Livets biverkningar

Det är olika, en del får inga alls, de klarar sig liksom alltid undan.

Glider fram, glider igenom.

Nästintill smärtfritt. 

Och andra får hela den långa listan av biverkningar. 

Drabbar bara 1 på 100 000 står det eller mycket sällsynt förekommande. 

Ändå är det just det som händer. 

Otur eller så himla typiskt. 

Eller ännu värre: dömd till olycka. 

Dömd att långsamt malas sönder bit för bit.

Malas mellan kvarnstenarna. 

Tyngden över mig. 

Livets biverkningar är fler än jag någonsin kunde ana. 

Om jag hade vetat, ja vad hade jag gjort då?

Det hade ändå inte spelat någon roll. 

Eller kanske ändå?

Jag hade lagt mig ner för länge sedan.

Vägrat ta skiten. Strejkat, gjort uppror. 

Vad som helst för att slippa detta. 

Men jag visste inte innan, kunde inte ens föreställa mig. 

Det drabbar väl bara andra, inte mig, så tänkte jag nog. 

Kunde ju inte veta att jag var den där som alltid skulle gå med lidandet som en mörk skugga efter mig, en ständig följeslagare. 

Och aldrig undkomma.

Att jag blev den alla ömkar och förfäras över.

Någon man undviker. 

Som om lidandet skulle vara smittsamt.

Oren. 

Något måste hon ju gjort.

Var är nu din Gud?