Sanningens återkomst? Om fake news och populism.

Den senaste tiden kan man om man följer medierna få intrycket av att sanningen är på frammarsch. Härligt eller hur? Är det en sanningens renässans vi ser, en soluppgång för det sanna och rätta?
Det talas om falska nyheter och att vi måste stå upp mot desinformation. Det talas också om tvingande åtgärder om inte sociala medier inför någon slags kontroll.

Varför denna plötsliga längtan efter sanningen kan man fråga sig. Vid en första anblick kan det tyckas som något positivt och upplyftande, ropet efter sanningen, men vid en närmare granskning så står det ganska klart att syftet är något helt annat.
Som jag ser det är syftet att man vill behålla kontrollen över informationsflödet och på så vis kontrollera den stora massan. Det handlar som alltid om makt och pengar. Den som kontrollerar medierna kontrollerar massorna.
Internetrevolutionen har gjort att människor kan ta del av information på ett helt nytt sätt. Människor kan bilda sig egna uppfattningar, de kan ta del av information som aldrig publiceras i MSM. Detta rubbar hela maktbalansen och ses naturligtvis som ett hot. Människor som vill tänka själva och som inte vill bli styrda har alltid varit ett hot mot eliten.
Så hur råder man bot på detta? Jo, genom att lansera begreppet fake news! (Självklart har fenomenet funnits långt tidigare.)
Begreppet fake news är väldigt användbart för att kunna fortsätta kontrollerna vad folk ska tänka och tycka. Informationen och nyheter som inte faller eliten i smaken stämplas helt enkelt som fake news och på så sätt trollar man bort den informationen och även all kritik mot de styrande. De som då fortsätter tro på fake news klassas som dumma i huvudet, foliehatter och faktaresistenta. Och vem vill vara det?

Det är tydligt att människor idag i allt högre grad hämtar information från andra informationskanaler än de etablerade. Anledningen är naturligtvis att man är besviken över hur nyheter och information framställs i MSM. Det är mer regel än undantag att informationen är kraftigt vinklad och även osaklig, opartiskhet är något man bara kan drömma om. Så att folk nu vänder sig bort från detta är helt naturligt, för man vill veta och förstå vad som händer. Man vill inte bli uppfostrad och påtryckt ett visst sätt att tycka och tänka. De etablerade mediernas vinklade nyheter och förtigande av händelser slår nu tillbaka, som man bäddar får man ligga. De har helt enkelt inte gjort sitt jobb, tyvärr.

Det är intressant i sammanhanget att notera att de som tidigare var de starkaste förespråkarna för ett relativistiskt och postmodernt synsätt, nu är de som ropar högst efter den förlorade sanningen.
Den naturliga följdfrågan blir om de faktiskt menar att det finns en objektiv sanning. Om vi ska tala i termer sant/falskt så måste det finnas en objektiv sanning. Då börjar det bli intressant på riktigt! Vad är då sanningen om hur vi ska leva våra liv? Vilken religion vi ska tillhöra? Vilken moral vi ska omfamna? Finns det sanningar på dessa områden också?
Att helt plötsligt börja tala om sanning i en postmodern kultur är inte okomplicerat, en rad följdfrågor måste då ställas. Och sist men inte minst: vem ska bestämma vad som är sanning?
Detta är en oerhört viktig fråga! MSM har villigt tagit på sig den uppgiften i samarbete med den styrande makten, en oerhört farlig kombination.

Jag menar att det finns en objektiv sanning, men att nå fram till den är oftast en lång process. Många gånger är det knappast glasklart vad som är sanning och då behövs diskussioner, olika infallsvinklar, en pågående debatt där olika röster tillåts att höras. Framförallt krävs det ödmjukhet och villighet att ändra sin ståndpunkt. Vi måste komma ihåg att det som är dagens sanning kan bli morgondagens lögn. Detta ser vi inte minst på det vetenskapliga området. Hur många vetenskapliga sanningar har inte fått omvärderas eller helt skrotats genom historien? Och politiska händelser, hur ofta har det inte efter en tid framkommit helt andra uppgifter om vad som egentligen hände.
Återigen, vi vet inte allt, vi vet ganska lite egentligen och då är det passande med en viss ödmjukhet.

Idag utmålas populismen som den stor faran, det är knappast en tillfällighet. Detta är ytterligare ett sätt att kontrollera vad människor ska tycka och tänka.
Människors oro över den rådande samhällsomvandlingen förringas och förminskas. All kritik ska tystas, kosta vad det kosta vill. Passar inte informationen eliten så är det populism!
Till och med de som påtalar brister inom välfärden och vården utmålas som populister. Det avfärdas som skrämselpropaganda och därmed inget man behöver diskutera. 
Populiststämpeln börja nu användas lika flitigt som den slitna rasiststämpeln. (Kanske för att folk börjat genomskåda rasiststämpeln.)

Jag tror att det är en förödande utvecklingen om vi inte kan diskutera en brännande fråga utan att det blir klassat som populism. Vi måste också kunna diskutera nyhetshändelser på ett konstruktivt sätt. Självklart finns det information som är helt igenom lögn, det är ju uppenbart, men återigen, vem är det som ska sortera ut och avgöra vad som är sant och vad som är falskt?
Den utveckling som vi ser idag pekar mot att det knappast kommer var den enskilde individen som får avgöra detta, utan avgörandet kommer att ligga hos den styrande eliten.

För vidare läsning om man så vill!
http://kvartal.se/artiklar/eliten-som-forsvann