Svetlana vill fånga känslan, själen hos människorna som upplevde kriget. Hon är inte intresserad av var och när de stora slagen stod, av mängden vapen eller militära strategier. Nej, hon vill komma djupare än så och det lyckas hon med.
Man räknar med att ca en miljon kvinnor från Sovjet var med och kämpade i andra världskriget. I boken är det flera av kvinnorna som beskriver hur de frivilligt gick med i armen, ja, de bönade och bad om detta! Jag kan inte undgå att bli djupt fascinerad av denna fosterlandskärlek. Halvvuxna flickor som kastar sig ut
i kriget, som om det vore det enda rätta. Sovjetmänniskan, som offrade allt för sitt fosterland, känns väldigt främmande i dessa dagar.
Krigets fasor och ohyggligheter beskrivs med känslor, lukter och färger, men kriget rymmer också kärlek, glädje och stark gemenskap. Allt kommer nära och blir levande.
Många har längtat efter att äntligen få berätta, att få lov att säga det som ingen ville höra, få säga det förbjudna och berätta om det som man egentligen inte kan sätta ord på. Och sedan kommer tårarna, det är också ord. Tårar är ord som är outsägliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar