Allt oftare hittar jag vägen inåt.
Stigen alltmer synlig.
En lykta lyser där framme, sprider sitt sken.
Allt oftare stannar jag en längre stund.
Allt mer vet jag, det är här jag hör hemma.
Ständigt uppmärksam.
Ett oroligt djur med sträckta öron, vaksam för att uppfånga minsta lilla. Redo för utryckning.
Nej, jag måste inte.
Alltmer tillåter jag mig att gå i mina egna tankar, att vara i min inre trädgård, vandra gångarna fram, känna dofterna.
Det sägs så där lite nedlåtande "hon går i sina egna tankar",
men jag undrar vems andra tankar kan man eller ska man gå i?
Vems trädgård ska man vandra i om inte sin egen?
Stå stilla, lyssna, känna vinden mot huden.
Allt oftare vandrar jag inåt, hemåt.
Låter trädens blad snudda mitt huvud.
söndag 9 juni 2019
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Orkar inte be säger du din sorg din längtan din ångest är bön i sig Din trasighet ett öppet sår Finns det en starkare bön Dina tunga suc...
-
I natten I utmarkerna bortom mina resurser bortom min kontroll Irrar vid gränstra kterna ödsliga vidder Utkastad Vantroget ser jag mig o...
-
Gryning Jordens andedräkt svävar över åkrar och ängar Sveper sin mjuka filt Slipar av det vassa och kantiga Solens milda varsamma strålar Oc...
-
"Under omprövning" En antologi om konst, kanon och kvalitet Antologin "Under omprövning" (red. Johan Lundberg) kommer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar