En vacker kväll

När jag åker iväg kommer dimman i mjölkvita sjok, luften är rå och fuktig.
Sedan, några timmar senare efter en varm kopp te och ett varmt samtal, möter jag en ny värld när jag kliver ut på kullerstensgatorna. En förvandling! Luften är klar och alla träd och buskar, minsta lilla kvist är klädd i gnistrande vita kristaller.
Jag ler när jag åker bussen hem, på ömse sidor om vägen står träden i blom!
Små, små vita skinande blommor. Andlöst vackert!

Drömmar mot natthimlen

Nytt år, ja det är något hoppfullt. Drömmar som skjuts upp mot den mörka natthimlen
för att sedan explodera i glittrande färger och glimmande ljus. Och vi står där i natten och hoppas att i alla fall något av allt skinande ljus ska falla på vårt liv, att lite glitter ska hamna över vår väg. Vi hoppas och tror. Och det är vackert så.
En skärva av hopp att hålla i. Jag behöver det.

Hård är vinden.
Hårt är regnet.
Hårt pressar sig livet mot mig.

Jag kan inte vända om, inte stanna, inte fly.
Detta är vägen.

Jag går hukande vidare, mot vinden, mot mörkret.
Jag ville inte denna väg, nej, jag ville inte detta.
Men det är min väg. Och jag går.

En ensam hand

Jag läste en intervju med en ambulanssköterska:

"Runt jul ringer många 112 och larmar om bröstmärtor. Men när ambulansen kommer ut kan behoven vara helt andra.
- Vi undersöker naturligtvis om det kan röra sig om hjärtinfarkt, men flera gånger har folk varit så ensamma att de larmat för att få sällskap på jul. De vill träffa en människa, få någon som stryker dem över handen och få byta några ord."

Inte får man väl göra så, ringa ambulansen när man inte är sjuk, kanske du tänker.
Ambulansen ringer man när det hänt en olycka och någon skadat sig.

Men var ringer man när ensamheten hugger och slår?
Var ringer man när hjärtat stelnar i ensamhetens köld?
Som om det inte skulle kännas,inte göra lika ont som en hjärtinfarkt.

Ensamhet känns, inte bara som tung och dov känsla, utan även rent fysiskt.
Det gör ont i kroppen, i hjärtat, stickande pilar. Näst intill outhärdligt.
Ja, det är något att larma för!
Kom nu och klappa min hand,skynda innan vaken fryser till is,
kom och var min vän. Klappa min ensamma hand.

...eviga längtan till ljus och frid!

Så närmar sig julen igen. Och det blir väl som vanligt nya försäljningsrekord,
mer köttbullar, mer glitter och mer ljusslingor. Många förfasar sig över denna konsumtion och med all rätta. Det hela har något desperat över sig, man tycks tro att om man bara köper lite mer av allt så kommer snart julglädjen att infinna sig. Snart kommer den lycka som man så hett längtar efter.

Det är kanske det som all denna konsumtion handlar om, visst finns det rent egoistiska inslag, men i botten kanske det handlar om en längtan som envist tränger sig på, en längtan efter ljus och frid. Ordet frid finns väl knappast längre vare sig i bokstavlig mening eller i verklig mening. Men varje jul sjunger vi om den eviga längtan efter ljus och frid. (I sången "Jul, jul strålande jul")

Och den längtan är stark och djup. Förra veckan skrev jag klart ett radioprogram om just längtan. Längtan är inget vi ska gömma undan utan istället våga lyssna på när den kallar på oss. Jag tror vi är skapta för att leva hela och fulla liv, leva i frid. Och kanske är det så att all köphysteri kring julen bottnar i denna längtan efter frid?
Vi sjunger om stjärnan som inte leder bort men hem. Och vi längtar hem, hela vår kropp och själ längtar efter vårt sanna hem.

Alltid mamma!

"Kommer du att vara min mamma när jag är vuxen också?"
"Ja, visst kommer jag att vara det. Men då är det du som bestämmer och inte jag!"
Då ler hon, och jag tror att hon tänker äntligen!

"Men mamma sen när du blir gammal kommer du att dö och då kommer jag att böla så hela jorden spricker!!"

Ja lilla vän, en dag kommer jag inte att finnas för dig, men jag hoppas det dröjer länge, länge. Jag vill finnas här för dig så länge jag kan. Även när du är vuxen tror jag att du kan behöva mig.
Jag tänker på min egen mamma och pappa, jag vill att dom alltid ska finnas här. Jag är vuxen, men behöver dom kanske mer än någonsin nu. Jag vill att dom ska finnas som en sista utpost, som ett skydd och en mur mot mörkret och allt som hotar.

En god intention

Det är morgon och Gabbi har börjat dagen med en utomordentligt god intetion:

"Idag ska jag inte ha låkigt"!

Under hösten har den varit en hel del tråkiga stunder.
Han har verkligen saknat storasyster som börjat skolan.
Och ibland har det varit så "låkigt, så låkigt", ingenting att göra.
Men idag ska det tydligen bli ändring!
Jag frågar honom hur han ska göra för att inte ha tråkigt och får till svar:

"Jag ska göra något roligt!"

Så enkelt och så självklart! Sen gör han det, hela förmiddagen pysslar han på egen hand och har så trevligt så!

Älska mig!

"Mamma är du min kompis? Jag tycker om dig så här mycket, jätte,jättemycket!"
Så säger han lilla Gabbi, och sträcker ut sina små armar så långt det bara går.

Och då säger jag: "Jag tycker om dig så här mycket!"
Och sträcker ut mina armar så långt det går, och det är ganska långt!
Sen tar jag honom i min famn.

Är det något jag vill ge dig mitt barn så är det en famn som är stor och vid,
som famnar dig och allt vad du rymmer. Jag hoppas och ber att jag når ända fram till ditt ropande hjärta.