onsdag 4 december 2019

De nya kardinalsynderna

Rasism, sexism och nationalism räknas idag som de nya kardinalsynderna. Det är inte bara media som varnar för detta utan även kyrkan. Det är då jag börjar bli lite fundersam, när kyrkan och tidsandan går hand i hand och talar med en och samma mun. Är det verkligen dessa tre synder som är de största synderna i vår tid?

Rasism är något det skriks om i tid och otid. Vi måste naturligtvis slå fast att rasism finns, det är tyvärr en verklighet som inte går att förneka, men frågan är i vilken omfattning det förekommer i Sverige. Det talas ofta om att främlingsfientlighet och vardagsrasism är stora problem.
I en ledare i GP menar Cwejman att detta helt enkelt är en myt. Undersökningar visar att svensken är minst rasistisk i Europa, vilket är glädjande och något att tänka på! Varför fortsätter man då att basunera ut rasism som den stora synden? Kanske för att dölja något annat?
Jag menar att det stora problemet idag är en annan form av hat och fientlighet. Trots att våldtäkterna mot svenska kvinnor skjutit i höjden vägrar man att se detta som ett uttryck för hat och förtryck. I krig används våldtäkter ofta systematiskt för att demolarisera fienden och destabilisera etniska grupper. Och ja, det finns faktiskt en klar överrepresentation av gärningsmän med utländsk bakgrund när det gäller våldtäkter. Svennehoran har inget värde, det är fritt fram att våldta och förnedra.
Varför får detta fortgå år efter år? 

Personrån är ett annat exempel, något som ökat kraftigt de senaste åren. Barn och ungdomar tvingas lämna ifrån sig värdesaker och ibland både jacka och skor. Det är uppenbart att det handlar om att förnedra, ett dominansbeteende där man vill visa vem som har  makten. Om detta fenomen skrev Heberlein nyligen i Nyheter idag.

Till detta ska läggas hot och våld mot blåljuspersonal, sjuksköterskor, bibliotekarier m fl. Vad handlar allt detta om? Är inte allt detta ett mycket tydligt uttryck för ett ursinnigt hat? Om detta borde vi tala mer.

Sexism har varit på tapeten ett bra tag nu, liksom med rasism måste vi slå fast att det finns, men vad finns bakom, vad är den verkligen synden? Jag ser sexism som ett symtom på en dekadent kultur där den sexuella frigjordheten slagit igenom i samhället på alla plan. Om man vill komma tillrätta med sexism måste man gå mycket djupare och helt ändra och omvärdera den sexuella revolutionen och detta är man knappast beredd att göra. Det är här jag tror den stora synden ligger och lurar. Den sexuella revolutionen banade väg för att vi idag tar livet av ca 38 000 ofödingar varje år. Är inte detta en långt större synd?

Nationalism är en synd, fick jag nyligen höra i en predikan.  
Är all form av nationalism synd? När blev det så? Har inte kyrkan i långa tider bett för kung och fosterland och sjungit "Bevara Gud vårt fosterland" Och Frankrikes skyddshelgon var inte hon en hejdlös nationalist? 
Kan man kategoriskt säga att nationalism är synd? Självklart inte, som jag ser det finns det sund och osund nationalism.
Osund nationalism kan liknas vid narcissism, en självupptagenhet med grandiosa föreställningar som får förödande konsekvenser. Total avsaknad av nationalism däremot, kan liknas vid en självförnekande människa som utplånar sig själv, vilket också får förödande konsekvenser.

Nu när landet slits sönder av skjutningar och sprängningar är det just en sund nationalism vi behöver. Vi behöver försvara vår trygghet och de värderingar vi vill att vårt samhälle ska vila på. Vi behöver stå upp för det land vi vill ha. 
En sund nationalism hade kunnat förhindra avvecklingen av välfärden. Nu sparar vi in på funktionshindrade och äldre vilket är ett förakt mot det egna landets medborgare.
En sund nationalism hade kunnat förhindra att Sveriges gränser läcker som ett såll. Ett skuggsamhälle har vuxit fram med 10 000-tals, kanske till och med över 100 000 människor som inte har rätt att vistas i Sverige.
I definitionen av ett land ingår att landet har tydliga gränser som upprätthålls. Ett land utan gränser är inget land. 

Varför fortsätter man slå ner på nationalismen? Självklart finns det en given anledning, osund nationalism är ett reellt hot, men den stora anledningen är att man vill bereda vägen för globalismen.
Och där tror jag att vi återfinner mer synd och ondska än vad många kan föreställa sig.

Fokuset på rasism, sexism och nationalism kan mycket väl vara en täckmantel för att dölja de verkliga avgrunderna, de synder och det mörker som man inte vill se eller kännas vid.

onsdag 20 november 2019

Gläntan

En del känner inte ens till att stigen finns.
Somliga anar, söker på måfå.
Några minns, men har gått vilse.

Stigen växer igen, bli osynlig.
Snår av stress och brådska, taggiga grenar.
Vem kan då komma fram?
Stormar välter träd,
tunga, mörka stammar - svek och bitterhet.
Vem orkar röja?
Skymning faller, natt och ångest.
Vem kan då se?

men stigen glöder svagt i mörkret

En sällsam ton. 
En grå liten fågels lockrop.
Så oansenlig, så lätt att avfärda.
Enträgen. Vill att du ska följa.
Våga.
Lyssna till behov, till djupaste längtan.
Återfinna.

När du funnit stigen, trampa upp den!
Överge den aldrig.
Lova mig det.

En glipa i tiden, en glänta i skogen.
Ständigt vänder jag åter. 
Här där ljuset alltid strålar.

En mittpunkt där livets alla ekrar kan få fäste.

Här blir jag mottagen, omfamnad.
Uppbjuden till dans.

Källsprång

En enda mening, ett enda litet ord.
På ett ögonblick målas en tavla i mitt inre.

Sal efter sal med målningar.
Att vandra rakt in i. 
Det outsägliga, det svårfångade
- långt bortom orden.
Höga valv och pelargångar.

Här vill jag stanna.
Begrunda.
Här vill jag rota mig.
Bottna.
Här är mitt hemland.
Doft av evighet.





söndag 17 november 2019

Vara sig själv trogen

Som en hind i skogsbrynet har jag skymtat henne.
Vaksam och skygg.

Nära vill jag komma.
Talar mjuk, lockar och kallar.

Vill stryka henne över den skälvande kroppen.
Slå armarna om hennes hals.
Förjaga skräcken ur hennes ögon.

Viska ro och frid.
Viska förlåt.

Som hon har jagats, drivits på flykten.
Långa rivsår i huden.
Övergivits.

Nu är tid att tätt stå vid hennes sida.
Lova henne att vara trogen.




lördag 9 november 2019

Där mötet sker

Till en enda punkt, det är hit jag ska. 
På irrvägar och omvägar går min väg, men alltid mot målet.
Allt syftar till att nå denna punkt, nej, det är inte en punkt.
Det är ett tillstånd- ett varande.
Ett ständigt blivande.

Som jag stretat och kämpat emot, 
ett barn som inte vill lämna det kända.
Allt lidande, all smärta har just detta syfte- att födas.
Vilken kamp, att våga lyfta blicken och möta sig själv.

Och mer än så, att möta Han som är.


söndag 27 oktober 2019

Reflektioner kring boken "Krig och terpentin" av Stefan Hertmans

Vilken bok, den växte och tog sig verkligen! Det var nära att jag inte fortsatte läsa, funderade på att lämna tillbaka den efter några kapitel, men något drev mig vidare och det är jag glad för.

"Krig och terpentin" av den flamländske författaren Stefan Hertmans är en dokumentärroman, vilket ger boken en speciell karaktär. Av sin morfar får Hertmans anteckningar som först blir liggande en lång tid innan han tillslut vågar ta del av sin morfars ofattbara och svindlande livshistoria. 

Anteckningarna sträcker sig från Urbain Martains fattiga uppväxt, genom krigsåren under första världskriget och slutligen fram till hans död. Fadern var målare och tidigt fick Urbain vara med sin far i kyrkorna. Se sin far retuschera gamla målningar, tyst och koncentrerat blanda färger, försiktigt stryka på tunna lager av färg. Dessa timmar var välsignade timmar. En djup närhet mellan sonen och fadern föds här. Och även en djup gudstro.
Senare när Urbain arbetar på ett järngjuteri får han plötsligt en oerhört stark ingivelse: han ska börja teckna, det är som ett kall som kommer över honom, hamrar inom honom, ett kall som inte går att tysta. Det är en mycket fin skildring av när en människas innersta kreativitet ger sig tillkänna. Jag tror att varje människa har något av detta inom sig, att det finns något i hennes liv som får hennes själ att sjunga, som hon helt kan förlora sig i. Och det är vackert.

Kanske hade han blivit en stor målare om förutsättningarna varit annorlunda och om inte kriget kommit emellan. Detta fasansfulla krig, som i boken kommer oerhört nära. Lukten av lera, väta och rök. Skrik och fasa, men också gemenskap, tristess och en tillfälligt uppflammande glädje.
Även om kriget är en central del är boken så mycket mer än bara en krigsskildring. Det är en berättelse om en människas färd genom livet, om mod, kärlek och om försakelse. Den utgör också en viktig ledtråd till vår postmoderna värld.

Morfadern fortsatte sitt måleri genom livet och målade bland annat några självporträtt, men han lyckades inte eller ville inte fånga den han egentligen var. Den uppgiften fick Hertmans på sin lott att slutföra med hjälp av morfaderns anteckningar. Och nu stiger ett annat porträtt fram, nya dimensioner, klarare färger, smärtsammare, djupare penseldrag. En sorg som är omöjlig att bära och sedan offret som ter sig ofattbart. Genom boken träder morfadern äntligen fram ur skuggorna. Det som tidigare varit höljt i dunkel belyses och får liv.

Boken är ett dokument över en tidsepok som tidsmässigt inte ligger så långt ifrån oss, men där idealen och livsvillkoren är ljusår från  vår verklighet. Då utgjordes livet av plikt, mod, uthållighet och försakelse och en självklar och kompromisslös tro på Gud och den heliga Moderns beskydd.

Men mycket av detta kom att falla under första världskriget och den värld som sedan steg fram ur askan var något annat. Det var inte bara människor som dog på slagfälten utan med dem även de höga idealen. Detta är tiden då det smutsiga och avskyvärda triumferar över alla vackra ideal. 
Är det då, efteråt när kriget är slut, som man liksom känner sig förrådd av allt det man höll högt? Alla ideal som trampats ner i leran på slagfälten bland sönderslitna kroppar. Alla handlingar som nu inger skam och som de höga idealen inte var något värn mot.
Är det då man börjar att se med förakt på mod och trohet, man skäms för att man ens trodde på något så enfaldigt.
Kanske är det just här efter krigsslutet som vägen banas mot vår tids bristande tro på allt vad ideal och sanning heter. 
Kanske är det här hånet mot det sanna, vackra och sköna tar sin början. För något gick under där i skyttegravarna; vi förlorade hoppet om människan och tappade tron på det eviga. 
Och utan detta återstår endast tomhet.










onsdag 23 oktober 2019

Oktober

Lysande facklor.
Bladguld på min stig.

Träden gör sitt yttersta.
Bjuder upp,
till en sista virvlande lövdans innan allt är förbi.
Snart faller klädnaden.
Stumma och nakna skall de stå.

Mörka, magra armar i oavlåtlig bön mot himlen.
Tysta svarta timmar.
Håller ut i frostens hårda grepp.
Håller ut när vinden sliter och drar.

Knotiga grenar.
Ber om ny vår.

.

Är träden kristna?  Så löd titeln på ett föredrag jag gick aldrig  Hur kan det ens vara en fråga?  Du skulle sett träden ikväll  Stilla vörd...