Tungt stenhjärta

Jag ser att han är ledsen och arg när han kommer gående över gården och när vi kommer in sätter han sig i trappan. Tårarna bränner i hans ögon och så kommer allt; hur han blivit retad och påhoppad, hur han försökt att inte bry sig men att det inte hjälpte, dom bara fortsatte. Mest var det en kille som var ny på gården och dessutom yngre än honom.
Jag sitter bredvid och med armen om honom. Jag frågar och lyssnar. Han säger att han ju inte är så tuff, men han brukar inte bli retad och verkligen inte av någon som är yngre!

Vi sitter där en lång stund.
När han gått och lagt sig vill han krama mig en extra gång. Jag frågar honom om det gjorde ont i hjärtat när han blev retad.
Ja, säger han, det kändes som sten i mitt hjärta. Mamma varför känns det så?
Jag kramar honom igen, alltmedan en tår hastigt rinner på min kind och jag säger att jag vet precis hur det känns, ont och tungt. Men varför?
Ja, varför känns det så? Jag vet inte mitt barn! Kanske för att hjärtat är oskyddat och sårbart, kanske för att hjärtat är ömtåligt och vackert.
Jag viskar i hans öra att han är älskad, älskad av mig och älskad av Gud.