"Det perfekta plåstret" av Stina Oscarson

Jo, jag tycker mycket om den, diktsamlingen “Det perfekta plåstret” av Stina Oscarson.

Hon sätter fingret på det som skaver. Hon reser runt i vårt land, möter människor och sätter ord på det hon ser och hör. Hon finner att under det perfekta plåstret är det sårigt och blodigt.

När jag läser diktsamlingen får jag bilden av ett en gång vackert och ståtligt hus, som med åren har förfallit. Fler och fler bitar har lossnat och hänger lösa, vissa har redan ohjälpligt fallit till marken. Sverige, ett nedgånget hus med läckande tak. 

Men syrenen blommar och doftar ännu i trädgården. 

Hon vill tro på demokratin och på de fina idealen, men gång på gång får tron sina törnar. En demokrati i sönderfall.

Går den ännu att rädda?

Går samhällsgemenskapen att återskapa?

Det trygga folkhemmet?

Åh, jag känner hennes hopp och längtan. Något måste väl ändå gå att rädda?

Så mycket som vittrar sönder inför våra ögon.

Hon ser och beskriver den tunna fernissan som skiljer ett liv i en bostadsrätt och ett liv i rännstenen. Falluckan kan öppnas när som helst. Det blir smärtsamt tydligt, man kan inte vända bort blicken. Maskorna i skyddsnäten är alltför grova, många faller igenom. 

Hon vill in i det längsta tro att politikernas beslut vilar på goda ideal. Hon vill tro att den frihet (jämfört med andra länder) som vi i Sverige fick åtnjuta under coronatiden vilade på en ideologisk grund. Insikten att så inte var fallet smärtar. 

Själv tror jag att vi slapp lockdown av två anledningar, dels vår grundlag och dels att vi med vår polis inte skulle kunna upprätthålla en lockdown. Vi saknar helt enkelt kapacitet. 

Att vi slapp en lockdown handlar överhuvudtaget inte om politikernas önskan om att bevara vår frihet. Det ser vi ju nu när man vill ändra i just grundlagen för att vid nästa pandemi kunna genomföra en lockdown. Mycket obehaglig läsning här!

Trots allt hon ser tror hon på “den enskilda handlingens omätbara betydelse”. Mycket må falla, men detta kan leva kvar genom allt. 

Och hon lever som hon lär. Hon vågar själv vara lojal mot sina ideal och inte mot något varumärke. Hon låter det vara högt i tak, hon lyssnar och vågar ta debatten.

Och då blir hon varse hur smal korridoren är, trots att hon står på rätt sida, värnar flyktingar och papperslösa. Men att på ett bibliotek samtala med Nordisk ungdom, det slår tillbaka, ett enda litet felsteg tar henne ut i kylan. Hon ses som en förrädare. 

Men hon tror envist på samtalet, hon står fast och det hedrar henne.

En ärlighet lyser igenom i diktsamlingen “Det perfekta plåstret”

Och en desperation.

Vad händer med ett land där grundfundamenten har djupa sprickor?

Finns det någon framtid?