Dikter genom tiderna

1000 år av dikt och åter 1000 år.

I spiltorna, trygga bundna av rimflätning och blankvers.
Hovar skodda med versfötter,
jamb och troké.

Därnäst frisläppta i hagen.
Lekfullt tumlande.
Nyfiket prövande

De sista sidorna.
Framåt, spräng alla gränser!
Staketet borttaget, stallet nerbränt.
Rop om frihet - ett förtvivlat skri mot natten.

Frusna. 
Isolerade.
Hängande blöt huvuden.
Svultna blickar.

Ordens kontinentaldrift. 
Betydelsen låter sig inte längre fångas.
Undflyr våra fåfänga försök.

Förtroligheten, tilliten, den mjuka mulen.
Vem lockar tillbaka? Vem kallar och ber?

Varma kroppar.

En iakttagelse

39.4 grader är på ett sätt en idealisk temperatur. 

Missförstå mig inte, jag hade knappast sagt det igår. 

Leder och muskler som långsamt slets isär. 

Torra och såriga läppar. 

Kippande efter luft. 

Men jag var ensam. Det var bara jag. 

Ett med febern, ett med varje andetag. 

Målet glasklart: härda ut till nästa minut. 

Planeringen konkret, färdrutten klar: från sängen till köket. 
Dricka. 

Till toan. Tillbaka till sängen. 

Allt annat - oväsentligt. 
Viker sakta undan, lägger sig till ro. 

Ensam. 

38.3 grader då kommer hon igen.

Knackar inte ens, kliver bara in. Visst lite trevande i början, sedan slår hon sig vant ner i fåtöljen och börjar sitt malande. 

Du missar många möten denna vecka, blir fullt nästa. 

Du vet hur trött du kommer bli. 

Du kommer inte orka. 

Du vet hur mycket energi varje möte tar. 

Ingen tid för återhämtning. 

Och hur tror du att du ska orka morgondagen? Det gick inget vidare bra idag eller hur? 
Och maten ska på bordet, glöm inte det.

Lamt bjuder jag motstånd.

Kapitulerar.

Och längtar efter 39.4 grader 

Den otröstade

Kazuo Ishiguros verk Den otröstade är surrealistisk och Kafka-lik till sin natur. Drömmens absurda logik styr skeendet. Tid och rum utgör inga fasta ramar utan allt är flytande och antar ständigt nya oväntade former. 
Bokens huvudperson Mr Ryder, en berömd pianist kommer till en stad någonstans i Centraleuropa. Han ska göra ett framträdande i stadens konserthus om några dagar och det är mycket som står på spel. Ja, hela stadens framtid och identitet vilar på hans axlar. Stadens kulturliv har av olika anledningar gått ner sig och uppgiften är att återupprätta den forna glansen. 

Mr Ryder har ett mycket pressat tidsschema inför den stora kvällen. Problemet är bara att han inte har koll på sitt eget tidsschema, han har bara vaga aningar om vad som borde göras. Vid vissa tillfällen blir han dock ytterst medveten om vad han ska göra och han stålsätter sig för att vara målmedveten, men det dröjer inte länge innan någon distraherar honom och han tappar sitt fokus. Oväntade möten med människor och händelser kommer ständigt i hans väg och upptar hans tid och kraft. Människor ber honom om olika tjänster trots att de känner till hans pressade situation. Han förväntas till exempel reda ut ytterst komplicerade relationer människor emellan.

Jag tror aldrig att jag har läst en bok som gjort mig så frustrerad. Jag vill ropa på honom, skaka honom, hålla fast honom i kragen och få honom att göra det han ska göra. Men han skulle ändå alltid undfly mig. Hans intentioner är goda, men han har inte kontroll över skeendet. Hans minne är dessutom ytterst begränsat. (Samma tema återfinns för övrigt i Begravd jätte, där mycket kretsar kring förlorade minnen.) Hans fru och son utgör i början av boken bara en mycket diffus minnesbild. Han tycks helt ha glömt bort deras existens! Det blir så småningom uppenbarat att deras relation är mycket komplicerad, då han alltid befinner sig på resande fot och sätter sin karriär i främsta rummet.

Detta är ett svårtolkat verk. Å ena sidan kan man tycka att den meningslöshet och absurditet som boken utstrålar i sig gör den just meningslös och fullkomligt irrelevant. Å andra sidan kan man ana att denna meningslöshet och absurditet är en bild av det mänskliga livet. Här framskymtar en flerbottnad symbolik.
Livet i sig kanske är precis så absurt som det framställs i romanen eller blir livet absurt när vi tappar bort det väsentliga.
I den drömlika tillvara som Mr Ryder befinner sig i jagas han inte av monster, men av enorma krav från tänkbara och otänkbara håll. Är det inte just detta som den moderna människan kämpar med? Dessa övermänskliga krav från alla håll och kanter och den inre splittringen som detta medför. Vi tappar ständigt fokus och får allt svårare att hitta tillbaka till vår huvudsakliga uppgift. 

Ett återkommande inslag är att staden har förlorat sitt kulturliv och på olika sätt försöker hitta tillbaka. Det framställs som om avgörande frågor står på spel för hela samhällets existens. Vad står detta förlorade kulturliv för? Kanske är det en bild av att vår tid och vårt samhälle har mist sina värderingar och dygder och nu famlar i blindo. Avgörande frågor står sannerligen på spel i västvärlden. 


Jag har tidigare läst Återstoden av dagen,  Never let me go och Begravd jätte och jag måste säga att de böckerna gav mig betydligt mer. 
Den otröstade lämnar kvar en känsla av frustration och vanmakt. En labyrint i mörka korridorer med dörrar som leder bort.
Den enda ljusning kommer på slutet när Mr Ryder inser att han inte är oumbärlig för stadens överlevnad. 
En nog så viktig insikt för oss alla.

Lämpad för livet?

En namnlös känsla av att inte vara lämpad för livet.
Att på något sätt vara defekt.
Väsentliga delar saknas.

En IKEA-möbel där de färdiga borrhålen är på fel ställe.
Det fattas skruvar och gångjärn.
En känsla av oduglighet. 

En fruktan som om och om besannas.
Nej, jag är inte lämpad för livet. Inte på något sätt.
Inte det liv jag förväntas att leva. 
Inte lämpad för krav och prestation. 
Tappar mina blad i det hetsiga och snabba.
Vissnar i ytliga samtal, själen slokar när den utestängs. 
I sorl och ständigt brus kan jag inte blomma.
Och skona mig från meningslösa möten, då torkar jag fullständigt ut.

Men jag är lämpad för det liv Han har tänkt för mig. 
Det livet är jag ytterst lämpad för. 
Vilken gåva, vilken upptäckt!
Lämpad in i minsta detalj. 

Handgjord för tystnad och stillhet.
Särskilt utmejslad för reflektion.
Mottaglig och sensitiv.
Vidöppen för höga träd, för fält och hav.
Djupa möten där själar rör vid varandra.
Gjord för att leva med händerna mot himlen.
Där finner jag min inre sång, den jag är kallad att sjunga.

En sällsynt blomma - så säger hon.

Min mark

Komma här och stövla in på mina marker. 
Bort, bort bara försvinn!
Vad det springs fram och tillbaka, ser ni inte att ni förstör min trädgård!

Jag måste hägna in nu, jo, jo det förstår ni väl. Påla djupt ner. 
Aldrig mer ska ni få springa här och riva upp. 

Jag ska skydda det som är mitt, det är nämligen högt skyddsvärde på mina marker, bara så att ni vet. 

Stopp och nej är mina nya ord.

Till alla möten, tider och att-göra-listor som aldrig tar slut. 
Till alla måsten och allt som skulle vara gjort helst i förrgår.  
Till alla höga krav och alla förväntningar.
Det är tid att ni vet er plats!
Tro inte att ni ska kunna komma igen och invadera mina marker. 
Passa er noga, det säger jag bara.

Jag ska försvara det som är mitt.
Försvara min glädje, mitt lugn, mitt inre liv.
Försvara min grönskande trädgård.

"Mannen som aldrig byggde en veranda" Ylva Eggehorn

Hon skriver fint Ylva, tycker ofta att jag får nya perspektiv när jag läser henne. I den här boken förmedlar hon sina tankar om några olika bibliska gestalter. Hon lyckas med konststycket att göra dessa gamla gestalter levande och närvarande.
Detta är ingen recension av boken, utan tankar och bilder som fastnade hos mig och sedan växte.


Sara
Jo, hon skrattar. Jag förstod inte varför när jag var barn. Tyckte att hennes skratt var elakt och trossvagt. Hur kunde hon skatta åt Guds löfte?

Men nu hörs skrattet annorlunda, nu hör jag sårbarheten, längtan och bitterheten i skrattet.
Nu hör jag den torra hårda jorden som stelnat i ökenhettan. Som längtat, gråtit och hoppats år efter år. Hoppet som först vägrade att dö. Visst kommer regnet snart, det måste ju komma snart, men åren går och jorden stelnar. Hon slutar längta, för att överleva, inte en gång till vill hon se ökensanden färgas röd. Hennes inre sluter sig och förtorkar.

Och så äntligen kommer regnet! Men det tycks komma för sent. När man kämpat och lidit under mycket lång tid har smärtan blivit mer än bara smärta, den är hopvuxen med ens inre. Den har trängt in i varje cell. Vad kan uppväga allt detta lidande?
Jorden är för hård, inget vatten kan rinna ner. Det samlas i pölar och når inte in till den hårda kärnan. För att skydda sig, vågar hon inte börja hoppas igen, besvikelsen lurar runt hörnet och hotar att kasta sig över henne med alla kraft. Hon skulle inte klara att ännu en gång se hoppet vissna. Det hårda skrattet är hennes enda skydd.
Hur kan någon ens kräva att hon ska våga hoppas igen?

Men långsamt ska vattnet sippra ner in till den hårda kärnan.
Jorden mjukna, fröet gro och liv ska födas.



Isak
Det var bara en prövning.

Vägen dit upp är mödosam
bördan verklig
skräcken verklig
repen surras, kniven höjs.
Inte förringa det skedda, allt är verkligt och ändå är det bara en prövning
Gud står i kulisserna, fullt redo varje sekund.

I all deras nöd var ingen verklig nöd. En Herrens ängel frälste dem.

Och det tröstar mig, att allt bara var en prövning.
Ja, det tröstar mig något oerhört.

Men hur blev det med tilliten till far och till Gud?
Hur ska han någonsin kunna återfå tilliten?
Det oroar mig.

Vackra stenar

Vissa samlar på stenar - jag samlar på ord.

Vackra ord hamnar i min påse vid klapperstensstranden,
men även mörka och kantiga ord böjer jag mig efter.

Vänder och vrider på orden, väger dem i min hand,
känner tyngden, prövar hållfastheten.
Och sedan när jag hittat rätt sten fogar jag den till bygget.


Allt kan jag bygga med orden!
Storslagna scener, landskap jag aldrig sett, dofter och färger.
Smakar på orden och på ett ögonblick ser jag bilder.
Allt kan jag måla! En tavla med svepande drag, länge begrundar jag den knappt skönjbara bilden eller en tavla full med detaljer, där minsta lilla flortunna spets syns.

Jag bygger rösen med mina stenar för att minnas min vandring. Och kanske kan någon ensam vandrare få hjälp att finna vägen?

Jag skriver för att förstå, för att kunna se och ta på det som varit och är. Skriver för att se mitt inre landskap, där vindarna lekar tafatt och där underströmmarna går sina egna hemliga vägar. En känsla här, en tanke där.
Orden uppenbarar det dolda.
Orden synliggör.

Ord är blänkande ädelstenar, gåvor i mina händer.

Det händer, ja det händer att ingen sten vill passa in i mitt bygge.
förgäves söker jag efter den rätta formen och den rätta nyansen.

Det outsägliga låter sig sällan fångas i ord.
Fåfängt är mitt försök.
Sådana skimrande stenarna står inte att finna här.
Endast på den himmelska stranden.
Och jag längtar.

I begynnelsen var Ordet...