Bygg för barbapapor!

Detta inlägg var tänkt att bli ett radioprogram, men det passade inte riktigt in tyckte producenten, så jag lägger upp det här i stället.

(Bara så att ingen blir ledsen eller sårad; detta inlägg handlar inte om människorna som bor i förorten. Det handlar om husen. Alltså inte människorna. Jag har flera vänner som bor i förorter och miljonprogramområden och har själv bott i Kista.)

Min mamma och pappa träffades i Lund. Mamma bodde i det vita gamla huset vid Botulfsplatsen, då ett fallfärdigt ruckel, nu ett k-märkthus, varsamt renoverat och omhändertaget. När jag står där vid busshållplatsen försöker jag se mamma framför mig i kortkort kjol och stora glasögon och så pappa på språng i vita jeans. Det känns märkligt att veta att dom sprang omkring här på Lunds gator. Men sen flyttade dom till Stockholm och hamnade i en förort. Och mamma grät.

Hon grät när hon såg Tumba och Huddinge och alla de fula gråa höghusen. Hon grät när hon såg lervällingen där deras nya hyreshus höll på att byggas. Lilla mamma jag förstår att du grät. Hur kunde ni flytta från Lund, denna vackra stad där varje hus är en personlighet!

Visst, Stockholm är en vacker stad, men det flesta bor ute i en förort, som är så lagom vacker! Har du åkt röda linjen ut mot Norsborg någon gång. Gör aldrig det! Du kommer att bli deprimerad innan resan är slut och få knapra prozac resten av livet! Ju längre ut på linjen man kommer ju värre blir det och någonstans vid Fittja vill man bara gråta. Tunga slitna höghus som stelnat i ångest.

Men vad är fult och vad är vackert? Vi får lära oss att det är något väldigt individuellt och att man egentligen inte kan säga att något är fult eller vackert, utan att det är en individuell upplevelse. Men jag har svårt att tro att det är så, visst smaken är olika, men jag tror ändå att det finns saker som är vackra för alla och saker som är fula för alla.
För ett par år sedan kom en avhandling från Lunds universitet som hette “Värdering av stadsmiljöer”. I avhandlingen menar Lena Steffner att de känslor som väcks av en viss miljö inte är så individuellt som man kan tro. Överlag kan man se att medeltida bebyggelse, stenstaden i ett rutnätskvarter och trädgårdsstadsmiljöer ger flest positiva känslor. Den optimala staden ska alltså vara ordnad, ha byggnader med historia och ha grönområden. De områden som upplevdes som mest negativa var miljonprogrammens förorter.

Ja, miljonprogammens förorter är ett gigantiskt misslyckande. När man byggde dom måste man totalt ha bortsett från att människan är mer än bara en kropp. Hon har en själ också som påverkas av sin omgivning, som påverkas av om något är vackert eller fult.

Alla ni som nu ritar, bygger och planerar, snälla tänk på alla människor som ska bo i huset. Och tänk på alla som ska gå förbi det och se det år efter år. Miljoner människor som kommer att bli lite gladare eller lite tyngre om hjärtat. Tänk på hur huset kommer att åldras, hur kommer det att se ut om 50 eller 100 år?
När jag ser de gamla husen i Lund kan jag inte låta bli att tänka på hur många av dagens hus som kommer att bli så gamla. Vad byggs idag som kommer att stå kvar och vara vackert om flera hundra år? Inte mycket förmodar jag! Man kan ju inte ens bygga hus som står i ett par år utan att de börjar mögla!

När jag var liten älskade jag boken "Barbapapas nya hus" och jag älskar den fortfarande! Jag vet inte hur många gånger jag har läst den för barnen! Barbapapornas fina gamla hus rivs av de elaka grävmaskinerna och dom hamnar i ett nybyggt miljonprogramsområde. Där sitter dom intryckta i en lägenhet. Men de nya moderna lägenheterna är inte gjorda för barbapapor, så dom bestämmer sig för att vandra vidare. Och på en vacker kulle bygger dom ett eget underbart hus! Ett hus som passar dom, gjort av barpapapor. Här finns harmoni, här finns skönhet!

Vad jag önskar att alla som planerar och bygger hus skulle bygga för barbapapor, tänk om dom kunde bygga för människor med kropp och själ!