Genusdoktrinen av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn

”Jämställdhet handlar om att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Området omfattar bland annat frågor som makt, inflytande, ekonomi, hälsa, utbildning, arbete och fysisk integritet.” (Från regeringens hemsida)

Det låter ju fint och något de flesta kan skriva under på.Vad många inte vet är att jämställdhetsarbetet idag är något helt annat än vad det var för några år sedan. Då handlade det mest om jämställdhet mellan könen och lika lön för lika arbete. Idag är det dock begreppet jämställdhet en täckmantel för en betydligt mer radikal och djupgående process. Det menar i alla fall Arpi och Wyndham i sin bok ”Genusdoktrinen”, där de beskriver hur denna process påverkar universiteten, forskningen och samhället.

Regeringen har beslutat att verksamheter på universiteten ska göras mer jämställda. Ansvariga för att genomdriva och stödja processen var först Nationella sekretariatet för genusforskning och sedan Jämställdhetsmyndigheten.

Anna-Karin Wyndham arbetade tidigare på nationella sekretariatet för genusforskning. I boken beskriver hon hur jämställdhetsarbetet bedrevs inifrån och hur hon alltmer började ifrågasätta sekretariatets arbete och ideologin. Bland annat ifrågasätter hon tanken på att kön inte skulle existera.

Vad som har skett är nämligen att jämställdhetsarbetet har anammat queerteorin. Queerteorin går ut på detta att det inte finns någon naturlig kärna när det kommer till kön och sexualitet. Målet är att “frigöra” människor från det “förlegade” tankesättet att det skulle finnas kön. Problemet är att queerteorin krockar med teorin om könsmaktsordningen där kön spelar en oerhört central roll.

Könsmaktsordningen utgår från att könen är ojämställda och att kvinnor per automatik befinner sig i underläge i makthierarkin, där vita, heterosexuella män står överst. Å andra sidan är kön enligt queerteorin bara en social konstruktion och tanken på att det skulle finnas givna kön är något vi ska frigöra oss ifrån. Det hela blir tämligen schizofrent med andra ord.

Författarna ifrågasätter inte jämställdhet mellan könen, men de ifrågasätter agendan som nu innefattas i jämställdhetsarbetet- tanken att kön inte existerar.

Detta att kön inte existerar och bara är en social konstruktion är ett helt ovetenskapligt synsätt, men det är just denna “sanning” som genus- och jämställdhetsarbete idag utgår ifrån. Genusideologin bortser ifrån biologiska könsskillnader som forskningen presenterar. När data man får presenterad för sig inte passar in väljer man helt enkelt att ignorera den. I sann postmodernistisk anda finns det ingen sanning och alltså behöver man inte ta hänsyn till biologin. 

I boken framkommer det att all forskning idag ska ha ett genusperspektiv oavsett om du forskar på glaciärer eller brokonstruktioner. Utan genusperspektiv ges helt enkelt inga anslag. Så alla forskare tvingas plita ner något krystat om genusperspektiv för att kunna forska. Vilka viktiga forskningsområden kommer att förbises eftersom det helt enkelt inte går att få in genusperspektivet?

Författarna tar också upp problematiken kring Chalmers Genie-projekt som är ett jämställdhetsprojekt där målet bland annat är att åtgärda könsbalansen genom att rekrytera kvinnliga forskare. De äldre manliga forskarna kallas ”mediokra” och köps ut för att kvinnor ska kunna ta deras plats. Man menar på fullaste allvar att fler kvinnor mer automatik leder till bättre forskning.

 Att tjänster på universiteten viks och designas för kvinnliga sökande är enligt författarna vanligt. Denna särbehandling är en form av diskriminering och rimmar illa med likabehandling. Men jämställdhet ska uppenbarligen nås till varje pris och målet helgar medlet. Man måste krossa några ägg för att få en omelett.

Det är en ambitiös bok där författarna gräver djupt och ingående i hur jämställdhet och genusfrågor påverkar universitet, forskning och hela vårt samhälle. Många exempel är hårresande och det är beklämmande att läsa hur genusperspektivet upphöjs till den högsta normen och mal sönder de som dristar sig att ifrågasätta. Vi får ta del av ingående beskrivningar (lite väl ingående enligt min mening) om vad som händer människor som inte rättar sig i genusledet.

Man måste dock höja ett varningens finger. Är dessa exempel i boken bara anekdotisk bevisföring? Pågår det verkligen en genomgripande revolution på universiteten? Det är inte helt lätt att uttal sig om, men det är uppenbart och tydligt att det finns stora problem med det jämställhetsarbete som bedrivs på universiteten.

Den verkligt stora faran är när det inte tillåts en saklig diskussion. Det måste kunna föras en vetenskaplig diskussion om genusvetenskap. Saklig kritik ska bemötas sakligt och inte tystas och benämnas som hot och hat. I en akademisk miljö är det rimligt och nödvändigt att kunna föra en öppen diskussion om alla områden, annars upphör akademin och får isället drag av en sekt.

Universiteten borde i ett demokratiskt land vara den givna plattformen för en sådan diskussion. Genusvetenskapen vill gärna kalla sig just vetenskap, då är det också rimligt att den underkastar sig de måttstockar som gäller övriga vetenskaper.

Boken väcker viktiga frågor. Vad händer när vi lämnar upplysningstraditionen bakom oss? När åsikt och känslor gång på gång tillåts trumfa fakta? Vad händer med universiteten och med samhället när genusdoktrinen lägger sig som en kvävande filt över allt? Vad händer när givna normer kring kön och sexualitet upplöses? Vilka konsekvenser får denna normupplösning för samhället?

Och vad händer när människor anser sig bli kränkta av fakta? Hur ska vi då kunna leva tillsammans?