När jag stänger dörren till mitt rum vet jag att dörren till det gångna året också stängs.
Inte så att jag aldrig mer ser det.
Det som varit måste varsamt och stilla dras fram.
Hållas och sörjas, vändas och vridas på.
Men inte levas efter, inte skugga min väg för alltid.
Det som varit har en gräns, som havet har sin bestämda plats;
hit men inte längre!
Jag stänger dörren nu,
för att sedan kunna öppna den mot en annan morgondag.
En ny och klarare morgon, där jag får vända mitt ansikte mot solen
Jag vill leva närmare, varmare, helare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
“Västerlandets nederlag” Emmanuel Todd Medias ofta enögda analyser är både frustrerande och skrattretande. Därför var det med stort intres... -
Inströmmande Urgröpt Tömd Tillintetgjord Själen ett gapande sår En välsignelse - nu kan Du fylla mig strömma in i tomrummet När allt bry...
-
Tankar efter fastereträtt Fikonträdet Hugg ner tålamodet slut Utan frukt inget existensberättigande Trädgårdsmästaren ber bevakande låt st...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar