Att dela de små ögonblicken

Jag var på småbarnsteater idag på bibblan med lillkillen och lilltjejen.
Det var så härligt att se hur dom blev helt uppslukade av pjäsen! Härligt att höra deras skratt och sen se deras förskräckelse när ägget som det bråkades om plötsligt föll i golvet och gick sönder och sen lättnaden när det blev uppstädat och allt blev bra igen! Och så såpbubblorna som blåstes över dom!
Jag njöt så av att se deras inlevelse och fullständiga närvaro.
Det var flera barn där, många dagisbarn som också var helt inne i pjäsen och jag undrade om inte deras mammor och pappor hade velat se deras härliga ansikten. Jag kände sorg över att dom inte valt att dela detta med sina barn. Förstår dom inte hur mycket fint dom missar på en dag, på en vecka, på ett år!? Som aldrig någonsin kommer tillbaks igen?

Lilltjejen är nu drygt 1,5 år och så full av liv, det är mycket passning och ibland kan man nästan bli galen på allt hon har för sig; är hon inte i toan o plaskar så är hon på bordet!
Men åh vad jag älskar den ålder, nästan varje dag kommer nya ord (även engelska, hon har lärt sig säga "yes") Det är så mysigt att få en kram och känna hennes små knubbiga armar runt min hals. Jag är så glad över att jag får vara hemma med henne och dela allt detta!

På en del dagis har dom nu för tiden en dator påslagen i kapprummet. På skärmen visas bilder på barnen som personalen har tagit under dagen. Det är såklart uppskattat, föräldrarna får en inblick i barnens liv. Men på något sätt tycker jag att det är hemsk, det är ju bara en skenbar närvaro, inget verkligt möte sker mellan barnet och föräldern under dagen, inga starka band växer fram.

Men visst kan jag på ett sätt förstå dom som lämnar bort sina barn. Väljer du att vara hemma med dina barn förlorar du nämligen allt; du ses som en parasit av samhället, okända människor kan hoppa på dig och undra med uppfordrande stämma om det inte dax att barnen börjar på dagis snart, du får ingen eller lite uppskattning och du kan känna dig ensam och otillräcklig, för de flesta blir det väldigt knapert ekonomiskt och är du hemma tillräckligt länge åker du helt ur systemet och får varken rätt till sjukpenning eller a-kassa, du finns helt enkelt inte längre!

Men du vinner också allt! Du vinner ditt barns hjärta!