Det stora skalvet lämnade betydande sprickor.
Lösa delar, raserade murar.
Men jag samlade ihop.
Förband, lappade och lagade.
Efterskalven sänkte det lutande huset.
Skadorna oöverskådliga.
En röra av lösa bitar.
Min enda tanke:
Jag måste hålla ihop.
Och jag förde det samman.
Täckte över allt med cement.
Det höll ihop. Jo, jag höll ihop.
En rustning, tyngre för varje steg.
Men under den hårda ytan
blödande bitar, löst och trasigt.
Skramlande och gnisslande.
Hur ska jag nå fram?
Borra i cementen, meter för meter.
Hitta de skadande delarna vid liv.
Måtte det inte vara för sent.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
Det är detta endast detta skönheten kallar mig till Blommande grenar om våren Havets rullande vågor Kvällshimlens outsägliga färger Ögats...
-
Att växa i helighet Ibland i klara stunder ser jag alla förspillda tillfällen, så ofta de runnit mig ur händerna. Om och om igen har de lagt...
-
“Västerlandets nederlag” Emmanuel Todd Medias ofta enögda analyser är både frustrerande och skrattretande. Därför var det med stort intres...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar