Antologin "Under omprövning"
(red. Johan Lundberg) kommer med det revolutionerande budskapet att skönhet faktiskt finns och att den har en avgörande betydelse för människan. Boken vänder sig starkt mot modernismen och en lämpligare titel hade varit något mer slagfärdigt som till exempel "Åter till skönheten" eller "Modernismens härjningar". Under omprövning låter lite ursäktande och vekt tycker jag.
Det har hur som helst varit otroligt befriande och välgörande att läsa boken, visserligen är vissa avsnitt tämligen tunglästa, särskilt om man inte är bekant med konst- och musikvärldens alla "kända" namn, vilket gör att det blir svårt att referera till de olika verken. Det är knappast en bok man läser på en eftermiddag, men budskapet som boken förmedlar ger mig hopp och fyller mig med glädje.
Bakgrund: Modernismens framväxt och kännetecken.
På Facebook har arkitektupproret mer än 60 000 medlemmar.
Det är alltså inte bara jag som funderar över varför det byggs som det gör nu för tiden, stora brutala byggnader i total avsaknad av harmoni och alla dessa märkliga konstutställningar där allt som provocerar höljs till skyarna. Hur blev det så här? Antologin ger en grundlig historisk genomgång och visar hur modernismen fick sitt genomslag och vilka drivkrafter som låg bakom.
Thomas Steinfeld skriver i sin text att modernismen har rötter i ockultismen och teosofin. Många författare och konstnärer tillhörde sådana läror under slutet av 1800-talet. Man ville nå fram till en total innerlighet och detta kunde man inte nå fram till genom den rådande konsten, nej, för att nå en högre sanning krävdes något annat. Det är här den abstrakta konsten kommer in i bilden, det man vill visa är helt enkelt för fint för att visas på ett traditionellt sätt. Det abstrakta ses som något högre och mer fulländat.
Detta synsätt ledde till att man till exempel inom konsten övergav figurativ målning, harmoniläran i musiken togs bort och i poesin plockades grammatiken isär och kvar blev otydbara brottstycken. Det finns alltså en teologi bakom modernismen.
Tidigare genom hela historien har skönheten varit ledstjärnan för allt skapande. Och det har varit en mycket god ledstjärna. Se bara på all fantastisk konst, litteratur och musik som har skapats genom århundradena! Modernismen kom med helt andra ledstjärnor; systematisering, rationalisering, banbrytande och chockerande, blev de nya att förhålla sig till. Och framförallt inget som överhuvudtaget påminde om traditionell konst och arkitektur. Man ville kapa trådarna bakåt och bryta sig loss från traditionen. Lojaliteten mot skönheten sågs som helt förlegad.
Förr lyste skönheten, nu var det konstnären som skulle
få lysa. Det är uppenbart att det inte minst hos många arkitekter fanns stora drag av egocentrism, man ville sätta sin prägel på staden, på nationen, ja på hela världen. Jämna det förgångna med marken och skapa något till sin egen ära. Just detta var utmärkande för arkitekten Le Corbusier som drev fram som en orkan över världen med sina projekt. I antologin skriver Thodore Dalrymple: "Le Corbusier byggde som om människor vore ormar eller ödlor."
Le Corbusier var sannerligen sin omänsklighet trogen i sina brutala byggnader som överväldigar och krossar den lilla människan. (Se byggnader av Le Corbusier, notera hans eget lilla mysiga sommarhus!)
Skönhetens betydelse
Modernismen förkastar alltså skönheten och hyllar det gränsöverskridande och det chockerande istället. Traditionell kultur ses som befläckad och omöjlig att vidröra. Modernismen berövar oss något väsentligt. I det abstrakta och disharmoniska förlorar vi nämligen något. Örat och ögat mister "sina trygga hållpunkter i fastlagda tonarter och centralperspektiv." skriver Camilla Lundberg. Jag tycker om det uttrycket: sina trygga hållpunkter. Vi berövades alltså våra orienteringspunkter och konsekvensen blir vilsenhet och rotlöshet.
Men det är betydligt mer än så som gått till spillo genom modernismens härjningar. Om man bara ska läsa någon text i antologin är det Roger Scruton. Han har förmågan att uttrycka vad skönhet är och dess betydelse på ett djupt existentiellt plan. Han menar att skönhet inte är något vi kan vara utan, vi behöver skönheten för att känna oss som hela människor. Skönheten visar oss evighetens ansikte. Upplevelsen av skönhet pekar "bortom denna värld, mot ett ´ändamålens rike´i vilket vår odödliga längtan och vår strävan efter fulländning får sitt svar."
Han menar att skönhet och helighet hänger samma och modernismen helt enkelt vanhelgar skönheten.
"Vanhelgande är ett slags försvar mot det heliga i ett försök att omintetgöra dess anspråk. I närvaro av det heliga prövas våra liv, och för att undfly denna dom förstör vi det som tycks anklaga oss."
Och är det inte så, att viljan att vanhelga det sköna är ett sätt att undkomma skönhetens brännande blick. En blick som kan vara både ljuvlig och outhärdlig. Ljuvlig om vi i vårt inre känner igen skönheten och hälsar den välkommen. Outhärdlig om vi förnekar skönheten. Vanhelgande av det sköna ser vi inte bara inom konsten utan allt vackert kan perverteras och vanhelgas; sexuell pronografi, dödens och våldets pornografi är ständigt närvarande i vår kultur.
Även Rob Riemen text finner jag mycket intressant. Att söka sanning, skönhet och godhet är att söka vår sanna identitet. Människans sanna identitet är baserat på en "livets grammatik" där vi finner frihet och sanning, vänskap och lojalitet, visdom och mod, kärlek och poesi..."
Riemen talar om vikten av att kultivera, odla sin själ. Att göra det som har värde för själen är att leva i sanning och endast detta leder till ett liv i frihet. Det tragiska är att i det postmoderna samhället kultiverar vi istället det meningslösa, vi vårdar och sköter det på alla tänkbara sätt. Och sedan förvånas vi över resultatet. Vi sår meningslöshet och skördar förvirring och ofrihet.
Vi måste komma ihåg att konst inte på något sätt är neutralt. Det förmedlar alltid något och skapar olika sinnesstämningar hos människan. Låt som exempel ta arkitektur eftersom detta är något vi dagligen påverkas av. Jag skulle vilja påstå att byggnader sänder ut budskap till oss. En brutalistisk postmodern byggnad säger oss att vi inte har något värde, att vår själ inte existerar, att vi hänsynslöst kan krossas när som helst. Medan en vacker byggnad sänder ut värme, harmoni och trygghet. I sin skönhet pekar byggnaden oupphörligen mot eviga och bestående värden
Jag tror att skönhet och strävan efter skönhet alltid hänger ihop med sanning. Sanningen om oss själva och om livet. Skönhet får oss att lyfta blicken, att vilja sträva mot något mer, mot det som är vår innersta längtan. I skönheten ser vi en glimt av det fullkomliga och det slår ann en sträng i vårt inre, en igenkänning.
Sann skönhet består genom alla tider, eftersom den inom sig bär det fullkomliga. Sann skönhet talar och är levande.
.Jag har ofta undrat vad som finns i människans inre när man ritar dessa brutala byggnader. Jag tänker att det som rör sig inom en arkitekt är det som sedan kommer ut på ritbordet, hur mörkt är det då inte i den moderna arkitekters inre! Kaos, disharmoni, fulhet, skevhet och viljan att härska, det är det vi ser runt omkring oss idag. En illa målad tavla kan vi undvika att titta på - det är ingen som tvingar oss att gå in på en konstutställning- men ett illa ritat hus mitt i staden kan vi inte undvika, det är varböld som gång på gång stör vårt sinne. Jag är övertygad om att dålig arkitektur påverkar oss och tränger in i oss. In i tanken, in i själen.
Modernismen må dra fram som en ångvält, skränande och oövervinnerlig, men skenet bedrar. Skönheten finns, om än gömd, som en underjordisk ständigt strömmande källa. Att odla sin inre trädgård, att göra den skön är vår främsta livsuppgift. Då sker en stilla genomgripande revolution. Att känna igen skönheten och att kultivera den är av avgörande betydelse för individens och samhällets utveckling.
Skönhetens återkomst
Skönheten blev jagad på flykten, hånad och bespottad.
Ut i de stora skogarna fick hon söka sig för att undkomma.
Hur ska vi finna henne igen?
Hur ska vi locka henne tillbaka?
Är hon då alldeles försvunnen?
Nej, ty även i de mörkaste skogarna skiner och lyser det ännu kring hennes hår.
En ledstjärna att följa.
Han skrev:
“Skönheten ska frälsa världen.”
Och jag tror honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar