Stressig månad

Maj och början av juni är visst de stressigaste månaderna på året. Jag läste en artikel om det i DN,
trebarnspappan Håkan Smith beskriver där hur han kämpar på för att hinna med alla barnaktiviteter. Det är familjepicknickar, uppvisningar och avslutningar. Föräldrar slår knut på sig själva för att kunna vara med på allt. I en artikel på Newsmill är Helene Öberg inne på samma spår.

Jag kan bara instämma, det är mycket, väldigt mycket. Idag kom stora pojken och frågade om jag kunde fixa en kaktusdräkt till honom. Dom skulle ha teater i skolan. Jo, jo, kaktusdräkt snor man väl ihop på en liten stund. (Hur i hela världen gör man taggarna!?)
Men det behöver ju inte vara för mycket. Man måste se till att det blir hanterbart. Om man nu tycker att det är så svårt att hinna med allt varför går man då på allt? Det finns ingen lag på att man tex måste gå på alla föräldrarmöten. Med fem barn har jag lärt mig att prioritera. Det är bvc-besök, tandläkarbesök, föräldrarmöten, utvecklingssamtal, uppvisningar, avslutningar, matsäckar osv. Det finns inte på kartan att jag eller min man skulle kunna vara med på allt. Då gäller det att prioritera. Föräldrarmöten har vi konsekvent skippat, man får ju ändå en lapp om vad som togs upp. Jag säger inte att föräldrarmöten är oviktiga, men det gäller som sagt att prioritera.
Matsäckar görs mycket enkelt; smörgåsar med pålägg, lite yoghurt och en frukt, alternativt rester från kvällsmaten. Det räcker, dom överlever, tro mig. Ibland när jag bläddrar i föräldrartidningar och läser om recept på matsäckar blir jag helt matt. Jag skulle inte för mitt liv stå och konstla till det så där!
Under terminen är det ofta ett par uppvisningar, jag ser till att gå på en för varje barn. Det är inte rimligt att springa på alla.

Jag förstår som sagt att det är mycket för föräldrar, men välj ut det viktigaste och lämna det andra. Du är inte en sämre förälder för det! Jag brukar också fråga barnet vad hon/han helst vill att jag är med på. Vissa saker vill kanske inte ens barnet vara med på, utan det är vi föräldrar som tror att det är så viktigt, så fråga alltid!