som byggs är väldig och liknar inget annat.
Stalinterrorn inleddes redan under Lenintiden men växte allt mer i omfattning och allt fler läger byggdes i det väldiga Sovjetunionen. Lägren var inte i första hand utrotningsläger utan slavläger. Fångarna tvingades att under mycket knappa förhållanden bygga kanaler och järnvägar, oftast helt utan moderna verktyg och maskiner. Många gick under men de ersattes snabbt av ny fångar och så kunde byggena fortskrida.

Liksom i mycket övrig ryskt litteratur är det anmärkningsvärt många namn och det är omöjligt att inte förundras över hur han lyckas hålla reda på alla människor och namn.
Det är mycket text och jag ska ärligt säga att jag inte läst vart enda ord, stundom blir det för mycket av allt. Samtidigt känner jag någon slags skyldighet att ta del av varje händelse och varje namn, som om det skulle göra någon skillnad för alla de som led och dog. Men ändå, någon slags upprättelse är det väl att människor får läsa om vad som faktiskt skedde, jag vill tro det.
Det väcks många frågor när man läser dessa böcker, en fråga jag ställer mig är om och i så fall hur människorna i Ryssland och de före detta Sovjetstaterna gjort upp med det förflutna. Debatteras det idag? Hur tänker människorna om det som hände och vad man själv gjorde. Åtskilliga angav både vänner och familj och bidrog på så vis till lidande och död. Förräderi och skräck genomsyrade hela samhället. Hur bearbetar man det? Ser man det som en nödvändighet som var oundviklig? Eller skäms man för det och bär det som en börda?
En annan fråga som väcks är hur man kan gå igenom detta helvete med kroppen och förståndet i behåll. Det tycks i det närmaste omöjligt. Och många var ju de som gick under, men några tog sig igenom. Författaren lyckades behålla både livet och förståndet och även sin humor!

Del 4 "Själen och taggtråden" är lite lugnare skriven och mer sammanhållen till sin form. Här reflekterar Solsjenitsyn över vad fängelse- och lägertillvaron gör med en människa. Två vägar ser han, demoralisering eller förädling. Hur kommer det sig att en människan väljer den ena vägen och blir "mer människa" i lägret, godare och varmare, medan den andre blir "mindre människa" och allt mer omänsklig?
Det fanns de som lyckades att undvika att förvränga sin själ trots allt de utsattes för.
Den förklaring han kommer fram till är följande:

"Vore det alltså inte riktigare att säga, att inget läger i världen kan demoralisera den som har en motståndskraftig inre kärna i stället för den där ynklga ideologin att 'människan är skapt för lycka', som har piskats ur en redan efter det första rappet av förmanskäppen?

Den, som demoraliseras i lägret, har inte heller tidigare berikats av någon moral eller andlig fostran..."

Han menar att i varje hjärta hur ont det än är "finns ett litet godhetens brohuvud kvar" och på samma sätt i ett gott hjärta finns ett litet outrotligt brohuvud av ondska. Kampen mellan det onda och goda skär tvärs igenom  varje människohjärta. Det handlar om att bevara den inre kärnan av godhet och på så vis förädlas mitt i all skräck och ondska.

För Solsjenitsyn blev hans upplevelser av ondska och lidande något som gjorde honom mer mänsklig och han kan hur otroligt det än låter skriva: "Fängelse jag välsignar dig!"

"Jag trodde länge, att det var gott som faktiskt var förödande för mig och jag gick alltid i motsatt riktning mot den jag velat gå. Men på samma sätt som vågorna slår omkull den ovane badaren och kastar upp honom på land har olyckorna tvingat mig att återvända i vånda. Och endast därigenom har jag kunnat följa den väg jag alltid velat gå."

Sist men inte minst ställer man sig frågan vilken väg man själv skulle gått. Visst önskar man av hela sitt hjärta att man skulle valt den goda vägen och inte blivit en angivare eller en som ryckte brödet ur medfångens händer. Och tåligt uthärdat allt lidande. Ja, man önskar, men verkligheten säger något annat; minsta motgång gör mig på dåligt humör, att bussen är sen och vädret är grått kan räcka.
Nej, jag är inte redo långt därifrån.
Och ändå är kallelsen i varje stund att göra sitt hjärta redo.

Vill man veta mer om Stalin är denna serie på SVT-play mycket intressant och fruktansvärd.
http://www.svtplay.se/video/4792876/varldens-undergang-stalin/varldens-undergang-stalin-sasong-1-avsnitt-1
(Jag måste säga att Stalin kommit lindrigt undan i historiebeskrivningen i alla fall när man tänker på vad man fick lära sig i skolan om honom. Den ondaste var alltid Hitler medan Stalin fick något av förlåtelsens skimmer över sig eftersom han ju kämpade mot Hitler. Vem som var ondast och orsakade mest lidande och död är omöjligt att spekulera i, men Stalin var långt värre än vad många tror.)