Det stora skalvet lämnade betydande sprickor.
Lösa delar, raserade murar.
Men jag samlade ihop.
Förband, lappade och lagade.
Efterskalven sänkte det lutande huset.
Skadorna oöverskådliga.
En röra av lösa bitar.
Min enda tanke:
Jag måste hålla ihop.
Och jag förde det samman.
Täckte över allt med cement.
Det höll ihop. Jo, jag höll ihop.
En rustning, tyngre för varje steg.
Men under den hårda ytan
blödande bitar, löst och trasigt.
Skramlande och gnisslande.
Hur ska jag nå fram?
Borra i cementen, meter för meter.
Hitta de skadande delarna vid liv.
Måtte det inte vara för sent.
tisdag 2 april 2019
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Orkar inte be säger du din sorg din längtan din ångest är bön i sig Din trasighet ett öppet sår Finns det en starkare bön Dina tunga suc...
-
I natten I utmarkerna bortom mina resurser bortom min kontroll Irrar vid gränstra kterna ödsliga vidder Utkastad Vantroget ser jag mig o...
-
Gryning Jordens andedräkt svävar över åkrar och ängar Sveper sin mjuka filt Slipar av det vassa och kantiga Solens milda varsamma strålar Oc...
-
"Under omprövning" En antologi om konst, kanon och kvalitet Antologin "Under omprövning" (red. Johan Lundberg) kommer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar