Våga prata om de svagbegåvade i skolan!

Det finns många märkligheter i skolans värld. Något av det märkligaste är att alla elever antas vara i princip lika konstruerade och med samma möjligheter att nå de högt uppställda målen. I de fall där eleverna inte når målen beror det på den tråkiga och oinspirerade läraren, (skicka hen på en studiedag om entreprenöriellt lärande och lite formativ bedömning) alternativt att eleven fått för lite stöd och uppmuntran. Sällan eller aldrig hör man idag att det kan tänkas bero på elevens bristande intellektuella förmåga, att eleven helt enkelt inte har kapaciteten för att nå målen.

Själv jobbar jag i skolans värld men inom särskolan, där är det helt naturligt att elever har olika förmågor och alla är helt medvetna om att de som går på särskolan har ett IQ-värde under 70. Eleverna har sina begränsningar och det är som det är. Naturligtvis gör vi allt vi kan för att varje enskild elev ska komma vidare och utvecklas, men har man en lindrig utvecklingsstörning så finns det helt enkelt en gräns för vad man kan klara av. Med vissa elever ser vi en fantastisk utveckling med våra mått mätt, medan med andra får vi tyvärr konstatera att de troligtvis inte kommer att komma så mycket längre.

Och det är om denna gräns som jag vill att vi ska tala mer om! Alla elever oavsett skolform har en gräns och den gränsen ser olika ut för olika elever. Det är vansinnigt att inbilla elever att de kan nå ett mål som de faktiskt inte har förutsättningarna för att nå. Har de inte den intellektuella förmågan så är det helt enkelt en omöjlighet! Det är betydligt enklare att se detta inom idrottens värld. Det är uppenbart för var och en att en vältränad man med långa ben har betydligt bättre förutsättningar för längdhopp än en överviktig man med korta ben. Visserligen kan den överviktige träna och på så vis skapa bättre förutsättningar, men benen är och förblir korta och ingen skulle komma på tanken att säga till honom att du kan nå lika långt som den andre mannen. Den kortbente mannen har helt enkelt sina fysiska begränsningar.
I idrottens värld är det helt självklart att väga in de fysiska möjligheterna och begränsningarna.

Det är svårare i skolans värld. För det första är det sällan som det syns på en elev vilken intellektuell förmåga hon besitter och för det andra finns det ingen plan för de elever som helt enkelt inte kan nå målen.
För mantrat är att alla kan nå målen bara de får rätt stöd! Detta är inte sant och ett stort svek mot de elever som faktiskt saknar förmågan. Det är också ett svek mot alla lärare som sliter sitt hår för att få elever godkända och som tyvärr alltför ofta (tror jag) låter elever passera trots att de egentligen inte nått målen.

Om man ser på en normalfördelningskurva över IQ, (jag är medveten om att det inte bara handlar om IQ för att lyckas i skolan men det har dock en ganska betydande roll) ser vi att det finns ett relativt stort spann mellan ca 70-85. Denna grupp brukar kallas svagbegåvade, en grupp som inte har rätt att gå på särskolan men som har stora svårigheter att klara den vanliga skolan. Dessa elever utreds här och där och man försöker på alla möjliga sätt komma på en förklaring till varför de inte lyckas i skolan. De tillskrivs ofta olika bokstavsdiagnoser och så tror man att det är där problematiken sitter. Jag tror inte att det alltid är hela sanningen, kan det vara så att rotproblemet bottnar i att de är svagbegåvade?




Förr i tiden när inte alla gick i skolan var det självklart att prata om intelligens, de elever som hade "läshuvud" uppmuntrades att studera vidare. Idag ska alla gå på gymnasiet och helst även universitetet. Vi lever i ett otroligt avancerat och krävande samhälle. Om du ska passa in ska du ha en gedigen utbildning, vara socialt kompetent och dessutom helst vara snygg också! Det finns få enkla jobb att söka idag, vilket innebär att en stor grupp människor inte har någon plats i dagens samhälle.
Detta tror jag är en av anledningarna till att man inte pratar om de svagbegåvade i skolan för vad ska man göra med dem? I vårt samhälle är det väldigt tydligt att människor har sitt värde i jobbet. Lyssna bara på politikerna; det är jobben och jobben. Arbetslinjen talar sitt tydliga språk.
Om nu värdet sitter i att jobba, vad har då de svagbegåvade, som kanske aldrig kan få att jobb för värde?

Vi måste våga prata om de svagbegåvade och vi måste se att alla människor har ett oersättligt värde oavsett arbetsförmåga. Vi måste komma bort från att koppla samman intelligens och människovärde och på något sätt se till att dessa människor inte utestängs från samhället. Jag har inga självklara svar på hur, men ett första steg är att inte värdera teoretisk kunskap högre än praktisk.

Den svenska skolan kommer troligtvis att få en större andel svagbegåvade elever framöver. Jag tänker på alla migranter som kommer till Sverige. Detta är en väldigt het potatis som ingen vill ta i. Man måste ha klart för sig att många som kommer har ytterst lite skolbakgrund och det är troligtvis svårt att ta igen allt det man har missat. Att ha vuxit upp i länder med svält och fattigdom går inte obemärkt förbi, långvarig undernäring och bristande stimulans kan leda till nedsatta förmågor. Även infektionssjukdomar kan påverka hjärnas utveckling negativt.  http://www.1177.se/Skane/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Utvecklingsstorning/
Att olika länder har olika IQ borde egentligen inte vara något märkvärdigt, men det är och förblir ack så känsligt. https://sv.wikipedia.org/wiki/IQ-skillnader_mellan_v%C3%A4rldens_l%C3%A4nder

(Ser nu att sidan är borttagen! Tidigare fanns det en karta med olika länders genomsnitts-IQ, men det är tydligen för kontroversiellt att visa idag. Hur som helst finns det en skillnad på gruppnivå mellan olika länders genomsnitts-IQ) 

Anledningen till att det är så känsligt är återigen att man kopplar samman det med människovärdet, vilket är djupt tragiskt. Man är rädd för kopplingen till rasbiologi och det med all rätt. Så istället för att kunna prata om det så låtsas man som att alla har samma IQ, för alla ska vi ju ha samma förutsättningar.

Jag tror att det är hög tid att skolan och politikerna lyfter frågan om de svagbegåvade i skolan. Vi måste våga se verkligheten som den är och inte som vi skulle vilja att den var. Redan nu finns det alltför många ungdomar och unga vuxna som står utanför samhället, de klarar inte skolan och de får inga jobb. Det är som sagt troligt att denna grupp kommer att öka i framtiden. Görs inget kommer detta skapa oerhörda lidanden och frustration för de elever som gång på gång får uppleva misslyckanden på misslyckanden.
Ett samhälle med en alltför stor grupp som känner sig utanför samhället och inte delaktiga, leder till ökade polariseringar och i slutänden ett instabilt land.

Vidare läsning:http://www.svd.se/de-svagbegavade-ar-tabu-i-skolan