I prövningens tid

En flodvåg av svart sorg.

Kämpar i strömvirvlarna. 

Neråt, mot djupet går min färd.

Bröstkorgen sammanpressad. 

Sjunker mot botten.

Brännande bitterhet

i min strupe. 

Klibbig tröst. 

Vältrar mig i sörjan, girigt suger jag giftet.

Lyssnar på väsande lögner. 

Ett misslyckat eländigt liv var allt du fick. 

Mödosamt kravlar jag mig upp. 

Samlar ihop mig själv ännu en gång. 

Kringspridda bitar överallt. 

Hur många gånger kan man skrapa ihop sig själv? 

Hitta alla bitar, få dem på plats igen. 

Hur många gånger är det möjligt? 

Och ändå, ett brustet tack för prövningen.

Driver mig på knä med sträckta armar mot Han som allt förmår. 

Vissheten; om lidandet för mig hit är allt väl. 

Ja, redan i denna stund.

 

Livets biverkningar

Det är olika, en del får inga alls, de klarar sig liksom alltid undan.

Glider fram, glider igenom.

Nästintill smärtfritt. 

Och andra får hela den långa listan av biverkningar. 

Drabbar bara 1 på 100 000 står det eller mycket sällsynt förekommande. 

Ändå är det just det som händer. 

Otur eller så himla typiskt. 

Eller ännu värre: dömd till olycka. 

Dömd att långsamt malas sönder bit för bit.

Malas mellan kvarnstenarna. 

Tyngden över mig. 

Livets biverkningar är fler än jag någonsin kunde ana. 

Om jag hade vetat, ja vad hade jag gjort då?

Det hade ändå inte spelat någon roll. 

Eller kanske ändå?

Jag hade lagt mig ner för länge sedan.

Vägrat ta skiten. Strejkat, gjort uppror. 

Vad som helst för att slippa detta. 

Men jag visste inte innan, kunde inte ens föreställa mig. 

Det drabbar väl bara andra, inte mig, så tänkte jag nog. 

Kunde ju inte veta att jag var den där som alltid skulle gå med lidandet som en mörk skugga efter mig, en ständig följeslagare. 

Och aldrig undkomma.

Att jag blev den alla ömkar och förfäras över.

Någon man undviker. 

Som om lidandet skulle vara smittsamt.

Oren. 

Något måste hon ju gjort.

Var är nu din Gud?

 Ingenting kan hindra natten

Jag har denna höst haft sällskap av fransyskan Delphine de Vigan. Jag har läst "Dagar utan hunger", "Om det inte vore för dig", "Lojal", "No och jag" och senast "Ingenting kan hindra natten". Hon skriver bra och det har varit ett nöje att läsa.

"Dagar utan hunger" har vackrast språk tycker jag, men den bok som sticker ut mest är "Ingenting kan hindra natten". Det är en svindlade bok, egentligen en omöjlig bok, för hur skriver man om sin egen mor, om sin släkt och om det onämnbara?

Detta blir ingen regelrätt bokrecension, de blir lätt så tråkiga. Jag delar istället med mig av de tankar som väcktes.

Boken handlar om författarens mor, Lucile. Hon växer upp i en stor familj med nio barn. Utåt sett en härlig bohemisk familj som väcker beundran, men innanför mitt i värmen och skratten finns fasan. Där finns sveken, självmorden och tystnaden. Lucile bär detta med sig och lyckas aldrig få sina sår läkta. Hennes egna barn, får ingen egentlig barndom. De växer upp under fruktansvärda omständigheter. Moderns psykiska sjukdom överskuggar allt.

Jag tänker på skulden. Skulden när en generation inte vill, nej vill är nog oftast fel ord, det riktiga ordet är förmår. När en generation inte förmår rengöra sina sår, inte har kraften och verktygen att göra det som måste göras, ja då överförs det till nästa generation. Och skulden blir dubbel, mer än så. De taggiga snåren växer sig ohjälpligt allt högre, allt mer ogenomtränglig blir snårskogen. Att ta sig igenom detta läggs som en börda på nästa generation.

Jag vill som sagt inte kalla det skuld. Det för ju tankarna till att någon har gjort fel, att de på något sätt hade ett val. Jag vet allt mindre om det verkligen är så. Jag landar allt mer i att de inte fick den hjälp de behövde och därför var den enda lösningen som stod till buds för att överleva att kapsla in och täcka över. Visst finns det skuld också, men det kanske inte är det primära. 

I boken gör Lucile ett tappert försök att avslöja lögnen. Hon håller upp sitt smärtsamma sår så att hela familjen kan se de smutsiga sårkanterna och varet som rinner ut. Men familjen vänder bort sin blick i vämjelse. Vad återstår då? Då återstår galenskap, för detta sår är för stort att dölja, för stort att vifta bort och låtsas som ingenting. På något sätt måste det ges uttryck, gestaltas och förkroppsligas. Luciles återkommande psykoser och hennes bipolaritet är såret som visas upp, bara från en annan sida. 

Genom hela livet svävar hon över avgrunden, står åtskilliga gånger och balanserar med ena foten på kanten, för att tillslut ta steget, när hon inte ser någon annan utväg.

Jag har funderat mycket på detta de senaste åren. Smärta som ärvs, lidande som vandrar vidare i blodomloppen generation efter generation. Livsvägar som ohjälpligt slutar i ödemarkens karga ensamma landskap. Spetälskan förs vidare som en förbannelse i släktled efter släktled. Visst, inte alla blir psykiskt sjuka bara för att det finns obearbetade trauman i släkten, det krävs någon form av disponibilitet också. 

De Vigans släkt bär på många trauman. Att skriva boken var inget lätt beslut, men en nödvändighet. Parallellt med händelserna bakåt i tiden beskriver hon sin egen vånda med att skriva boken. Ett arbete som kostar henne enorm möda. Ett värkarbete under ohygglig smärta. 

Jag ser det som om hon håller upp boken som ett svärd som hon svingar genom generationerna, försöker ta sig fram genom de snåriga och igenväxta stigarna. Som hon får kämpa, som hon får lida. Men det är inte med ett ursinne hon går fram, nej, det är varsamt och med ömhet. Hon blandar de allra vackraste och varmaste scenerna i släktens historia, med fasansfulla scener. Hon visar upp den komplexa och motsägelsefulla människan, sällan är det så svartvitt som vi vill tro. Det är inte hämnden som driver henne att skriva, det är viljan att förstå och att komma nära. Viljan att försonas.

Ingenting kan hindra natten, det vet hon, men ljus kan tändas. Kanske är det det hon gör med boken, tänder en fyrbåk i natten och hoppas och ber att nästa generation inte ska vandra vilse. Att förbannelsen ska brytas. 

Omslagsbild Lucile, författarens mor.

Gryning

Jordens andedräkt svävar över åkrar och ängar

Sveper sin mjuka filt

Slipar av det vassa och kantiga

Solens milda varsamma strålar

Och jag andas

Fårbondens dagbok av James Rebanks

En dagbok av en fårbonde kanske inte låter så spännande, men i denna fina bok ryms mycket intressant och framförallt väcker den tankar om ett annat liv.

James Rebanks som skrivit boken kommer från en familj, som arbetat som fårbönder flera generationer bakåt i tiden. De gröna fälten i Lake District i norra England har brukats på ungefär samma sätt i århundraden, visserligen med lite modernare metoder idag, men mycket är sig likt. Det är fåren, det är vädret och det är naturen i en ständig växelverkan. En rytm som håller, som är anpassad för människan. 

I boken finns fina naturskildringar och jag önskar att jag kunde få se detta område med egna ögon. Slående är James otroliga kärlek till fåren, en kärlek som alltid gör sitt yttersta, som inte tvekar. Att jobba som fårbonde är inte ett jobb, det är ett liv, något som präglar dig helt och hållet. 

Nej, man ska inte romantisera ett liv på landet. Det är smuts, blod och svett. Det är väta, vind och värkande muskler. Och inkomsten blir ingen rik på, men ändå finns här något som vi stadsbor har förlorat.

I denna tid när globaliseringen gör sitt segertåg över världen och suddar ut våra identiteter och vill få oss att bli "världsmedborgare" som hör hemma överallt och ingenstans. Ja, då behövs någon som berättar för oss om värdet av tillhörighet.

Vi vill höra till, nej vi inte bara vill, vi måste höra till. Veta var vi hör hemma, veta att det finns människor runt omkring oss som känner oss och vår historia. Storstädernas anonymitet kan se lockande ut på ytan, men vilsenheten och ensamheten lurar bakom den glänsande fasaden. 

När allt ska gå snabbare, allt blir ytligare och allt ska göras med minsta möjliga motstånd. När rötter kapas och det naturliga, sedan länge givna hånas, då är en bok som denna en motvikt, något att hålla upp som en fana. 

Genusdoktrinen av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn

”Jämställdhet handlar om att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Området omfattar bland annat frågor som makt, inflytande, ekonomi, hälsa, utbildning, arbete och fysisk integritet.” (Från regeringens hemsida)

Det låter ju fint och något de flesta kan skriva under på.Vad många inte vet är att jämställdhetsarbetet idag är något helt annat än vad det var för några år sedan. Då handlade det mest om jämställdhet mellan könen och lika lön för lika arbete. Idag är det dock begreppet jämställdhet en täckmantel för en betydligt mer radikal och djupgående process. Det menar i alla fall Arpi och Wyndham i sin bok ”Genusdoktrinen”, där de beskriver hur denna process påverkar universiteten, forskningen och samhället.

Regeringen har beslutat att verksamheter på universiteten ska göras mer jämställda. Ansvariga för att genomdriva och stödja processen var först Nationella sekretariatet för genusforskning och sedan Jämställdhetsmyndigheten.

Anna-Karin Wyndham arbetade tidigare på nationella sekretariatet för genusforskning. I boken beskriver hon hur jämställdhetsarbetet bedrevs inifrån och hur hon alltmer började ifrågasätta sekretariatets arbete och ideologin. Bland annat ifrågasätter hon tanken på att kön inte skulle existera.

Vad som har skett är nämligen att jämställdhetsarbetet har anammat queerteorin. Queerteorin går ut på detta att det inte finns någon naturlig kärna när det kommer till kön och sexualitet. Målet är att “frigöra” människor från det “förlegade” tankesättet att det skulle finnas kön. Problemet är att queerteorin krockar med teorin om könsmaktsordningen där kön spelar en oerhört central roll.

Könsmaktsordningen utgår från att könen är ojämställda och att kvinnor per automatik befinner sig i underläge i makthierarkin, där vita, heterosexuella män står överst. Å andra sidan är kön enligt queerteorin bara en social konstruktion och tanken på att det skulle finnas givna kön är något vi ska frigöra oss ifrån. Det hela blir tämligen schizofrent med andra ord.

Författarna ifrågasätter inte jämställdhet mellan könen, men de ifrågasätter agendan som nu innefattas i jämställdhetsarbetet- tanken att kön inte existerar.

Detta att kön inte existerar och bara är en social konstruktion är ett helt ovetenskapligt synsätt, men det är just denna “sanning” som genus- och jämställdhetsarbete idag utgår ifrån. Genusideologin bortser ifrån biologiska könsskillnader som forskningen presenterar. När data man får presenterad för sig inte passar in väljer man helt enkelt att ignorera den. I sann postmodernistisk anda finns det ingen sanning och alltså behöver man inte ta hänsyn till biologin. 

I boken framkommer det att all forskning idag ska ha ett genusperspektiv oavsett om du forskar på glaciärer eller brokonstruktioner. Utan genusperspektiv ges helt enkelt inga anslag. Så alla forskare tvingas plita ner något krystat om genusperspektiv för att kunna forska. Vilka viktiga forskningsområden kommer att förbises eftersom det helt enkelt inte går att få in genusperspektivet?

Författarna tar också upp problematiken kring Chalmers Genie-projekt som är ett jämställdhetsprojekt där målet bland annat är att åtgärda könsbalansen genom att rekrytera kvinnliga forskare. De äldre manliga forskarna kallas ”mediokra” och köps ut för att kvinnor ska kunna ta deras plats. Man menar på fullaste allvar att fler kvinnor mer automatik leder till bättre forskning.

 Att tjänster på universiteten viks och designas för kvinnliga sökande är enligt författarna vanligt. Denna särbehandling är en form av diskriminering och rimmar illa med likabehandling. Men jämställdhet ska uppenbarligen nås till varje pris och målet helgar medlet. Man måste krossa några ägg för att få en omelett.

Det är en ambitiös bok där författarna gräver djupt och ingående i hur jämställdhet och genusfrågor påverkar universitet, forskning och hela vårt samhälle. Många exempel är hårresande och det är beklämmande att läsa hur genusperspektivet upphöjs till den högsta normen och mal sönder de som dristar sig att ifrågasätta. Vi får ta del av ingående beskrivningar (lite väl ingående enligt min mening) om vad som händer människor som inte rättar sig i genusledet.

Man måste dock höja ett varningens finger. Är dessa exempel i boken bara anekdotisk bevisföring? Pågår det verkligen en genomgripande revolution på universiteten? Det är inte helt lätt att uttal sig om, men det är uppenbart och tydligt att det finns stora problem med det jämställhetsarbete som bedrivs på universiteten.

Den verkligt stora faran är när det inte tillåts en saklig diskussion. Det måste kunna föras en vetenskaplig diskussion om genusvetenskap. Saklig kritik ska bemötas sakligt och inte tystas och benämnas som hot och hat. I en akademisk miljö är det rimligt och nödvändigt att kunna föra en öppen diskussion om alla områden, annars upphör akademin och får isället drag av en sekt.

Universiteten borde i ett demokratiskt land vara den givna plattformen för en sådan diskussion. Genusvetenskapen vill gärna kalla sig just vetenskap, då är det också rimligt att den underkastar sig de måttstockar som gäller övriga vetenskaper.

Boken väcker viktiga frågor. Vad händer när vi lämnar upplysningstraditionen bakom oss? När åsikt och känslor gång på gång tillåts trumfa fakta? Vad händer med universiteten och med samhället när genusdoktrinen lägger sig som en kvävande filt över allt? Vad händer när givna normer kring kön och sexualitet upplöses? Vilka konsekvenser får denna normupplösning för samhället?

Och vad händer när människor anser sig bli kränkta av fakta? Hur ska vi då kunna leva tillsammans?

 

 

 

 

Med tåget far mina drömmar

Jag hör tåget i fjärran. 

Löftesrikt, hoppfullt. 

Skyndar mig att kasta upp mina drömmar. 

Nu är tiden! 

Håll i er, håll hårt! 

Springer längs med spåret. 

Vinkar och ler. 

Utskickade på en vådlig resa. 

De kommer inte att orka hålla ut, det vet jag. 

Ohjälpligt glida av, krossas mot räls och sten. 

Men någon, någon hoppas jag att håller sig kvar. 

Följer med tåget ut i världen. 

Och sedan. 

Bringar hem det jag längtar efter. 

Ta med dig skrattade hav, lekfulla vindar och visa olivträd.

Ta med sjungande blommor, spirande vänskap och kartan som leder hem.

Och mängder av färgstarka ord att måla med, det vill jag också ha.

Ta med dig han som kan höra mitt hjärtas sång och som gläder sig därvid. Du vet var han finns.

Och du, ta med dig Sintras skönhet, glöm inte det! 

SvaraVidarebefordra