Boktips: Gilead av Marilynne Robinson

Gilead av Marilynne Robinson är en lågmäld och finstämd roman om en gammal människas funderingar över livet. Prästen John Ames skriver till sin son för att lära honom något om livet som alltid är så mycket mer komplicerat och så mycket djupare än vi anar och förstår. Med värme vänder och vrider han på händelser och känslor. Han dissekerar sina egna motiv och känslor och väjer inte för det fula och mörka inom sig själv, samtidigt finns det hela tiden en blick av värme och medkänsla.

Berättartekniken är linjär, samtidigt som den är cirkulär. Robinson väljer att berätta kort om en händelse för att sedan flera gånger i romanen återkomma till samma händelse och gång på gång bygga på händelsen.

Robinson behärskar denna teknik till fullo, det är som om hon har förstått att om man ska förstå avgörande händelser i ens liv så måste man lämna de ett tag, för att sedan återvända med nya ögon och nya insikter.

Inget är så enkelt som det kan se ut vid första anblicken.

Ett tema som är genomgående i boken är en förälders kärlek till sitt barn och Guds kärlek till människan. Den förlorade sonens återkomst gestaltas av unge Boughton på ett mycket fint sätt.

Det som berörde mig mest i boken var reflektionen över Hagar och Ismael. (Berättelse från bibeln, Hagar och Ismael skickas ut i öknen och går en säker död tillmötes men de blir räddade av en ängel som visar en vattenkälla.)

Robinson skriver:

"Sådant är livet- vi skickar ut våra barn i vildmarken. Vissa av dem samma dag som de föds, tycks det mig, så lite som vi gör för att hjälpa dem. Vissa av dem tycks vara ett slags vildmark i sig själva. 

Men det måste också finnas änglar och vattenbrunnar. Också vildmarken, schakalernas hemvist, tillhör Herren. Det får jag inte glömma."

Så sant och så vackert skrivet! Hur gärna vill man inte skydda sina barn från allt ont och hur oförmögen är man inte till denna uppgift. Men änglar finns, det vet jag, och vattenbrunnar också. Det får vi aldrig glömma.