När hon står där i gräset och blåser på sin första maskrosboll är det som en bild.
Jag stannar upp och ser en barndom fångad i denna scen.
Hon är lika mjuk och dunig, håret är redan solblekt, nästan vitt.
Maskrosfröna flyger lätt i vinden som en påminnelse om hur flyktig barndomen är.
En kort liten tid är du hos mig min lilla maskrosboll.
Jag vill hålla dig och klappa ditt duniga och mjuka huvud.
En kort liten tid får jag hålla dig tätt intill mig, nära, nära,
innan vinden tar tag i dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
Det är detta endast detta skönheten kallar mig till Blommande grenar om våren Havets rullande vågor Kvällshimlens outsägliga färger Ögats...
-
“Västerlandets nederlag” Emmanuel Todd Medias ofta enögda analyser är både frustrerande och skrattretande. Därför var det med stort intres... -
Att växa i helighet Ibland i klara stunder ser jag alla förspillda tillfällen, så ofta de runnit mig ur händerna. Om och om igen har de lagt...
Helt betagande och underbar bild - får mig att tänka på Harry Martinssons "Nässlorna blomma"
SvaraRadera& Vilde Villes "Din stund på jorden".
KRAM från morfar o mormor hänger med.