Tunnklädd

Säg mig, varför var hon så tunnklädd?
Skira, lätta luftiga tyger, böljande som ett rågfält i vinden.
Barhudad och barfota stod hon där.

Hon gick ut för att möta sommaren, i all sin glädje och fägring.
Hon gick med öppna armar, i tillförsikt, med solskenet som en krans kring sitt hår.
Ogrumlad och oskuldsfull, klar som en skogstjärn.

Hur skulle hon kunnat ana?

När den stålgrå himlen kastar ner de första flingorna, lyser vantron i hennes ögon.
Förvirrad, förvånad, förskräckt.
Inte ens när stormen drar och sliter i henne är hon förmögen att fatta det ofattbara.

Värnlös står hon kvar, barfota i snön ur stånd att skydda sig.
Vad skulle hon skydda sig med? Hålla upp sin stråhatt mot vinden kanske?
Ensamma isnätter med värkande kyla, där målet ligger en minut fram i tiden.
Överleva.
Illa rustad var hon, så illa rustad.

Hon gick ut för att möta sommaren,
vintern kom henne tillmötes.