Vad gör man som människa när man bryts ner tills ingenting finns kvar? Vad gör man när man faller handlöst schakt efter schakt? När det lilla hopp som ändå finns kvar brutalt dras upp med rötterna, vad gör man då?
Författare har ett poetiskt språk som verkligen tilltalar mig och får mig att se saker ur ett nytt perspektiv. På ett plan är det en enkel bok att läsa, språket flyter på och det är inga krångligheter, samtidigt är budskapet omöjligt att helt famna. Helt enkelt därför att inför lidandets problematik finns inga enkla färdiga standardsvar.
På ett ställe i boken skriver hon om våra rent mänskliga behov. Det vi lider brist på och saknar kan bli vägen hem. Hon jämför med den förlorade sonen som lider brist på något så grundläggande som mat. Det är inte hans andliga behov som leder honom hem till Fadern, inte hans djupa längtan efter att försonas, utan basala behov som mat och skydd. Väl hemma möter honom Fadern och mättar honom både andligt och kroppsligt.
Och jag tänker att våra basal behov kan bli en språngbräda rakt in i Guds famn. Det vi lider brist på kan bli den öppning som för oss in i Guds närhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar