En iakttagelse

39.4 grader är på ett sätt en idealisk temperatur. 

Missförstå mig inte, jag hade knappast sagt det igår. 

Leder och muskler som långsamt slets isär. 

Torra och såriga läppar. 

Kippande efter luft. 

Men jag var ensam. Det var bara jag. 

Ett med febern, ett med varje andetag. 

Målet glasklart: härda ut till nästa minut. 

Planeringen konkret, färdrutten klar: från sängen till köket. 
Dricka. 

Till toan. Tillbaka till sängen. 

Allt annat - oväsentligt. 
Viker sakta undan, lägger sig till ro. 

Ensam. 

38.3 grader då kommer hon igen.

Knackar inte ens, kliver bara in. Visst lite trevande i början, sedan slår hon sig vant ner i fåtöljen och börjar sitt malande. 

Du missar många möten denna vecka, blir fullt nästa. 

Du vet hur trött du kommer bli. 

Du kommer inte orka. 

Du vet hur mycket energi varje möte tar. 

Ingen tid för återhämtning. 

Och hur tror du att du ska orka morgondagen? Det gick inget vidare bra idag eller hur? 
Och maten ska på bordet, glöm inte det.

Lamt bjuder jag motstånd.

Kapitulerar.

Och längtar efter 39.4 grader