En sommar i böckernas värld!

Jag har läst en del i sommar, en hel hög med böcker faktiskt. Jag älskar att kliv in böckernas världar och ta del av liv och öden.

"Till Mervas" av Elisabeth Rynell är en fin och sorglig berättelse. Språket är väldigt poetiskt och stundtals mycket vackert. Gillade den!

"Vilda svanar" av Jung Chang är en riktig tegelsten. Det är en självbiografisk familjehistoria som utspelas i Kina under 1900-talet. Jag var så arg när jag läste den, så mycket vansinne, så mycket lidande. Vad kommunismen ställt till med är långt värre än man tror. Läs den! (Måste dock erkänna att jag hoppade över en hel del, bitvis innehåller den långa och onödiga utvikningar.)


"En förlorad värld" av Evelyn Waug. Jag trodde faktiskt att den skulle vara bättre. Den var bra, men kanske inte det jag förväntat mig. Ska se Tv-serien någon gång, den ska visst vara väldigt bra!

"Den osynliga väggen" av Harry Bernstein. Den handlar om en judisk liten pojke och hans uppväxt. Det är en varm och fin berättelse, trots fattigdom och elände. Bernstein debuterade 96 år gammal! Helt otroligt att kunna få till en sådan fin bok!

"Ett hjärta större än världen" av Magnus Malm
En bok om vad det innebär att följa Jesus. En hel del läsvärt och tankeväckande, men tyvärr snöar han som vanligt in på gnosticismen. Dom bitarna kunde helt tas bort.

"Våga ta plats i ditt barns liv" av Neufeld och Mate, helt klart den bästa boken om barnuppfostran! Jag har fått så många nya tankar och funderingar. Jag är inte säker på att dom har rätt i allt, men mycket är
helt klart värt att ta till sig!

Ja, det var våren och sommarens läsning. Har läst några pocketböcker också men dom var lite sådär. Det var mycket länge sedan jag läste så här mycket. Senast var väl när jag läste littertur på universitetet. Vilken dröm det vara att under ett år bara få läsa en massa böcker. Det var fantastiskt!

Inga hajar i i vattnet

I år badade lilla Gabbi i stora havet och skrattade och skrek när vågorna stänkte på honom. Det var så härligt att se honom bada och lekfullt njuta i vattnet.

Annat var det förra sommaren. Då ville han inte ens går ner till vattnet. Hans motivering var följande: "Det kan finnas hajar!"
Tillslut gick vi iallafall ner till havet och tittade. Men sen vände vi och gick hem.
Och hela den semestern så vägrade han att bada, inte ens fötterna, för det kan ju finnas hajar!
Men i år hade han övervunnit sin rädsla!

Och jag tänker, så mycket man missar om rädslan får styra i livet. Man kan missa en sommar med bad, men man kan missa större saker än så, man kan om det vill sig illa missa livet. Man kan leva ett olevt liv, där rädslan styr varje steg och val. Och för varje sådant val i rädsla viras taggtråden ännu ett varv runt kroppen. Tillslut lever man i ett fängelse, byggt av rädsla.

Men det är en kamp att våga välja livet att inte snärjas av rädslans tråder.
För visst, det kan finnas hajar. Det kan det finnas. Livet är fullt av hajar, där vi anar det och där vi inte anar det.

Och ändå, kasta dig i havet, låt vågorna skölja över din kropp och solen värma din själ.

Barnaskratt

-Mamma varför skrattar inte dom vuxna lika mycket som barnen gör?

Så frågar hon, min lilla flicka som är skratt och vind. Hon som låter benen gå som trumpinnar över gården, hon som gungar upp till de vajande trädkronorna och ropar högre, högre!

Om jag bara visste vad jag skulle svara dig mitt lilla hjärta! Ja, varför skrattar inte vuxna som barnen? Varför bubblar inte skrattet som hos barnen? Vad ska jag svara dig?

Att livet kommer farande med kalla vindar, som rycker och sliter. Att kylan och mörkret slår fäste i själen så att skrattet stelnar och sången dör. Är det så det är? Ska jag säga dig det? Men nej, det vill jag inte, inte ännu. Jag står tyst och svarslös inför din fråga.

Det enda jag vet är att du ska låta ditt skratt leva.
Skratta mitt barn, skratta för alla vuxna som glömt och väck upp det som är stelnat. Låt alla höra ditt skratt; den ensamma tanten på gården, den sjuka mannen i rullstolen, din trötta mamma och alla som glömt sitt barnaskratt.
Skratta dig genom livet låt inget ta det ifrån dig!

Dansa mot gryningen!

Äntligen har jag hört honom spela min fina lillebror! Jag skäms över att det inte har blivit av tidigare, alltid har det varit något att skylla på, typ amning och graviditeter! Men nu var det alltså äntligen dax att få se och höra "Räfven"

Vilken underbar kväll! Jag älskar deras musik, den är helt galen! Jag har ju såklart hört deras skivor, men att få se dom live var något helt annat. Och att få se sin egen bror på scenen med saxen, så oroligt stolt och glad jag kände mig! (Jag minns hur han en gång lånade hem en sax och började öva i förrådet, vem trodde då att han skulle stå på scen en dag!)

Spela för mig, spela livets svindlande sång, så ska jag dansa genom nattens mörker mot gryningen.

Något att tänka på...

Vi sitter vi köksbordet när lilla Gabbi (3 år)säger:

-Om man inte delar med sig så är man en luv (tjuv!)

Han får genast mothugg av sina äldre syskon,
dom vet minsann bättre. En tjuv är man ju bara om man tar något som är någon annans.

Fast jag tror att han har rätt.
Om man ser det hela i ett större perspektiv, om inget egentligen tillhör någon, om det är så att vi faktiskt inte äger saker utan allt vi har och är i själva verket är gåvor. Gåvor som vi fått att glädjas över och förvalta, men också gåvor som vi fått för att ge vidare. Om man ser det så, ja, då är man en tjuv om man inte delar med sig av det man har.

Inget är mitt. Det är något att fundera på i vårt
jag-ska-ha-senaste-prylen-samhället.
Hur mycket jag än håller fast vid det jag har ska jag likväl en dag lämna allt.
Men det jag gav, av överflöd eller i armod, det kommer att finnas kvar!

Att le som ett barn

Finns det något vackrare än ett litet barn som ler och skrattar?
Inget går upp mot ett bebisleende med två små söta (men vassa!) tänder!
Det är omöjligt att motstå ett sådant leende. Hela hon ler och skrattar med allt vad hon är och har. Det är en sådan gåva att få se hennes glittrande ögon!

Jag minns att jag som barn ibland tyckte att det var något konstigt med vuxna människors leende, inte så att dom inte log på riktigt. Dom log med både munnen och ögonen, men ändå var det ett stråk av vemod över leendet, ett mörker och en sorg någonstans. Jag förstod aldrig riktigt.

Nu förstår jag varför vuxna ler sådär. Jag antar att jag själv ler så nu.
Ett barns leende är en spegelblank sjö, alldeles ren och klar. Inga stormar har ännu grumlat ytan, ingen oro har stört friden. Livet är gott (allt ska smakas på!)och härligt att leva! Livet vill väl.

Jag vill le som ett barn igen, le med munnen, ögonen och själen!

Språkförbistring på hög nivå

När vi sitter vi frukostbordet säger lilltjejen skrattande till Gabbi:
-Din lilla biracka, din lilla biracka!

Jag får en känsla av att hon inte riktigt vet vad det betyder och rättar henne och säger att det heter "byracka" och så förklarar jag vad det är, varpå hon säger:
-Vaaa!?
Hela hon ser ut som ett frågetecken, ungefär som om jag sagt att det stod en elefant ute på gården!

- Och jag som trodde att det hette "biracka". Jag trodde att det var ett bi som hittar på rackartyg!

Ja, så kan det gå, det är inte så lätt med svenskan! Tur att jag är svensklärare, så jag kan lära dom ett och annat!