torsdag 4 april 2019

Transgender-propagandan skördar offer.

Efter att ha sett Uppdrag gransknings "Tranståget och tonårsflickorna"  på SVT, kan jag bara säga: Arma flickor som utsätts för detta experiment! Hur kan det ens vara lagligt?
I Sverige är det förbjudet med könsstympning. Kommer du i hederns namn och vill karva i din dotters underliv så blir det stopp och nej. Men om man istället viftar med regnbågsflaggan, ja då öppnas alla portar. 
”Grattis, välkommen! Vad modig du är!”
Fysiskt fullt friska tonårsflickor läggs på operationsbordet och underlivet förstörs för alltid. Brösten skärs bort. Hormoner sätts in på livstid. (Plötsligt finns det resurser i sjukvården!) 
Detta ingrepp, läs övergrepp, för det är vad det handlar om, kallas för "könsbekräftande kirurgi". Man vränger orden så man tror sig själv. Det rätta ordet är stympning av unga flickors kroppar.

När barnkonvention blev lag i Sverige var det många som jublande. Själv kände jag oro. Det är uppenbart att den används i helt andra syften än vad de flesta tror. Den används tyvärr för att underminera föräldrarnas inflytande och auktoritet. 
Senaste förslaget från regeringen är att ungdomar från 15 års ålder ska få genomgå könsbyte och operation utan föräldrars tillstånd. 
Vi talar alltså om 15-åringar, som inte anses mogna för att köra bil, rösta eller gå på Systemet - men tillräckligt mogna och livserfarna för att byta kön. Man tar sig för pannan åt denna galenskap! Att lära känna sig själv och veta vem man är, det är en livslång process och inget en 15-åring kan vara färdig med. 
Jag förnekar inte att många av dessa ungdomar mår dåligt, det är uppenbart att de har stora psykiska problem och verkligen lider, men lösningen kan aldrig vara att stympa friska kroppar. Aldrig. Detta är ett enda stort experiment påhejat av Hbtq-lobbyn. De ser förtryck i naturens normala ordning där det finns en given uppdelningen i två kön. De vill inte se några gränser, de vill inte böja sig under naturen. Det är därför vi nu stympar våra barn framför regnbågsflaggan. 
Betänk att allt detta är pådrivet och legitimerat av vår regering. 
Och folk fortsätter att rösta för mer av detta vansinne...

För vidare läsning en artikel i Svd:

Föräldrar: Transvårdens attityd gör oss oroliga

tisdag 2 april 2019

Där under

Det stora skalvet lämnade betydande sprickor.
Lösa delar, raserade murar.

Men jag samlade ihop.
Förband, lappade och lagade.

Efterskalven sänkte det lutande huset.
Skadorna oöverskådliga.

En röra av lösa bitar.
Min enda tanke:
Jag måste hålla ihop.

Och jag förde det samman. 
Täckte över allt med cement.
Det höll ihop. Jo, jag höll ihop.
En rustning, tyngre för varje steg.

Men under den hårda ytan
blödande bitar, löst och trasigt.
Skramlande och gnisslande.

Hur ska jag nå fram?
Borra i cementen, meter för meter.
Hitta de skadande delarna vid liv.

Måtte det inte vara för sent.



lördag 23 mars 2019

Ifall att...

Hon rusar ner för trappan. 
”Vänta, vänta, jag måste krama dig!”
”Men vi kramades ju nyss!”  
”Jag tar en till kram, ifall att... ”
Och så slår hon armarna om mig. 

Hennes ord öppnar en avgrund. 
Ifall att... 
Ifall att jag inte skulle komma tillbaka. 
Ifall att vi inte ses mer. 
Ifall att det som inte får hända händer. 
Det händer faktiskt att mammor inte kommer tillbaka. 
Är det så hon tänker denna morgon? 
En annan morgon berättar hon vad hon ska göra i slöjden till hösten. 
En skyddsväst. Till mig.
Är det vinande kulor hon ser för sitt inre när hon kramar mig? 

Hudlös cyklar jag till bussen, med hennes ord växande inom mig. 
Ifall att... 
Det händer att barn inte kommer tillbaka. Tänk om det är just idag meningen får en fortsättning.
Tårar i ögonen. 

Men om det händer så har vi en hemlig mötesplats. 
Om det händer, ja en dag kommer det att hända, då ses vi där. 
På stranden. 

Ibland på kvällarna vill hon att jag ska spela. 
Och jag spelar och sjunger.
Om hemlandet där all smärta är förbi. 
Om vilan vid Frälsarens hjärta. 
Om mål och mening.
Ber att orden ska växa till en karta i hennes inre. 
Ber att hon ska hitta vägen till vår mötesplats. 

Minns - vi ses på stranden. 
Lova att du minns! 
Ifall att... 

onsdag 13 mars 2019

Det ljusgröna

Rädslan att kvävas.
Ursinnigt kämpande efter luft.
Längtar djupa andetag av tystnad och ensamhet.

Hur ska det späda, ljusgröna överleva?
Det spirande, det sköra.
Stenig och torr jordmån.
Detta är inte för mig.
Detta är inte min livsmiljö.

Slokar i vass vind. 
Böjer tungt mitt huvud.
Dignar under bördorna. 
Är det nu jag vissnar, tappar allt?

Rötterna - du ser inte rötterna!
Djupare söker de sig.
Neråt, inåt.

Får fäste i det oförgängliga.


torsdag 28 februari 2019

Dikter genom tiderna

1000 år av dikt och åter 1000 år.

I spiltorna, trygga bundna av rimflätning och blankvers.
Hovar skodda med versfötter,
jamb och troké.

Därnäst frisläppta i hagen.
Lekfullt tumlande.
Nyfiket prövande

De sista sidorna.
Framåt, spräng alla gränser!
Staketet borttaget, stallet nerbränt.
Rop om frihet - ett förtvivlat skri mot natten.

Frusna. 
Isolerade.
Hängande blöt huvuden.
Svultna blickar.

Ordens kontinentaldrift. 
Betydelsen låter sig inte längre fångas.
Undflyr våra fåfänga försök.

Förtroligheten, tilliten, den mjuka mulen.
Vem lockar tillbaka? Vem kallar och ber?

Varma kroppar.

En iakttagelse


39.4 grader är på ett sätt en idealisk temperatur. 
Missförstå mig inte, jag hade knappast sagt det igår. 
Leder och muskler som långsamt slets isär. 
Torra och såriga läppar. 
Kippande efter luft. 

Men jag var ensam. Det var bara jag. 
Ett med febern, ett med varje andetag. 
Målet glasklart: härda ut till nästa minut. 
Planeringen konkret, färdrutten klar: från sängen till köket. 
Dricka. 
Till toan. Tillbaka till sängen. 
Allt annat - oväsentligt. 
Viker sakta undan, lägger sig till ro. 
Ensam. 

38.3 grader då kommer hon igen.
Knackar inte ens, kliver bara in. Visst lite trevande i början, sedan slår hon sig vant ner i fåtöljen och börjar sitt malande. 
Du missar många möten denna vecka, blir fullt nästa. 
Du vet hur trött du kommer bli. 
Du kommer inte orka. 
Du vet hur mycket energi varje möte tar. 
Ingen tid för återhämtning. 
Och hur tror du att du ska orka morgondagen? Det gick inget vidare bra idag eller hur? 
Och maten ska på bordet, glöm inte det.

Lamt bjuder jag motstånd.
Kapitulerar.

Och längtar efter 39.4 grader 

tisdag 26 februari 2019

Den otröstade

Kazuo Ishiguros verk Den otröstade är surrealistisk och Kafka-lik till sin natur. Drömmens absurda logik styr skeendet. Tid och rum utgör inga fasta ramar utan allt är flytande och antar ständigt nya oväntade former. 
Bokens huvudperson Mr Ryder, en berömd pianist kommer till en stad någonstans i Centraleuropa. Han ska göra ett framträdande i stadens konserthus om några dagar och det är mycket som står på spel. Ja, hela stadens framtid och identitet vilar på hans axlar. Stadens kulturliv har av olika anledningar gått ner sig och uppgiften är att återupprätta den forna glansen. 

Mr Ryder har ett mycket pressat tidsschema inför den stora kvällen. Problemet är bara att han inte har koll på sitt eget tidsschema, han har bara vaga aningar om vad som borde göras. Vid vissa tillfällen blir han dock ytterst medveten om vad han ska göra och han stålsätter sig för att vara målmedveten, men det dröjer inte länge innan någon distraherar honom och han tappar sitt fokus. Oväntade möten med människor och händelser kommer ständigt i hans väg och upptar hans tid och kraft. Människor ber honom om olika tjänster trots att de känner till hans pressade situation. Han förväntas till exempel reda ut ytterst komplicerade relationer människor emellan.


Jag tror aldrig att jag har läst en bok som gjort mig så frustrerad. Jag vill ropa på honom, skaka honom, hålla fast honom i kragen och få honom att göra det han ska göra. Men han skulle ändå alltid undfly mig. Hans intentioner är goda, men han har inte kontroll över skeendet. Hans minne är dessutom ytterst begränsat. (Samma tema återfinns för övrigt i Begravd jätte, där mycket kretsar kring förlorade minnen.) Hans fru och son utgör i början av boken bara en mycket diffus minnesbild. Han tycks helt ha glömt bort deras existens! Det blir så småningom uppenbarat att deras relation är mycket komplicerad, då han alltid befinner sig på resande fot och sätter sin karriär i främsta rummet.

Detta är ett svårtolkat verk. Å ena sidan kan man tycka att den meningslöshet och absurditet som boken utstrålar i sig gör den just meningslös och fullkomligt irrelevant. Å andra sidan kan man ana att denna meningslöshet och absurditet är en bild av det mänskliga livet. Här framskymtar en flerbottnad symbolik.
Livet i sig kanske är precis så absurt som det framställs i romanen eller blir livet absurt när vi tappar bort det väsentliga.
I den drömlika tillvara som Mr Ryder befinner sig i jagas han inte av monster, men av enorma krav från tänkbara och otänkbara håll. Är det inte just detta som den moderna människan kämpar med? Dessa övermänskliga krav från alla håll och kanter och den inre splittringen som detta medför. Vi tappar ständigt fokus och får allt svårare att hitta tillbaka till vår huvudsakliga uppgift. 

Ett återkommande inslag är att staden har förlorat sitt kulturliv och på olika sätt försöker hitta tillbaka. Det framställs som om avgörande frågor står på spel för hela samhällets existens. Vad står detta förlorade kulturliv för? Kanske är det en bild av att vår tid och vårt samhälle har mist sina värderingar och dygder och nu famlar i blindo. Avgörande frågor står sannerligen på spel i västvärlden. 


Jag har tidigare läst Återstoden av dagen,  Never let me go och Begravd jätte och jag måste säga att de böckerna gav mig betydligt mer. 
Den otröstade lämnar kvar en känsla av frustration och vanmakt. En labyrint i mörka korridorer med dörrar som leder bort.
Den enda ljusning kommer på slutet när Mr Ryder inser att han inte är oumbärlig för stadens överlevnad. 
En nog så viktig insikt för oss alla.













Markberedning   Det måste vara så han tillämpar svedjebruk Fäller träd efter träd stolta drömmar brakar tungt ligger döda på hygget En tid a...