Var ljus! Var frid!

Jag säger att han visst kommer att klara det. Jag förklarar hur han ska göra. Instruerar och lugnar.

Det är inget att oroa sig för, jag är ju med.

Och sen säger jag det: "Det är ju inte så svårt Erik fixar ju det och han går i en klass under dig!"

Han svarar mig snabbt, full av insikt: "Men jag är inte Erik! Jag är Daniel!"

Som jag skäms! Jag skyndar mig att be om ursäkt. Så rätt han har! Han är ju Daniel och ska inte vara någon annan. Aldrig! 

Varför envisas vi så ofta med att jämföra barnen med varandra? Och varför envisas vi med att jämföra oss själva med andra? Själv gör jag det dagligen...

Detta jämförande vittnar om att vi innerst inne inte är nöjda med oss själva och att vi ännu inte hittat vårt autentiska jag. 

Att vara människa är att bli människa! Det handlar om att mer och mer bli den som Gud har tänkt att jag ska vara. Och inte försöka bli någon annan. 

Jag läser orden och de träffar mig: "Var ljus! Var frid! Var Anna!"

Ordet existens kommer från latin och betyder ungefär "träda fram ur mörkret".

Det vill jag göra, träda fram. Här är jag! Som en ny födelse!

Det vill jag att mina barn ständigt ska få göra, träda fram och få lov att vara fullt ut det Gud har tänkt.

Efter striden

Kanonerna har tystnat, men röken ligger ännu kvar.
Skräcken har klingat av, själen slutat darra.

Jag står alldeles stilla i det tysta öde landskapet.
Ensam begrundande.
Vart går min väg nu?

Urchin- en bok om kampen mellan ont och gott

Jag har under de senaste dagarna varit inne i Urchins värld, som befolkas av ekorrar, igelkottar, mullvadar och uttrar. Det är en fantasyberättelse för barn, men kan med god behållning även läsas av vuxna. 
Böckerna som består av fem delar handlar om den klassiska kampen mellan ont och gott. 
Vad som slår mig är att författaren inte på något sätt väjer för att det onda verkligen är ont. Det onda finns, det är en realitet. Det finns med både blod och död i böckerna. Kanske lite väl otäckt tycker någon. Men jag tror att det är viktigt att visa att det onda finns och att det är ett val.

I samhället idag är det ofta så att det onda psykologiseras bort, "han hade en jobbig barndom, han levde i utanförskapsområden, det fanns ingen fritidsgård osv". All ondska kan inte skyllas på detta, det finns något som är verklig ondska och det är en makt.

I den fjärde boken "Urchin och korparnas krig" hotas ön av de svarta korparna. Deras stridsrop är: "Döda och förgöra!" Allt som kommer i deras väg omintetgörs. 

"Så ropade korparna i alla lägen. Det var deras nationalsång, deras stridsrop,deras högtidliga löfte, deras vaggvisa, och deras dödsklagan, deras fest och deras mening med livet."

Boken känns skrämmande aktuell i dessa dagar. Det är svårt att psykologisera bort IS brutala härjningar, även om en del fortfarande gör ihärdiga försök. Ondskan finns rakt framför våra ögon och vi kan inte väja längre. Ondskan finns. 
Det finns ett val och därmed finns det ett ansvar. Så länge som vi psykologiserar bort ansvaret omyndigförklarar vi människan.

Det är en viktig lärdom att veta att ondskan faktiskt finns och det blir tydligt på många sätt i böckerna. Ondskan är påtaglig och närvarande, den utgör ett verkligt hot. Än viktigare är det att veta att ondskan kan besegras. Att det finns en god makt. 


Böckerna skildrar det goda på ett väldigt fint sätt tycker jag. Djuren på ön sätter sin lit till Hjärtat. Att benämna Gud "Hjärtat" är väldigt talande. Det är ju Hans väsen; kärlek. 

Djuren ber om beskydd och hjälp i alla svåra situationer. Hjärtat förstår allt, Hjärtat beskyddar. En gång brast Hjärtat, men det slår ännu! På ön finns en präst, broder Silver som beskrivs så varmt och fint, så att man önskar att man kunde få träffa honom! 

Böckerna berör också frågor om identitet. Hur viktigt det är att vara just den som man är tänkt att vara! Budskapet är tydligt: ingen annan kan ta just din plats, du är viktig och betydelsefull!

Nyårsnatt

När jag stänger dörren till mitt rum vet jag att dörren till det gångna året också stängs.
Inte så att jag aldrig mer ser det.
Det som varit måste varsamt och stilla dras fram.
Hållas och sörjas, vändas och vridas på.
Men inte levas efter, inte skugga min väg för alltid.
Det som varit har en gräns, som havet har sin bestämda plats;
hit men inte längre!

Jag stänger dörren nu,
för att sedan kunna öppna den mot en annan morgondag.
En ny och klarare morgon, där jag får vända mitt ansikte mot solen

Jag vill leva närmare, varmare, helare.

I mörkret

Vi går vilse i mörkret, konstigt vore något annat.
Hur skulle vi kunna hitta rätt i detta mörker? Lika mörkt som en sen eftermiddag i november.

I mörkret famlar vi, snubblar och gör oss illa gång på gång. Det vi trodde vara liv och värme visar sig vara något helt annat.
Men vi är iallafall fria i detta mörker, fria och oberoende. Ingen ska minsann få säga oss var stigen går att finna. Ingen får ens antyda att det kanske finns en stig.
För vi är fria, fria i ett tätnande mörker som letar sig ändå in i själen.
Och vi är självständiga.
Och vi är själva.

Vilse går att dela.
Vill se!
Ja, det är detta iallafall några av oss längtar efter i vår vilsenhet.
Om det ändå gick att se!

Jag ser inte ännu, det gör jag inte. Jag famlar precis som du i ett mörker som pressar sig mot mig.
Men det finns fotspår att följa.
Svagt glödande.

Det ofattbara

22 pärmar samlar jag ihop.
Det var det som gavs mig. Det som blev kvar av alla glansiga drömmar.
22 pärmar
Där ryms allt.
Slingrande svarta lögner. Kringströdda löften som föll sönder i mina händer.

Så det var detta jag kämpade för i alla åren.
Alla långa kvällar, alla ensamma helger. Kvällar som aldrig blev till natt utan bara övergick i ännu en dag.
Mat, tvätt, barn, städning, sjukdom, gråtandes av trötthet och oro.
Och den grå gröten när inget annat fanns.
Men det skulle ju bli bättre....
Bara en tidsfråga.
Som jag kämpade!

Sorgen står stum med nedböjt huvud.
Likt en snidad träfigur med tom blick.
Oförmögen att greppa det obegripliga.

För 22 pärmars skull.

November

Påväg hem från jobbet i novembermörkret med lätt duggregn i ansiktet. Nakna svarta grenar i lyktskenet.

Avskalat och ärligt, de glittrande storslagna drömmarna är för länge sedan borta. 

Nils Bolanders dikt kom i mina tankar:

November

Sommaren har jag trots allt
aldrig riktigt litat på -
så översvällande och inställsam
med sitt solsmicker,
sitt blomsterfjäsk
och trastkrusande.

Liksom om den vore
osäker på sig själv
och ville dölja det
bakom en tvärsäkerhet
av fjärilfladder
och fågelpladder.

Det går an att spendera
med det som inte är ens eget.
Sommaren är självupptagen
som en skönhetsdrottning,
berusad av sin förföriska charm.
Speglar sig dagen i ända
i alla blanka vatten
och ler mot sin egen bild.
Lyssnar behagsjukt
på ekot av sin egen röst:
tordönsröst, västanviskning, vågmummel.

         Vilken stor teater på friluftsscenen!

Tacka vet jag
en snål, kort dag i november
med så genomskådande, allvarliga ögon.
Fåmäld och lågmäld
i sin nakenhet,
hederligheten själv
i sitt plundrade armod.

Det är någon att hålla i hand,
när man ska till att dö.
En som är vän
med sömnen och döden
och van att hålla likvaka.

En dag i november,
då löftena frusit till klirrande is
på vattenpussarna
och förhoppningarna
blivit till tjäle i jorden,
såg jag Kristus
vandra över barmarkerna
in i granarnas katedral
till aftonsången.
Mullen blommade inte
i hans spår
men kvällshimlen blödde
över hans huvud.