Jag behöver inte slåss för brödet, jag slipper sova direkt på frusen mark i sibirisk vinterkyla, ingen loppor och löss som biter sönder hela kroppen. Ingen som misshandlar mig, ingen isoleringscell och inga vakter som riktar sina gevär mot mig. Med detta i bakhuvudet känns sängen och täcket mjukare och varmare, maten ljuvligare och duschen en ren lyx! Perspektiv mina vänner, perspektiv!
Han skriver febrigt och hetsigt, som om han är rädd att tiden eller minnet inte ska räcka till. Tempot är högt, händelser och namn staplas på varandra som stenar i ett bygge. Och lidandets katedral som byggs är väldig och liknar inget annat.
Stalinterrorn inleddes redan under Lenintiden men växte allt mer i omfattning och allt fler läger byggdes i det väldiga Sovjetunionen. Lägren var inte i första hand utrotningsläger utan slavläger. Fångarna tvingades att under mycket knappa förhållanden bygga kanaler och järnvägar, oftast helt utan moderna verktyg och maskiner. Många gick under men de ersattes snabbt av ny fångar och så kunde byggena fortskrida.
Liksom i mycket övrig ryskt litteratur är det anmärkningsvärt många namn och det är omöjligt att inte förundras över hur han lyckas hålla reda på alla människor och namn.
Det är mycket text och jag ska ärligt säga att jag inte läst vart enda ord, stundom blir det för mycket av allt. Samtidigt känner jag någon slags skyldighet att ta del av varje händelse och varje namn, som om det skulle göra någon skillnad för alla de som led och dog. Men ändå, någon slags upprättelse är det väl att människor får läsa om vad som faktiskt skedde, jag vill tro det.
Det väcks många frågor när man läser dessa böcker, en fråga jag ställer mig är om och i så fall hur människorna i Ryssland och de före detta Sovjetstaterna gjort upp med det förflutna. Debatteras det idag? Hur tänker människorna om det som hände och vad man själv gjorde. Åtskilliga angav både vänner och familj och bidrog på så vis till lidande och död. Förräderi och skräck genomsyrade hela samhället. Hur bearbetar man det? Ser man det som en nödvändighet som var oundviklig? Eller skäms man för det och bär det som en börda?
En annan fråga som väcks är hur man kan gå igenom detta helvete med kroppen och förståndet i behåll. Det tycks i det närmaste omöjligt. Och många var ju de som gick under, men några tog sig igenom. Författaren lyckades behålla både livet och förståndet och även sin humor!
Del 4 "Själen och taggtråden" är lite lugnare skriven och mer sammanhållen till sin form. Här reflekterar Solsjenitsyn över vad fängelse- och lägertillvaron gör med en människa. Två vägar ser han, demoralisering eller förädling. Hur kommer det sig att en människan väljer den ena vägen och blir "mer människa" i lägret, godare och varmare, medan den andre blir "mindre människa" och allt mer omänsklig?
Det fanns de som lyckades att undvika att förvränga sin själ trots allt de utsattes för.
Den förklaring han kommer fram till är följande:
"Vore det alltså inte riktigare att säga, att inget läger i världen kan demoralisera den som har en motståndskraftig inre kärna i stället för den där ynklga ideologin att 'människan är skapt för lycka', som har piskats ur en redan efter det första rappet av förmanskäppen?
Den, som demoraliseras i lägret, har inte heller tidigare berikats av någon moral eller andlig fostran..."Han menar att i varje hjärta hur ont det än är "finns ett litet godhetens brohuvud kvar" och på samma sätt i ett gott hjärta finns ett litet outrotligt brohuvud av ondska. Kampen mellan det onda och goda skär tvärs igenom varje människohjärta. Det handlar om att bevara den inre kärnan av godhet och på så vis förädlas mitt i all skräck och ondska.
För Solsjenitsyn blev hans upplevelser av ondska och lidande något som gjorde honom mer mänsklig och han kan hur otroligt det än låter skriva: "Fängelse jag välsignar dig!"
"Jag trodde länge, att det var gott som faktiskt var förödande för mig och jag gick alltid i motsatt riktning mot den jag velat gå. Men på samma sätt som vågorna slår omkull den ovane badaren och kastar upp honom på land har olyckorna tvingat mig att återvända i vånda. Och endast därigenom har jag kunnat följa den väg jag alltid velat gå."
Sist men inte minst ställer man sig frågan vilken väg man själv skulle gått. Visst önskar man av hela sitt hjärta att man skulle valt den goda vägen och inte blivit en angivare eller en som ryckte brödet ur medfångens händer. Och tåligt uthärdat allt lidande. Ja, man önskar, men verkligheten säger något annat; minsta motgång gör mig på dåligt humör, att bussen är sen och vädret är grått kan räcka.
Nej, jag är inte redo långt därifrån.
Och ändå är kallelsen i varje stund att göra sitt hjärta redo.
Vill man veta mer om Stalin är denna serie på SVT-play mycket intressant och fruktansvärd.
http://www.svtplay.se/video/4792876/varldens-undergang-stalin/varldens-undergang-stalin-sasong-1-avsnitt-1
(Jag måste säga att Stalin kommit lindrigt undan i historiebeskrivningen i alla fall när man tänker på vad man fick lära sig i skolan om honom. Den ondaste var alltid Hitler medan Stalin fick något av förlåtelsens skimmer över sig eftersom han ju kämpade mot Hitler. Vem som var ondast och orsakade mest lidande och död är omöjligt att spekulera i, men Stalin var långt värre än vad många tror.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar