Någon att luta sig mot

Och jag som trodde att jag kommit upp för denna backe, men nej så var det inte.
Vi fick influensan för ett tag sen, hela familjen utom lilltjejen. Alla tillfrisknade relativt snabbt. Jag också trodde jag, men sen var det dax igen, feber och ont i hela kroppen.

Och då ville jag inte mer, orkade inte mer. Jag låg i sängen när hon skickade sms:et,
"Du får luta dig mot Herren..."
Och då kom tårarna. Vad jag behöver någon att luta mig mot!
Säg att du står vid min sida, säg att du står där så att jag inte faller.

Jag släpar mig iväg till affären. Jag har ingen feber längre men benen är utan kraft, och jag håller hårt i kundvagnen som en annan rullator. Men när jag böjer mig ner för att ta upp mjölkdunkarna måste jag släppa vagnen. Jag får i alla dunkar, sen griper jag snabbt tag i vagnen igen. Jag sniglar mig vidare genom hela affären, även om jag bara handlar det nödvändigaste så blir det en hel del.
Visst var du med mig, så att jag orkade?
Jag lastar så mycket jag kan på cykeln, åker hem med allt och cyklar sedan tillbaks för att handla mer.

Det är så motigt när det bara fortsätter uppför. Jag tycker att vi har haft mer än nog med uppförsbackar de senaste åren, uppför, uppför bär det. Och stenigare och stenigare blir det. Men tänk vilken fantastisk utsikt det måste vara där uppe!
Om man nu någonsin kommer upp...


Uppdatering:
Jag var på vårdcentralen igår i en och en halv timme! Det var en noggrann undersökning, det lyssnades,stacks,klämdes och kändes. Och sen kom domen: lunginflammation.
Sen var det bara att hämta ut antibiotika och stappla hem till sängen.