Det bästa!

Ibland drar barnen upp allt vad deras klasskompisar har eller gör. Den ena har minsann en helt egen dator och tre tv-apparater, någon annan fyra katter och två hundar, för att inte tala om han som alltid får godis! Igår var det örhängen som togs upp. Prinsessan berättade med beundran och viss avundsjuka om en flicka i klassen som har JÄTTELÅNGA örhängen som ser ut som en dragkedja!
Då säger Jojo:

-Men jag har en mamma som jag kan krama!

Oj vad det värmde! Och ingen säger något mer om vad någon annan klasskompis har.
Iallafall inte på hela kvällen!

Så tokigt det kan bli!

Ibland blir allt bara så knasigt med barn!
Barnen har precis kommit hem från skolan och en klasskompis har följt med prinsessan hem.
Jag står ner i hallen och klär av lillan när jag hör att det är ett förfärligt oväsen där uppe, det skriks och gapas både här och där.
Vad är det frågan om? tänker jag medan jag skyndar mig med att lirka av skorna på en motvillig liten dam.

När jag kommer upp är det gråt och mycket upprörda känslor. Okej, här gäller det att ta det lilla lugna, en i taget så ska vi nog reda upp det här.
Och så rullas dramat upp:
Jojo som gillar att skrämmas, har låtsats att han ska slå klasskompisen. Eftersom hon inte känner honom så bra förstår hon inte att han bara skojar och hon blir så rädd att hon ställer sig och ber högt i desperation och ropar ihärdigt "Gud, Gud!!"
Prinsessan förstår inte att hon menar allvar utan tror att hon missbrukar guds namn. Hon blir mäkta upprörd och tillrättavisar strängt sin klasskompis och säger att sådär får man minsann inte säga! Varpå klasskompisen blir förtvivlad och berättar upprört för mig att prinsessan säger att man inte får be till Gud!

Ja, så det kan bli. Efter en stund är alla missförstånd utredda. Och Jojo ler sitt lilla leende åt allt han lyckats ställa till med!

Radioprogram!

Den 1 oktober sändes ännu ett radioprogram av mig, lyssna gärna, se högra marginalen!
I våras skrev jag ett par till texter som det inte blev några porgram av, men jag lägger upp dom här i stället. Den första handlar om döden.

Det är få som tänker på döden, när man är mitt i livet och allt snurrar på; man skaffar nytt jobb, köper ny tjusig lägenhet och man gör spännande resor, vem har då tid att tänka på döden? Vi är alltför upptagna av allt som ska hinnas med. Vi är upptagna med att försöka tillhöra det “lyckade folket”. Det “lyckade folket” har det som andra vill ha. Priset är visserligen många gånger högt för att tillhöra detta folk, men ytterst få verkar reflektera över om det är värt sitt pris. Orden som ekar i huvudet är; bättre, dyrare, snyggare och än mer framgångsrik. Vem hör då den stilla rösten som säger till oss; en dag ska du dö. En dag ska du tvingas lämna allt vad du har och äger, en dag är allt förbi. Har du levt ditt liv väl?

Jag tror vi skulle behöva lite fler påminnelser om att vi faktiskt är dödliga.
I romarriket kunde en fältherre som varit segerrik beviljas triumf. Det festliga intåget i Rom var ståtligt och triumfatorn kom åkande stående i en fyrspänd vagn. Han var klädd i en tunika broderad med palmkvister. I handen höll han en elfenbensstav.
Bakom honom sägs det att det stod en slav som höll en gyllene lagerkarns över hans huvud, allmedan han viskade till triumfatorn: “Kom ihåg att du är dödlig! Kom ihåg att du är dödlig!”

Kanske är det något vi också skulle behöva höra lite då och då. Vi har ju inte någon slav som kan viska det i vårt öra men tänk om det fanns en app som man kunde ladda ner till mobilen och som sen någon gång per dag blinkade till med texten: “Detta kan vara din sista dag!”

Denna påminnelse är inte något som ska skrämma oss eller göra oss nedstämda, utan snarare är det en hjälp att leva fullt ut, en hjälp att se det viktiga i livet och leva väl.
Jag läste i en boken att vad människor ångrar när deras liv går mot sitt slut, var detta det vanligaste:
Jag skulle ha älskat djupare.
Jag skulle ha skrattat oftare.
Jag skulle ha varit mer generös.
Jag skulle ha levt djärvare.
Det är få om ens någon som ångrade att de inte tjänade mer pengar. Inför döden så är pengar inte mycket att hålla i handen. Dom är kalla och hårda. Inför döden vill vi ha en varm hand att hålla i, vi vill ha någon där som känner oss och älskar oss. Jag tror att det viktigaste i livet helt enkelt är relationer. Det är där vi ska lägga vår tid och kraft. För mig som kristen handlar det om att fördjupa min relation till Gud och till människor. Enkelt uttryckt tror jag att det är vad livet handlar om!

Trots att vi alla vet att vi en dag kommer att dö så lever vi som om det aldrig skulle ske.
Jag har hört att folk som tar kontak med en begravningsentrepenör ofta uttrycker sig ungefär så här: “Om jag skulle dö en dag, då vill jag ha det ordnat i förväg...”
Om jag skulle dö! Som om det skulle vara något som bara drabbar vissa människor. Det är få som rakt ut vågar säga “när jag ska dö”. Det är kanske något vi skulle öva på att våga tänka och säga “när jag ska dö”. För den dagen kommer ju att komma. Hur mycket vi än försöker undvika det. Hur bra vi än äter och hur många varv vi än springer i joggingspåret. En dag kommer dagen, när det är slut. Oundvikligt.

Vi är alla dödsmärkta. På askonsdagen, som inleder fastan tecknar prästen ett kors av aska i pannan på alla deltagare. Detta kors är en tydlig och konkret påminnelse om att vi människor är stoft och aska. Vi är alla korsmärkta, vi är alla dödsmärkta.
Jag tror att det är en viktig påminnelse särskilt i vår tid, det är en uppmaning att ta till vara på det liv jag har fått och leva det sant och kärleksfullt. Det är en påminnelse om att allt jag har och äger en dag ska lämnas tillbaks, ingenting kan jag ta med mig när jag dör, ingenting. Korsmärket vill få mig att tänka på det som är väsentligt i livet, att rikta min blick och vilja till det som består.
Men korsmärket är inte bara ett dödsmärke det är också ett livets tecken! Ett segertecken!

Döden är för många människor den största och mörkaste rädslan. En avgrund full av fasa. Döden är det hårdaste slaget mot människan, så definitiv och skoningslös. Vi är chanslösa, hur vi än försöker kämpa emot så kommer vi alltid att förlora. Striden är redan avgjord och döden är segerrusig. Vi är maktlösa mot döden. Det är en viktig insikt; döden kommer en dag att vinna över mig och över de människor som jag älskar mest.

Men detta är inte slutet, detta är inte allt! Nej, jag tror att det finns något mer, jag tror att det finns en strålande morgon. Tro inte att allt är slut, tro inte att döden har sista ordet. Det finns en seger över döden som är väldigare än någon annan seger. Det finns ett hopp som lyser genom död och skärande förtvivlan.
Jag tror att dödens makt är bruten. Vi kunde inte besegra döden, men Han som
har kämpat vår kamp han har vunnit seger! Att vinna över döden, finns det någon större seger?
Det är ett hopp att bära med sig när man ser ut över en sargad och bedrövad värld, där det finns så mycket lidande och död. Och så mycket ondska som man inte kan förstå.

Det hoppet vill jag bära med mig när jag en dag ska dö. Då vill jag att Hans kors ska skina klart för mig som det segertecken det är. Döden är inte längre det stora mörkret, döden är bara en övergång till livet. Dödens port är nu livets port. Och jag tror att Han kommer mig tillmötes på andra sidan och att han tar mig i sin famn.

Gå ännu en bit

Hon frågar hur jag orkar.
Jag frågar hur hon orkar.
Vi förblir sedan tysta.
Båda vet svaret, inget mer behöver sägas eller förklaras. Vi vet att vi måste orka, fast orken inte finns där.
Vi måste gå ännu en bit fast hela kroppen och själen skriker efter vila. Vi bär det ingen annan kan bära.
Vi måste också bära vår egen rädsla, rädslan att gå under.
Tar aldrig mödans väg slut?
Jag ser på henne och tänker, är det inte nog nu, kan inte bara allt vända just nu!
Om jag bara kunde göra allt väl igen för dig min vän!

Så annorlunda allt kunde ha varit, ja så annorlunda.

Vid havet

Nu är det bara jag, denna stilla tid.
Och havet och Gud.
Det är märkligt med havet, aldrig gör det mig besviken, aldrig uttråkad.
Jag går långa promenader längs stranden, jag går så nära vattnet jag kan. Mellan land och hav. Ljuset är ljusare här och tanken klarare. När jag sedan sakta går upp för den lilla vägen vänder jag mig om mot havet igen och tänker; bara jag får se havet igen och återvända hit så skall allt bli väl. Ja, bara jag får se havet.

Jag dricker mitt te och läster några sidor i boken. Orden går rakt in och jag måste lägga den ifrån mig. Jag gråter. Sen läser jag lite till, för att återigen behöva lägga boken ifrån mig. Och det är då jag känner att jag andas. Hela jag andas. I över två års tid har jag hållit andan, i ren förskräckelse. Men nu andas jag och jag tänker att det kan ju faktiskt vara bra att andas lite om man nu ska överleva detta! Jag låter de tröstade orden nå min själ och jag tror att Gud vill ge mig detta att bevara.
En stund innan skymningen faller tänder jag levande ljus. Jag vill inte helt plötsligt upptäcka att det blivit mörkt och ensamt i rummet, så jag tänder dom i förväg så att deras ljus kan växa allt medan mörkret faller utanför fönstret.

En fri röst

Jag är precis läst ut "En fri röst" av Ayaan Hirsi Ali.
Det är en läsvärd bok och högaktuell. Det är en otrolig historia, en självbiografi, om en muslimsk flicka som föds i Mogadishu i Somalia. Man får följa henne genom fattigdom, våld, könsstympning och tvångsäktenskap. Det är en smärtsam och hemsk läsning. Men man får också följa henne till ett fritt och självständigt liv i Europa; hon blir så småningom parlametsledamot i Holland!
När hon kommer i kontakt med väst blir hon överväldigad och förbluffad över hur välorganiserat allt är. Hon tar emot allt med öppna armar och nyfikenhet.
Det är intressant att se hennes analys av varför så många invandrare aldrig kommer in i samhället. Enligt henne handlar det helt enkelt om att dom inte vill. För att förstå varför dom inte vill måste man vara medveten om att många muslimer ser det västerländska samhället som orent och syndigt. Detta är inget man vill vara en del av och följden blir att man medvetet håller sig utanför.

Hon tar upp kampen mot förtrycket av muslimska kvinnor genom att göra filmen
"Underkastelse del 1". Regissören Theo van Gogh blir sedan mördad på öppen gata av en muslimsk extremist. Efter detta lever hon under ständig bevakning och tvingades under en period gå under jorden.

Hon är en minst sagt modig kvinna.

På väg

Jag läser alltid mycket på sommaren. Egentligen har jag inte tid med det nu för tiden, men det hänger kvar från alla sommarlov, oj vad man läste! Så jag läser och låtsas att jag är ledig! Igår läste jag ut Göran Skyttes bok "På väg". Rakt på sak, lättläst och aldrig långtråkig. Ja, jag gillade den.
Han citerar ofta broder Wilfrid Stinissen, en favorit även hos mig.

Jag gillade slutcitatet: "...Som de vise männen kommer du att få färdas utan karta. Du kommer att tycka att du tappar spåret, kommer vilse och gör omvägar. Men i Guds ögon är det alltid en rak väg, om du hela tiden beslutsamt söker honom..."