Vid havet

Nu är det bara jag, denna stilla tid.
Och havet och Gud.
Det är märkligt med havet, aldrig gör det mig besviken, aldrig uttråkad.
Jag går långa promenader längs stranden, jag går så nära vattnet jag kan. Mellan land och hav. Ljuset är ljusare här och tanken klarare. När jag sedan sakta går upp för den lilla vägen vänder jag mig om mot havet igen och tänker; bara jag får se havet igen och återvända hit så skall allt bli väl. Ja, bara jag får se havet.

Jag dricker mitt te och läster några sidor i boken. Orden går rakt in och jag måste lägga den ifrån mig. Jag gråter. Sen läser jag lite till, för att återigen behöva lägga boken ifrån mig. Och det är då jag känner att jag andas. Hela jag andas. I över två års tid har jag hållit andan, i ren förskräckelse. Men nu andas jag och jag tänker att det kan ju faktiskt vara bra att andas lite om man nu ska överleva detta! Jag låter de tröstade orden nå min själ och jag tror att Gud vill ge mig detta att bevara.
En stund innan skymningen faller tänder jag levande ljus. Jag vill inte helt plötsligt upptäcka att det blivit mörkt och ensamt i rummet, så jag tänder dom i förväg så att deras ljus kan växa allt medan mörkret faller utanför fönstret.