Bräcklig identitet

I dessa dagar kan vi välja identitet precis hur vi vill. Jakten tar sig allt mer extrema uttryck. Det är könsbyte och parader. Ändra hit och dit för att bli den man tror att man egentligen är, ett ständigt jagande. 
Och mantrat trummas in överallt: "Allas lika värde, ingen ska känna sig kränkt." Om någon skulle ha andra tankar eller åsikter leder det till starka fördömanden och hån. Inget ska någonsin få stoppa de som vill manifestera sin nya identitet. Om jag vill identifiera mig som en man, trots att jag är född kvinna har jag min fulla rätt och samhällets stöd att göra det. 

Vad är det då allt detta egentligen handlar om? Alla människor har en stark inneboende längtan efter att få svar på frågorna "Vem är jag?" och "Har jag ett värde?" Denna längtan i sig är en del av att vara människa. Det är en inre upptäcktsresa, stundtals farofylld och svårframkomlig, men en nödvändig resa för varje människa, att växa, att mogna. Längtan är vacker och god. Sökandet i sig är något att uppmuntra.

Det extrema vi ser idag är en konsekvens av att rottrådarna är kapade. Problematiken är denna; människan involverar inte Gud i sökandet efter sig själv. Hon söker bara sig själv, identitetsprojektet blir därmed ett köpcenter av valmöjligheter. Tanken på att det finns en unik tanke med just hennes liv föresvävar henne inte. Hon kan välja, vad hon vill och hur hon vill och skaffa sig den identitet som för stunden känns bekväm. 

Om någon skulle försöka hindra hennes planer eller inte helt ut bejaka hennes projekt blir hon djupt  kränkt och väldigt skakad. Hon slåss med näbbar och klor för den bräckliga identitet som hon med stor möda och vånda byggt upp. Hon är ett klent svajigt träd, som hotas att när som helst vräkas omkull, rötterna är ytliga och svaga. Och det känner hon på sig, därav den oproportionella aggressiviteten när någon vågar ifrågasätta. Det finns en inre osäkerhet som inte tål ifrågasättande. Minsta antydan utlöser ett katastroflarm och all beredskap sätts in för att täta sprickorna i den bräckliga fasaden. Det är på grund av detta som det är omöjligt att föra en saklig diskussion. Ett annat perspektiv upplevs alltid som ett direkt hot mot den egna personen.

Är du däremot trygg i din identitet blir du inte alls lika provocerad och upprörd om någon skulle ifrågasätta den. Du vet vem du är, du vet vart du är på väg och du vet att du har ett oersättligt värde. 

En djup trygghet med rötter som bär upp hela trädet och som ger stadga i stormarna. 

Att lära känna sig själv, att bottna i sin identitet är att livsprojekt som inte kan göras på egen hand.

Gud är den som skapat mig och givit mig en unik identitet. Vill jag nå kärnan i mitt inre når jag endast fram dit tillsammans med Gud. Att lära känna Gud är samtidigt att lära känna sig själv. Det är en växelverkan, en vacker dans. 

Anledningen till de extrema uttrycken vi ser idag är att människan tappat det väsentliga verktyget för att nå sitt inre, samtidigt som hennes sökande efter vem hon är mer desperat än någonsin. 

Hon går vilse i den individualistiska labyrinten och gång på gång slutar vägen i återvändsgränder. Vilket leder till än mer desperation, än mer extrema uttryck för att finna sin identitet.

Ständigt måste identiteten manifesteras med flaggor och parader. Helst ska det vajas och viftas överallt, all osäkerhet ska jagas på flykten. Alla ska klappa i händerna och minsta lilla bibliotek och vårdcentral ska minsann HBTQ-certifieras. Det är sorgligt att se denna vilsenhet. Man har reducerat människans identitet till att enbart handla om sexualitet. Men människan är så mycket mer, så mycket större än så!

Är du trygg i den du är behövs inga flaggor och inga certifieringar.

Du har din identitet i Gud. Allt är dig redan givet!
Du har fått ditt värde från Gud.
Han har satt en krona på ditt huvud.