tisdag 31 januari 2017

Underkastelse av Michel Houellebecq

Romanen handlar om hur Muslimska Brödraskapet vinner valet i Frankrike år 2022. Övergången till ett muslimskt styre går förvånansvärt smidigt och utan något större tumult. Visserligen är landet först i chock, men anpassar sig otroligt snabbt till det nya.
Upplysningsidealen som länge varit vägledande och självskrivna sviks snabbt och hamnar på soptippen, allt i toleransens namn.

Kanske är skildringen inte helt trovärdig, men med tanke på hur snabbt man i Sverige övergivit självklara värderingar på väldigt kort tid, så är scenariot inte helt otänkbart. Skilda badtider, barnäktenskap, småflickor med slöja, etc var för inte så länge sedan helt otänkbart.


Boken kan läsas på många olika sätt, personligen tyckte jag mig i huvudpersonen Francois se en spegling av det moderna västerländska samhället och dess förfall.


Francois undervisar på universitetet och är en desillusionerad man utan några egentliga ambitioner. Det han lever för är den sexuella njutningen han får av olika studentskor, relationer som är kortvariga och ständigt följer samma mönster. Alkohol skänker också en viss tillfredsställelse. Det finns dock en underliggande längtan efter något mer, men det är bara viskningar. Han beger sig en kort tid till ett kloster. För att finna något? För att komma i kontakt med den inre viskningen? Han avbryter dock klostervistelsen, han fann inte det han kanske sökte. 

Vid ett besök i Rocamadour inför den svarta madonnan är det ändå något som tycks hända inom honom, men han tappar kontakten. Och det är med sorgsna steg han går ner för trapporna. Han nådde inte ända fram.

I boken beskrivs Francois förfall, både moraliskt och kroppsligt. Han bekänner sig inte till några fasta värden, njutning är det enda som betyder något. Han får eksem och blåsor och "tillståndet förvärrades av ett svampangrepp, orsakat av parasiter som passade på att tillfälligt kolonisera det berörda området".

Han lider också av västvärldens vanligaste sjukdom, ensamheten. Han har dålig kontakt med sina föräldrar. När modern sedan dör sörjer han inte det minsta.

Francois liv kan tolkas som en spegling av västvärlden som har gått vilse och befinner sig i fritt sönderfall. Vi försöker hitta det vi förlorat, väcka liv i den rykande brasan, men när vi sträcker oss bakåt och vill återuppliva det som en gång var kommer genast anklagelsen om bakåtsträvare och moralism. Nationalismen är ett försök att blås liv i det som en gång var, men allt man lyckas åstadkomma är en uppblåsbar hoppborg som när som helst kan punkteras och skrumpna ihop. De krafter vars mål är nationernas upplösning är för starka och nationalismen har inget att sätta emot.

Det konstateras i boken att familjens och den traditionella moralens återkomst är en omöjlighet, den vägen kan ingen ge sig in på

"utan att bli stämplade som reaktionärer eller rentav fascister av de sista sextiåttorna, dessa döende progressiva mumier som torkat ut rent sociologiskt men förskansat sig i sina mediafästningar varifrån de fortfarande kunde slunga ut sina förbannelser om tidens ondska..."


De enda som kan ge sig in på den vägen utan att riskera något är Muslimska Brödraskapet, eftersom de är skyddade mot all kritik bakom antirasismens rustning. Och denna möjlighet tar dom tillvara fullt ut.


Västvärlden har under lång tid medvetet kapat trådarna bakåt, kopplat loss från alla förtöjningar. Stigarna bakåt är igenvuxna, de sedan århundraden upptrampade stigarna är knappt skönjbara längre. Vi hittar helt enkelt inte det vi söker efter. 

Vi vill vara autonoma, kasta av oss alla ok, vara fria och självständiga.
Och ändå kan vi inte leva utan något mer!
Det vi ser är en civilisation famlande och stapplande i blindo sökande efter det förlorade. 
Det är som om människan måste ha en tro, liksom andningen är en självklarhet, utan den dör vi. Den ateistisk materialistiska västvärlden är en illusion som nu upplöses inför våra ögon. Projekt "Gud finns inte" är dömt att misslyckas. Något annat kommer alltid istället. 
Vi måste andas. 

Är det detta som är bokens budskap, att det moderna västerlandet är vilset utan tron på en Gud? Och att det per automatik måste komma något annat. Jag tror inte att boken är islamofobisk, utan mer ett konstaterade; utan en tro på Gud kommer något annat, materialism, islam, New Age etc


Intressant är också att mycket i boken kretsar kring 18oo-tals författaren Huysman, som Francios skrivet en doktorsavhandling om. Husyman blev i slutet av sitt liv bekännande katolik. Han nådde fram.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar