Att inte veta vägens längd och inte veta vägens möda eller riktning. Att inte ens veta om jag kommer fram. Kanske är detta den sista branten att ta sig upp för, kanske vägen jämnas och planas ut efter detta. Kanske är det så. Eller är branten brantare och berget högre än jag kan föreställa mig. Jag vet inget om detta. Jag vet inte var nästa rastplats finns, vet inte hur länge jag ska gå hungrig. Kanske är vilan inom räckhåll, kanske det finns en grönskande dal bortom detta berg. Men inget vet jag. Jag går på okänd väg, mot okänt mål.
Han sa till mig att någon skrivit något om hur falluckan framför fötterna ständigt förvandlades till fast mark. Måtte det vara så, att det mörka hålen framför mig på vägen fylls igen och blir till säker mark, bara jag sätter ut min fot och vågar ta ännu ett steg. Ja, måtte det vara så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
“Västerlandets nederlag” Emmanuel Todd Medias ofta enögda analyser är både frustrerande och skrattretande. Därför var det med stort intres... -
Det är detta endast detta skönheten kallar mig till Blommande grenar om våren Havets rullande vågor Kvällshimlens outsägliga färger Ögats...
-
Tankar efter fastereträtt Fikonträdet Hugg ner tålamodet slut Utan frukt inget existensberättigande Trädgårdsmästaren ber bevakande låt st...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar