The Swedish theory of love

"The Swedish theory of love" är en film som beskriver individualismens fruktansvärda pris i Sverige.
Det är en deprimerande bild som målas upp. Den ensamma människan som gått vilse i individualismens labyrint och som inte finner någon väg ut. Vi blir mer och mer oberoende och "fria" och samtidigt mer och mer ensamma.

Självklart kan man tycka att filmen enbart fokuserar på det negativa med individualismen och att bilden blir för extrem och onyanserad, för i ärlighetens namn så finns det ju flera positiva saker med att kunna leva ett självständigt liv. Att slippa leva kvar i en familj som är destruktiv, att faktiskt ha möjlighet att försörja sig själv även som kvinna och att själv få bestämma över viktiga saker i ens liv. Det är betydelsefullt och värdefullt.
Med det sagt kan man ta till sig filmens budskap; drivs individualismen för långt blir vi främlingar för varandra. I vår strävan efter oberoende till varje pris, hamnar vi tillslut i isolering och ensamhet. Vår frihet blir aldrig den lycka som vi så innerligt längtar efter.

Detta är ingen recension av filmen utan ett försök att samla mina egna tankar och reflektioner.

Så ensam människan är med bara sig själv som livsprojekt, så oändligt ensam. 
Självständighet och oberoende berövar människan hennes förmåga att umgås och därmed hennes förmåga att skapa sann gemenskap, som är hennes djupast längtan. Hon tror hon skapar frihet och lycka genom att kapa alla banden, men hon skapar en ogästvänlig ödemarken som är outhärdlig att leva i. 

Att vi inte skulle behöva varandra är en fasansfull lögn, som tyvärr nått djupt in i det västerländska och i synnerhet det svenska samhället. 
Lögnen säger att vi klarar oss själv, att vi inte behöver andra människor, att de bara är en belastning, en börda som vi måste göra oss av med för att kunna börja leva.
Lögnen säger att sårbarhet och svaghet är något vi omsorgsfullt måste dölja och skämmas för. Vi tillåts inte se att det är just där i sårbarheten och skammen som gemenskap kan skapas. I den svarta mörka myllan som tycks så ful och smutsig, just där kan fröet börja gro och hämta sin näring, men vi får lära oss att dölja och täcka över. Och så missar vi alla möjligheter att låta någon komma nära, vi missar möjligheten till gemenskap.
Lögnen säger att beroende per definition är något dåligt och förkastligt. Vi luras att tro att vi kan vara oss själva nog, vi blir vår egen gud som aldrig kan ge oss den tillfredsställelse vi längtar efter.

Vi blir främlingar inför oss själva och inför andra. Och vi finner inte vår plats i tillvaron.
Vi jagar vårt självförverkligande i allt snabbare takt, kanske här eller där står det att finna? Men vi söker på fel ställen och därför når vi aldrig fram.

Ett samhälle utan Gud förlorar sakta men säkert förmågan till gemenskap, hon fråntas det som hennes kropp och själ är skapad för. Hon fråntas möjligheten att nå sin sanna identitet. Den kan bara uppnås i mötet med Gud och med andra människor. Vi blir till i blicken, i leendet, i mötet med den andre. Vi får hjälpas åt att skapa varandra och försiktigt mejsla ut det sanna jaget. Vi får vara Guds medskapare.

Inget värdefullare och inget vackrare finns än djup sann gemenskap med Gud och med människor. 
Gud är ju i sig själv gemenskap!
Och det är dit vi är kallade, in i denna gemenskap! 
Vår djupaste längtan möter här sitt fulla svar.