Del 2

Bortom rationalismen

I intervjun kritiserar Desmet den mekaniska synen på människan och världen, där andlighet helt har kastas överbord. Detta är ingen direkt redovisning av vad Desmet uttrycker i intervjun utan mer ett reflekterande från min sida.

Rationalismen och materialismen har gjort oss oförmögna att hantera de stora frågorna i livet. När människan skulle förklara allt, när man sa att allt faktiskt gick att förklara, där någonstans gick vi vilse. Vi står nu gapande och helt handfallna inför tillvarons djup. Vi lider av andlig svält, vi har inte ens orden längre.

Tillvarons mysterium togs ifrån oss. Paradoxerna människan i årtusen tvingats att leva och grunna på, långsamt mala genom livet, ja livets stora frågor sopades undan. Frågor om lidande, smärta, alla varför. Frågor människan är gjord för att bära genom livet.  Allt det tunga och svåra, men även den outsägliga glädjen.

Allt sådant vi skulle grunna på under livet, ja de förklarar man med olika aktiviteter i hjärnan, med brist eller överskott hit eller dit. Skulle det bli något knas, ja då löser man vi det med ett piller så blir allt bra. 

Så enkelt! Så rationellt! Genialt! 

För vem orkar med människor som mår dåligt?

Tugga och svälj, livet är inte mer än detta. En kropp med en samling signaler. Där signalerna tystnar om x antal år. Sedan är det inte mer. Men detta paket som serveras oss skaver, instinktivt vet vi att det finns något mer, vi vet med hela vår kropp och själ att detta inte är allt.

Men vi lämnas ensamma med vårt skav i en sekulär misär.

Ensamma är vi med vår ångest. (Som ju ändå bara är en kemiska aktivitet)

På ytan så rakt och rent. På ytan sammanhållet och begripligt. Orsak och samband. Allt går att förklara, allt belyses med strålkastarljus. Allt det andra då? Det som inte går att väga, mäta eller ens har ord. Hisnande bråddjup, ett vanvettigt hopp som skymtar och den enträgna längtan ständigt viskande. Vad gör vi med det? Gömmer det, skäms över det? 

Vi plockar kanske fram det ibland, luftar försiktigt det inre i ett förtroligt samtal. Och sedan skrattar vi bort allt, för vi är ju bara materia. Det hjälper föga att snirkla in sig i några komplicerade tankegångar om mening och något bortom det synliga. Men när vi envisas med att tro att vi kan förklara livet rationellt dödar vi samtidigt essensen med livet. Ändå denna längtan efter något mer. Ändå en aning om att både tillvaron och vi själva är mysterier.

Missförstå mig inte, utan rationalismen hade vetenskapen inte kunnat göra de enorma framsteg som vi idag tar för givna, men vi måste också se att något gick förlorat när förnuftet blev den enda ledstjärnan. För det är bortom rationalismens gräns som livet finns. Vi ska använda vårt förnuft på det sättet att vi kommer fram till slutsatsen att vi inte kan veta allt om allting!

Inför det oförklarliga blir vi stumma. Vi inser vår litenhet, böjer oss och vårt högmod upplöses. Att förstå att människan inte är det högsta, att hon inte är alltings norm. Skrämmande för en del kanske, men också oändligt befriande. I samma stund vi böjer oss blir vi också omslutna. Ångesten ger vika, vi är inte ensamma. Vi är inneslutna i sann gemenskap.

Mål och mening lyser som en fackla i mörkret.