Det ofattbara

22 pärmar samlar jag ihop.
Det var det som gavs mig. Det som blev kvar av alla glansiga drömmar.
22 pärmar
Där ryms allt.
Slingrande svarta lögner. Kringströdda löften som föll sönder i mina händer.

Så det var detta jag kämpade för i alla åren.
Alla långa kvällar, alla ensamma helger. Kvällar som aldrig blev till natt utan bara övergick i ännu en dag.
Mat, tvätt, barn, städning, sjukdom, gråtandes av trötthet och oro.
Och den grå gröten när inget annat fanns.
Men det skulle ju bli bättre....
Bara en tidsfråga.
Som jag kämpade!

Sorgen står stum med nedböjt huvud.
Likt en snidad träfigur med tom blick.
Oförmögen att greppa det obegripliga.

För 22 pärmars skull.